Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

My soule is cut off though I liue: I wil leaue my complaint vpon my selfe, and wil speake in the bitternesse of my soule.

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

I will say vnto God, Condemne mee not: shew me, wherefore thou contendest with mee.

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

Thinkest thou it good to oppresse me, and to cast off the labour of thine handes, and to fauour the counsel of the wicked?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

Hast thou carnall eyes? or doest thou see as man seeth?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

Are thy dayes as mans dayes? or thy yeres, as the time of man,

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

That thou inquirest of mine iniquitie, and searchest out my sinne?

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

Thou knowest that I can not do wickedly: for none can deliuer me out of thine hand.

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Thine handes haue made me, and fashioned mee wholy rounde about, and wilt thou destroy me?

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Remember, I pray thee, that thou hast made me as the clay, and wilt thou bring me into dust againe?

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

Hast thou not powred me out as milke? and turned me to cruds like cheese?

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

Thou hast clothed me with skin and flesh, and ioyned me together with bones and sinewes.

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

Thou hast giuen me life, and grace: and thy visitation hath preserued my spirit.

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

Though thou hast hid these things in thine heart, yet I knowe that it is so with thee.

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

If I haue sinned, then thou wilt streightly looke vnto me, and wilt not holde mee giltlesse of mine iniquitie.

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

If I haue done wickedly, wo vnto me: if I haue done righteously, I will not lift vp mine head, being full of confusion, because I see mine affliction.

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

But let it increase: hunt thou me as a lyon: returne and shew thy selfe marueilous vpon me.

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

Thou renuest thy plagues against me, and thou increasest thy wrath against me: changes and armies of sorowes are against me.

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

Wherfore then hast thou brought me out of the wombe? Oh that I had perished, and that none eye had seene me!

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

And that I were as I had not bene, but brought from the wombe to the graue!

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

Are not my dayes fewe? let him cease, and leaue off from me, that I may take a litle comfort,

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

Before I goe and shall not returne, euen to the land of darkenesse and shadow of death:

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

Into a land, I say, darke as darknes it selfe, and into the shadow of death, where is none order, but the light is there as darkenesse.