Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

My soul is weary of my life. I will release my words against myself. I will speak in the bitterness of my soul.

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

I will say to God: Do not be willing to condemn me. Reveal to me why you judge me this way.

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

Does it seem good to you, if you find fault with me and oppress me, the work of your own hands, and assist the counsel of the impious?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

Do you have bodily eyes? Or, just as man sees, will you see?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

Are your days just like the days of man, and are your years as the times of humans,

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

so that you would inquire about my iniquity and examine my sin?

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

And you know that I have done nothing impious, yet there is no one who can deliver from your hand.

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Your hands have made me and formed me all around, and, in this way, do you suddenly throw me away?

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Remember, I ask you, that you have fashioned me like clay, and you will reduce me to dust.

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

Have you not extracted me like milk and curdled me like cheese?

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

You have clothed me with skin and flesh. You have put me together with bones and nerves.

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

You have assigned to me life and mercy, and your visitation has preserved my spirit.

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

Though you may conceal this in your heart, yet I know that you remember everything.

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

If I have sinned, and you have spared me for an hour, why do you not endure me to be clean from my iniquity?

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

And if I should be impious, woe to me, and if I should be just, I will not lift up my head, being drenched with affliction and misery.

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

And because of pride, you will seize me like a lioness, and having returned, you torment me to an extraordinary degree.

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

You renew your testimony against me, and you multiply your wrath against me, and these punishments make war within me.

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

Why did you lead me out of the womb? If only I had been consumed, so that no eye would ever see me!

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

I should have been as if I had not been: transferred from the womb to the tomb.

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

Will not my few days be completed soon? Release me, therefore, so that I may lament my sorrows a little,

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

before I depart and return no more to a land that is dark and covered with the fog of death,

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

a land of misery and darkness, where the shadow of death, and nothing else but everlasting horror, dwells.