Job 10
1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
U A uluhua ko'u naau i kuu ola ana; E waiho iho au i kuu ulono ana ia'u iho; E olelo aku au maloko o ka ehaeha o kuu naau.
2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
E i aku au i ke Akua, Mai hoohewa mai oe ia'u; E hoike mai oe i ka mea au e hakaka mai nei me au.
3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
He mea maikai anei ia oe, e hookaumaha, A e hoowahawaha i ka hana a kou lima, A e hoomalamalama ae maluna o ka manao o ka poe hewa?
4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
O ko ke kino mau maka anei kou? Ua ike anei oe e like me ka ike ana a ke kanaka?
5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
Ua like anei kou mau la me na la o ke kanaka? Ua like anei kou mau makahiki me na la o ke kanaka,
6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
I ninau mai ai oe i kuu hala, A imi mai ai hoi i ko'u hewa?
7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
Ma kou ike aohe o'u hewa; Aohe mea nana e hoopakele mai kou lima aku.
8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
Ua hana kou mau lima ia'u, A ua hoopaa mai oe ia'u a puni; Aka, ke luku mai nei oe ia'u.
9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
Ke noi aku nei au ia oe e hoomanao, Ua hana mai oe ia'u, e like me ka lepo; A e hoihoi anei oe ia'u i ka lepo?
10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
Aole anei oe i ninini iho ia'u me he waiu la, A i hoopaakiki mai hoi ia'u, me he waiupaa la?
11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
Ua uhi mai oe ia'u i ka ili a me ka io, A ua hoopaa mai oe ia'u i na iwi a me na olona.
12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
Ua hana mai oe iloko i ke ola a me ka pomaikai, A ua malama mai kou kiai ana i kuu uhane.
13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
O keia mau mea kau i huna'i iloko o kou naau: Ua ike no wau, aia no me oe keia mea.
14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
Ina e hana hewa au, alaila hoomanao mai no oe ia'u, Aole oe e kela mai ia'u, mai ko'u hewa aku.
15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
Ina ua hewa au, auwe hoi wau; Ina ua pono au, aole wau e hookiekie i ko'u poo. Ua piha au i ka hilahila; A ua ike au i kuu poino;
16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
Ina e hookiekieia auanei ia, Ke hoohalua nei oe ia'u, me he liona la: A hoike hou mai oe ia oe iho he mana maluna o'u.
17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
Ke hoala hou nei oe i kou mau hoike ku e ia'u, A ke hoonui nei i kou inaina ia'u; A ke hoomahuahua mau nei na puali kaua ia'u.
18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
No ke aha la hoi oe i lawe mai ai ia'u, mai ka opu mai: Ina ua make au ilaila, A ua ike ole ka maka ia'u!
19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
Ina ua like au me he mea ola ole la, Ina ua laweia'ku au mai ka opu aku, a ka luakupapau.
20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
Aole anei he uuku ko'u mau la? U'oki pela, a e waiho ia'u, i oluolu iki iho ai au,
21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
Mamua o kuu hele ana'ku i kahi aole au e hoi hou mai, I ka aina pouli, a me ka malu make;
22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
He aina poeleele e like me ka pouli; He malu make, aohe mea i hooponoponoia, A o ka malamalama, ua like ia me ka pouli.
