Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

Meine Seele verdreußt mein Leben; ich will meine Klage bei mir gehen lassen und reden von Betrübnis meiner Seele

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

und zu Gott sagen: Verdamme mich nicht; laß mich wissen, warum du mit mir haderst!

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

Gefällt dir's, daß du Gewalt tust und mich verwirfst, den deine Hände gemacht haben, und machest der Gottlosen Vornehmen zu Ehren?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

Hast du denn auch fleischliche Augen, oder siehest du, wie ein Mensch siehet?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

Oder ist deine Zeit wie eines Menschen Zeit, oder deine Jahre wie eines Mannes Jahre,

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

daß du nach meiner Missetat fragest und suchest meine Sünde?

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

So du doch weißt, wie ich nicht gottlos sei; so doch niemand ist, der aus deiner Hand erretten möge.

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Deine Hände haben mich gearbeitet und gemacht alles, was ich um und um bin; und versenkest mich sogar!

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Gedenke doch, daß du mich aus Leimen gemacht hast, und wirst mich wieder zu Erden machen.

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

Hast du mich nicht wie Milch gemolken und wie Käse lassen gerinnen?

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

Du hast mir Haut und Fleisch angezogen, mit Beinen und Adern hast du mich zusammengefüget.

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

Leben und Wohltat hast du an mir getan, und dein Aufsehen bewahret meinen Odem.

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

Und wiewohl du solches in deinem Herzen verbirgest, so weiß ich doch, daß du des gedenkest.

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

Wenn ich sündige, so merkest du es bald und lässest meine Missetat nicht ungestraft.

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

Bin ich gottlos, so ist mir aber wehe; bin ich gerecht, so darf ich doch mein Haupt nicht aufheben, als der ich voll Schmach bin und sehe mein Elend.

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

Und wie ein aufgereckter Löwe jagest du mich und handelst wiederum greulich mit mir.

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

Du erneuest deine Zeugen wider mich und machst deines Zorns viel auf mich; es zerplagt mich eins über das andere mit Haufen.

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

Warum hast du mich aus Mutterleibe kommen lassen? Ach, daß ich wäre umkommen, und mich nie kein Auge gesehen hätte!

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

So wäre ich, als die nie gewesen sind, von Mutterleibe zum Grabe gebracht.

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

Will denn nicht ein Ende haben mein kurzes Leben, und von mir lassen, daß ich ein wenig erquickt würde,

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

ehe denn ich hingehe und komme nicht wieder, nämlich ins Land der Finsternis und des Dunkels,

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

ins Land, da es stockdick finster ist, und da keine Ordnung ist, da es scheinet wie das Dunkel?