Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

My soul is disgusted with my life; I will give free vent to my complaint over myself; I will speak in the bitterness of my soul.

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

I will say unto God, Do not condemn me; let me know for what cause thou contendest against me.

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

Is it well for thee that thou shouldst oppress, that thou shouldst reject the labor of thy hands, and shed light upon the counsel of the wicked?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

Hast thou eyes of flesh? or wilt thou see as a mortal seeth?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

Are thy days as the days of a mortal, or are thy years as the days of a man,

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

That thou inquirest after my iniquity, and searchest after my sin?

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

Still it is within thy knowledge that I am not wicked, and there is none that can deliver me out of thy hand.

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Thy hands have carefully fashioned me and made me; every thing is in harmony all round about; and yet thou dost destroy me!

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Remember, I beseech thee, that as though I were clay hast thou made me; and wilt thou cause me to return again unto the dust?

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

Behold, like milk didst thou pour me out, and like cheese didst thou curdle me.

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

With skin and flesh didst thou clothe me, and with bones and sinews didst thou cover me.

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

Life and kindness didst thou grant me, and thy providence watched over my spirit.

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

And yet these things hadst thou treasured up in thy heart: I know that this was [resolved] within thee.

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

If I have sinned, then dost thou watch me, and from my iniquity thou wilt not declare me guiltless.

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

If I be wicked, woe unto me: and if I be righteous, I can still not lift up my head; I am sated with disgrace, and ever seeing my affliction;

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

And it constantly increaseth; like a fierce lion dost thou hunt for me; and again thou showest thyself continually wonderful on me;

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

Thou ever renewest thy witnesses against me, and causest thy indignation to grow strong against me; changes and multitudes [of sufferings] are around me.

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

Wherefore then didst thou bring me forth out of the womb? Oh that I had perished, and that no eye had seen me!

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

That I were as though I had not been, —had been borne from the womb to the grave.

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

Lo! my days are but few: cease, then, withdraw from me [thy hand], that I may recover my cheerfulness a little.

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

Before I go, and return not, to the land of darkness and the shadow of death,

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

A land of utter gloom, as of the darkness of the shadow of death, without any order, and the light of which is like utter gloom.