Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

My soul is weary of my life; I will give free course to my complaint; I will speak in the bitterness of my soul.

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

I will say unto God, Do not condemn me; shew me wherefore thou contendest with me.

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

Is it good unto thee that thou shouldest oppress, that thou shouldest despise the work of thine hands, and shine upon the counsel of the wicked?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

Hast thou eyes of flesh, or seest thou as man seeth?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

Are thy days as the days of man, or thy years as man’s days,

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

That thou inquirest after mine iniquity, and searchest after my sin,

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

Although thou knowest that I am not wicked; and there is none that can deliver out of thine hand?

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Thine hands have framed me and fashioned me together round about; yet thou dost destroy me.

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Remember, I beseech thee, that thou hast fashioned me as clay; and wilt thou bring me into dust again?

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

Hast thou not poured me out as milk, and curdled me like cheese?

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

Thou hast clothed me with skin and flesh, and knit me together with bones and sinews.

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

Thou hast granted me life and favour, and thy visitation hath preserved my spirit.

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

Yet these things thou didst hide in thine heart; I know that this is with thee:

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

If I sin, then thou markest me, and thou wilt not acquit me from mine iniquity.

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

If I be wicked, woe unto me; and if I be righteous, yet shall I not lift up my head; being filled with ignominy and looking upon mine affliction.

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

And if [my head] exalt itself, thou huntest me as a lion: and again thou shewest thyself marvelous upon me.

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

Thou renewest thy witnesses against me, and increasest thine indignation upon me; changes and warfare are with me.

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

Wherefore then hast thou brought me forth out of the womb? I had given up the ghost, and no eye had seen me.

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

I should have been as though I had not been; I should have been carried from the womb to the grave.

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

Are not my days few? cease then, and let me alone, that I may take comfort a little,

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

Before I go whence I shall not return, [even] to the land of darkness and of the shadow of death;

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

A land of thick darkness, as darkness [itself]; [a land] of the shadow of death, without any order, and where the light is as darkness.