Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

Mon âme est dégoûtée de la vie, je veux donner un libre cours à mes plaintes, parler dans l’amertume de mon cœur.

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

Je dirai à Dieu: "Ne me traite pas en criminel, fais-moi connaître tes griefs contre moi."

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

Prends-tu plaisir à accabler, à repousser l’œuvre de tes mains, tandis que tu favorises de ta lumière les desseins des méchants?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

As-tu des yeux de chair? Vois-tu de la même façon que voient les hommes?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

Tes jours sont-ils comme les jours des hommes? Tes années sont-elles comme celles des mortels,

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

pour que tu recherches mes fautes et t’enquières de mes péchés?

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

Tu sais pourtant que je ne suis pas coupable, et que nul ne peut se sauver de ta main.

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Ce sont tes mains qui ont pris soin de me former, de me façonner de toutes pièces, et tu me détruirais!

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Souviens-toi que tu m’as pétri comme de l’argile, et tu me ferais rentrer dans la poussière!

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

Ne m’as-tu pas rendu liquide comme le lait, puis affermi comme le fromage?

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

Tu m’as revêtu de peau et de chair, tu m’as entrelacé d’os et de nerfs.

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

Tu m’as octroyé vie et bonté, et tes soins vigilants ont préservé mon souffle.

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

Et voici ce que tu tenais en réserve dans ton cœur! Je sais bien que telle était ta pensée:

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

tu voulais me prendre sur le fait si je prévariquais, et ne me pardonner aucune faute!

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

Devenu coupable, malheur à moi! Innocent même, je n’ose lever la tête, rassasié de honte et témoin de ma misère.

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

Si je la redresse, tu me pourchasses comme un lion; sans relâche, tu fais éclater ta puissance à mes dépens.

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

Tu m’opposes constamment de nouveaux témoins, tu redoubles de colère contre moi; je suis en butte à des armées se relayant tour à tour.

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

Pourquoi m’as-tu tiré du sein qui me portait? J’Expirais, et aucun œil ne m’aurait vu.

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

Je serais comme si je n’avais jamais été; au sortir du ventre de ma mère j’étais conduit au tombeau.

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

Ah! Mes jours sont peu de chose; cesse donc de t’acharner contre moi, pour que je puisse reprendre un peu haleine,

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

avant que je m’en aille, sans espoir de retour, dans la terre des ténèbres et des ombres du trépas,

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

terre où le crépuscule ressemble à la nuit opaque, où règnent les ombres épaisses et le désordre, et où la lumière même est un amas de ténèbres.