Job 10
1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
Tædet animam meam vitæ meæ, dimittam adversum me eloquium meum, loquar in amaritudine animæ meæ.
2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
Dicam Deo: Noli me condemnare: indica mihi cur me ita iudices.
3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
Numquid bonum tibi videtur, si calumnieris me, et opprimas me opus manuum tuarum, et consilium impiorum adiuves?
4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
Numquid oculi carnei tibi sunt: aut sicut videt homo, et tu videbis?
5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
Numquid sicut dies hominis dies tui, et anni tui sicut humana sunt tempora,
6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
Ut quæras iniquitatem meam, et peccatum meum scruteris?
7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
Et scias quia nihil impium fecerim, cum sit nemo qui de manu tua possit eruere.
8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
Manus tuæ fecerunt me, et plasmaverunt me totum in circuitu: et sic repente præcipitas me?
9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
Memento quæso quod sicut lutum feceris me, et in pulverem reduces me.
10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
Nonne sicut lac mulsisti me, et sicut caseum me coagulasti?
11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
Pelle et carnibus vestisti me: ossibus et nervis compegisti me.
12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
Vitam et misericordiam tribuisti mihi, et visitatio tua custodivit spiritum meum.
13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
Licet hæc celes in corde tuo, tamen scio quia universorum memineris.
14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
Si peccavi, et ad horam pepercisti mihi: cur ab iniquitate mea mundum me esse non pateris?
15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
Et si impius fuero, væ mihi est: et si iustus, non levabo caput, saturatus afflictione et miseria.
16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
Et propter superbiam quasi leænam capies me, reversusque mirabiliter me crucias.
17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
Instauras testes tuos contra me, et multiplicas iram tuam adversum me, et pœnæ militant in me.
18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
Quare de vulva eduxisti me? qui utinam consumptus essem ne oculus me videret.
19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
Fuissem quasi non essem, de utero translatus ad tumulum.
20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
Numquid non paucitas dierum meorum finietur brevi? dimitte ergo me, ut plangam paululum dolorem meum:
21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
Antequam vadam et non revertar, ad terram tenebrosam, et opertam mortis caligine:
22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
Terram miseriæ et tenebrarum, ubi umbra mortis, et nullus ordo, sed sempiternus horror inhabitat.
