Job 10
1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
Ka hingnah soah ka hinglu loh a ko-oek coeng. Ka kohuetnah he kamah taengah ka sah tih ka hinglu a khahing hil ka thui.
2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
Pathen taengah, “Kai m'boe sak boeh, balae tih kai nan ho, kai m'ming sak.
3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
Na kut thaphu na hnawt vaengah halang kah cilsuep dongah na sae tih na hnaemtaek te nang ham then a?
4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
Hlanghing he na sawt tih na hmuh bangla nang taengah pumsa mik om a?
5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
Na khohnin he hlanghing khohnin bangla, na kum khaw hlang khohnin bangla om a?
6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
Te dongah kai kathaesainah te na tlap tih ka tholhnah hnukah nan toem.
7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
Ka boe pawt tih na kut lamloh a huul thai pawt te na mingnah dongah om pataeng.
8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
Na kut loh kai n'noih pai tih thikat la kai n'saii akhaw kai nan dolh pawn ni.
9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
Amlai bangla kai nan saii tih laipi la kai nan mael sak te poek mai lah.
10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
Suktui bangla kai nan sui tih sukkhal bangla kai nan khal sak moenih a?
11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
Kai he ka vin ka saa neh nan dah tih ka rhuh neh tharhui neh nan cun.
12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
Hingnah neh sitlohnah te kai taengah nan khueh tih ka mueihla loh na ngoldoelh a ngaithuen.
13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
Tedae na thinko ah na khoem he na khuiah tila ka ming.
14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
Ka tholh sitoe cakhaw kai nan ngaithuen dongah kai kathaesainah lamloh kai nan hmil moenih.
15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
Ya-oe kai he ka boe akhaw, ka tang akhaw ka lu ka dangrhoek moenih. Yah ka hah tih ka phacip phabaem loh n'yan.
16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
Sathuengca bangla a phul atah kai nan mae tih kai taengah khobaerhambae la na mael.
17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
Na laipai neh kai hmai ah nan tlaih tih kai taengah na konoinah na hong. Thovaelnah neh caempuei la kai taengah na pai.
18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
Balae tih bung khui lamloh loh kai nan poh. Ka pal palueng vetih mik loh kai m'hmu pawt mako.
19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
A om khaw a om pawt bangla bungko lamloh phuel la n'khuen.
20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
Ka khohnin he bawn tih a muei la a muei moenih a? Kai lamkah he na dueh na dueh vetih ka ngaidip laem mako.
21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
Ka caeh hlan vaengah hmaisuep khohmuen neh dueknah hlipkhup la ka mael pawt mako.
22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
khoyinnah kho tah dueknah hlipkhup a hmuep bangla om tih cikngae pawh. Te dongah a hmuep la sae,’ ka ti ni,” a ti.
