Job 10
1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
My soul is tired of life; I will let my sad thoughts go free in words; my soul will make a bitter outcry.
2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
I will say to God, Do not put me down as a sinner; make clear to me what you have against me.
3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
What profit is it to you to be cruel, to give up the work of your hands, looking kindly on the design of evil-doers?
4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
Have you eyes of flesh, or do you see as man sees?
5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
Are your days as the days of man, or your years like his,
6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
That you take note of my sin, searching after my wrongdoing,
7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
Though you see that I am not an evil-doer; and there is no one who is able to take a man out of your hands?
8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
Your hands made me, and I was formed by you, but then, changing your purpose, you gave me up to destruction.
9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
O keep in mind that you made me out of earth; and will you send me back again to dust?
10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
Was I not drained out like milk, becoming hard like cheese?
11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
By you I was clothed with skin and flesh, and joined together with bones and muscles.
12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
You have been kind to me, and your grace has been with me, and your care has kept my spirit safe.
13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
But you kept these things in the secret of your heart; I am certain this was in your thoughts:
14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
That, if I did wrong, you would take note of it, and would not make me clear from sin:
15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
That, if I was an evil-doer, the curse would come on me; and if I was upright, my head would not be lifted up, being full of shame and overcome with trouble.
16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
And that if there was cause for pride, you would go after me like a lion; and again put out your wonders against me:
17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
That you would send new witnesses against me, increasing your wrath against me, and letting loose new armies on me.
18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
Why then did you make me come out of my mother's body? It would have been better for me to have taken my last breath, and for no eye to have seen me,
19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
And for me to have been as if I had not been; to have been taken from my mother's body straight to my last resting-place.
20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
Are not the days of my life small in number? Let your eyes be turned away from me, so that I may have a little pleasure,
21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
Before I go to the place from which I will not come back, to the land where all is dark and black,
22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
A land of thick dark, without order, where the very light is dark.
