Job 10
1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
My soul is weary of my life, I will let go my speech against myself, I will speak in the bitterness of my soul.
2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
I will say to God: Do not condemn me: tell me why thou judgest me so.
3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
Doth it seem good to thee that thou shouldst calumniate me, and oppress me, the work of thy own hands, and help the counsel of the wicked?
4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
Hast thou eyes of flesh: or, shalt thou see as man seeth?
5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
Are thy days as the days of man, and are thy years as the times of men:
6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
That thou shouldst inquire after my iniquity, and search after my sin?
7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
And shouldst know that I have done no wicked thing, whereas there is no man that can deliver out of thy hand.
8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
Thy hands have made me, and fashioned me wholly round about, and dost thou thus cast me down headlong on a sudden?
9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
Remember, I beseech thee, that thou hast made me as the clay, and thou wilt bring me into dust again.
10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
Hast thou not milked me as milk, and curdled me like cheese?
11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
Thou hast clothed me with skin and flesh: thou hast put me together with bones and sinews:
12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
Thou hast granted me life and mercy, and thy visitation hath preserved my spirit.
13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
Although thou conceal these things in thy heart, yet I know that thou rememberest all things.
14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
If I have sinned and thou hast spared me for an hour: why dost thou not suffer me to be clean from my iniquity?
15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
And if I be wicked, woe unto me: and if just, I shall not lift up my head, being filled with affliction and misery.
16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
And for pride thou wilt take me as a lioness, and returning thou tormentest me wonderfully.
17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
Thou renewest thy witnesses against me, and multipliest thy wrath upon me, and pains war against me.
18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
Why didst thou bring me forth out of the womb: O that I had been consumed that eye might not see me!
19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
I should have been as if I had not been, carried from the womb to the grave.
20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
Shall not the fewness of my days be ended shortly? suffer me, therefore, that I may lament my sorrow a little:
21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
Before I go, and return no more, to a land that is dark and covered with the mist of death:
22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
A land of misery and darkness, where the shadow of death, and no order, but everlasting horror dwelleth.
