Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

Naumaakon iti biagko; iyebkasko ti ririk; agsaoak iti kinasaem ti kararuak.

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

Ibagak ti Dios, 'Saannak laeng nga ukomen; ipakitam kaniak no apay nga ak-akusarannak.

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

Nasayaat kadi kenka a rumbeng nga idadanesnak, nga umsiem ti aramid dagiti imam kabayatan nga umis-isemka kadagiti panggep dagiti nadangkes?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

Addaanka kadi kadagiti mata ti lasag? Makakitaka kadi a kas iti panagkita ti tao?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

Dagiti aldawmo kadi ket kas iti al-aldaw dagiti sangkataoan wenno dagiti tawtawenmo kadi ket kas iti tawtawen dagiti tattao,

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

nga agsaludsodka maipapan kadagiti kinadakesko ken sukimatem ti basolko,

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

uray no ammom nga awan basolko ken awan ti siasinoman a makaispal kaniak manipud iti imam?

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Siaannadnak a binukel ken sinukog dagiti imam, ngem daddadaelennak.

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Lagipem, agpakaasiak kenka, a binukelnak a kasla pitak, isublinak kadi manen iti tapok?

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

Saan kadi nga imbukbuknak a kasla gatas ken binokelnak a kasla keso?

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

Kinawesannak iti kudil ken lasag ket pinagkakamangnak babaen kadagiti tulang ken piskel.

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

Inikkannak iti biag ken napudnoka iti tulagmo; binantayan ti tulongmo ti espirituk.

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

Ngem inlemmengmo dagitoy a banbanag iti pusom—ammok a daytoy ti panpanunotem:

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

a no nagbasolak, maammoam daytoy; saannak a pakawanen iti kinadakesko.

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

No nadangkesak, asiak pay; uray no nalintegak, saanko a maitangad ti ulok, agsipud ta napnoak iti pannakaibabain ken kumitkitaak iti bukodko a panagsagaba.

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

No itangad ti ulok ti bukodna, anupennak a kasla leon; maminsan pay ipakitam kaniak a mannakabalinka unay.

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

Mangiy-iyegka kadagiti baro a saksi a maibusor kaniak ket nayunam ti pungtotmo a maibusor kaniak; darupennak babaen kadagiti baro nga armada.

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

Apay ngarud nga inruarnak manipud iti aanakan? Intedko la koman ti espirituk ket awan pulos ti mata a nakakita kaniak.

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

Agbalinak koman a kasla saan nga imadda; naawitak la koman manipud iti tiyan agingga iti tanem.

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

Saan kadi a bassit laeng dagiti aldawko? Isardengmo ngaruden, bay-annak nga agmaymaysa, tapno makainanaak bassit

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

sakbay a mapanak iti lugar a saanakton nga agsubli, iti daga ti kinasipnget ken iti aniniwan ni patay,

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

ti daga a nasipnget a kas iti kasipnget ti tengnga ti rabii, ti daga ti aniniwan ni patay, nga awan ti aniaman a urnosna, a ti lawag ket kasla tengnga ti rabii.”'