Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.