Job 10
1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
“I loathe my own life; I will express my complaint and speak in the bitterness of my soul.
2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
I will say to God: Do not condemn me! Let me know why You prosecute me.
3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
Does it please You to oppress me, to reject the work of Your hands and favor the schemes of the wicked?
4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
Do You have eyes of flesh? Do You see as man sees?
5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
Are Your days like those of a mortal, or Your years like those of a man,
6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
that You should seek my iniquity and search out my sin—
7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
though You know that I am not guilty, and there is no deliverance from Your hand?
8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
Your hands shaped me and altogether formed me. Would You now turn and destroy me?
9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
Please remember that You molded me like clay. Would You now return me to dust?
10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
Did You not pour me out like milk, and curdle me like cheese?
11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
You clothed me with skin and flesh, and knit me together with bones and sinews.
12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
You have granted me life and loving devotion, and Your care has preserved my spirit.
13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
Yet You concealed these things in Your heart, and I know that this was in Your mind:
14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
If I sinned, You would take note, and would not acquit me of my iniquity.
15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
If I am guilty, woe to me! And even if I am righteous, I cannot lift my head. I am full of shame and aware of my affliction.
16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
Should I hold my head high, You would hunt me like a lion, and again display Your power against me.
17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
You produce new witnesses against me and multiply Your anger toward me. Hardships assault me in wave after wave.
18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
Why then did You bring me from the womb? Oh, that I had died, and no eye had seen me!
19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
If only I had never come to be, but had been carried from the womb to the grave.
20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
Are my days not few? Withdraw from me, that I may have a little comfort,
21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
before I go—never to return— to a land of darkness and gloom,
22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
to a land of utter darkness, of deep shadow and disorder, where even the light is like darkness.”
