Jeremia 8

1 På den samma tiden, säger Herren, skall man kasta Juda Konungars ben, Förstarnas ben, Presternas ben, Propheternas ben, borgarenas ben i Jerusalem, utu deras grifter;

“‘Jehova ekuuga atĩ ihinda rĩu, mahĩndĩ ma athamaki na ma anene a Juda, na mahĩndĩ ma athĩnjĩri-Ngai na ma anabii, o na mahĩndĩ ma andũ a Jerusalemu nĩmakarutwo mbĩrĩra-inĩ ciao.

2 Och man skall förskingra dem under solene, månan, och alla himmelens här, hvilka de älskat, och dem tjent, och dem efterföljt, och sökt, och tillbedit hafva; de skola intet mer upphemtade och begrafne varda, utan vara träck på jordene.

Makaanĩkĩrwo riũa, na mweri, na njata ciothe cia igũrũ, icio mendete na magacitungatĩra, o icio maarũmĩrĩire, na magatuĩria kĩrĩra harĩ cio, na magacihooya. Mahĩndĩ macio matikoonganio kana mathikwo, no magaatuĩka ta rũrua rũharaganĩtio gũkũ thĩ.

3 Och alle de qvarlefde af desso onde folke, på ehvad rum de äro, dit jag dem bortdrifvit hafver, skola heldre vilja vara döde än lefvande, säger Herren Zebaoth.

Kũrĩa guothe ngaamathaamĩria, matigari mothe ma rũrĩrĩ rũrũ rwaganu, makeeriragĩria gũkua handũ ha gũtũũra muoyo, ũguo nĩguo Jehova Mwene-Hinya-Wothe ekuuga.’

4 Derföre säg till dem: Detta säger Herren: Hvar är någor, om han faller, den icke gerna står upp igen? Hvar är någor, som villo går, den icke gerna kommer uppå rätta vägen igen?

“Meere atĩrĩ, ‘Ũũ nĩguo Jehova ekuuga, “‘Andũ mangĩgũa thĩ-rĩ, githĩ maticookaga gũũkĩra? Mũndũ angĩhĩtia njĩra-rĩ, githĩ ndamĩcookagĩrĩra?

5 Likväl vill ju detta folket i Jerusalem gå villo, utan återvändo; de stå så hårdt på den falska Gudstjenstene, att de intet vilja låta sig derifrån afvända.

Nĩ kĩĩ gĩtũmĩte andũ aya mathiĩ na mbere kũũhutatĩra? Andũ a Jerusalemu maahutatagĩra nĩkĩ? Matũũrĩte marũmĩtie maũndũ ma maheeni, makarega gũcooka.

6 Jag ser och hörer, att de lära icke rätt; ingen är den som ångrar sina ondsko, och säger: Hvad gör jag dock? De löpa alle sitt lopp, lika, som en grym häst i stridene.

Nĩndĩmathikĩrĩirie wega mũno, no matiaragia ũndũ ũrĩa wagĩrĩire. Gũtirĩ o na ũmwe wao wĩriraga waganu wake, akoiga atĩrĩ, “Njĩkĩte ũguo nĩkĩ?” O mũndũ wao arũmagĩrĩra njĩra yake o ta mbarathi ĩtengʼerete ĩtoonye mbaara-inĩ.

7 En stork under himmelen vet sin tid; en turturdufva, trana och svala, märka sin tid, när de igenkomma skola; men mitt folk vill icke veta Herrans rätt.

Mũrũaru ũrĩ rĩera-inĩ nĩũmenyaga mahinda maguo ma gũcooka, o nacio ndirahũgĩ, na thũngũrũrũ, na nyamĩndigi nĩcimenyaga mahinda ma cio ma gũcooka. No andũ akwa matiũĩ maũndũ marĩa Jehova endaga mekwo.

8 Huru kunnen I dock säga: Vi vete hvad rätt är, och hafvom Herrans lag för oss? Är det dock icke utan lögn, hvad de Skriftlärde gifva oss före.

“‘Mwakĩhota atĩa kuuga atĩrĩ, “Tũrĩ oogĩ, nĩ ũndũ tũrĩ na watho wa Jehova,” o rĩrĩa karamu ka maheeni ka aandĩki-marũa kaũgarũrĩte gakaũtua wa maheeni?

9 Derföre måste sådane lärare komma på skam, förskräckte och fångne varda; ty hvad godt kunna de lära, då de Herrans ord förkasta?

Andũ arĩa oogĩ nĩmagaconorithio; nĩmakagega na magwatio nĩ mũtego. Kuona atĩ nĩmareganĩte na ndũmĩrĩri ya Jehova, ũũgĩ ũrĩa makĩrĩ naguo nĩ ũrĩkũ?

10 Derföre skall jag gifva deras hustrur främmandom, och deras åker dem som dem förjaga skola; ty de fara efter girighet, den ene med den andra, både små och store; och både Prester och Propheter lära falska Gudstjenst;

Nĩ ũndũ ũcio-rĩ, atumia ao nĩngamaheana kũrĩ arũme angĩ, nayo mĩgũnda yao ndĩmĩheane kũrĩ andũ ageni. Kuuma ũrĩa mũnini nginya ũrĩa mũnene, othe nĩmakoroketio nĩ kwenda kwĩguna; anabii o hamwe na athĩnjĩri-Ngai, othe nĩmaheenanagia.

11 Och trösta mitt folk uti deras olycko, att de skola det ringa akta, och säga: Det står väl till, det står väl till; och det står dock intet väl till.

Mohaga kĩronda kĩa andũ akwa taarĩ kĩronda kĩa andũ matagurarĩtio mũno. Moigaga atĩrĩ, “Gwĩ thayũ, gwĩ thayũ,” o rĩrĩa gũtarĩ thayũ.

12 Derföre skola de komma på skam, att de sådana styggelse bedrifva; ändock de vilja oskämde vara, och vilja intet skämma sig; derföre måste de falla hvar öfver annan; och när jag varder dem hemsökandes, skola de falla, säger Herren.

Hihi nĩmaconokaga nĩ mũtugo ũcio wao ũrĩ magigi? Aca, maticonokaga o na hanini; o na matirĩ rũkobe. Nĩ ũndũ ũcio o nao makaagũanĩra na arĩa makaagũa; nĩmakarũndwo rĩrĩa makaaherithio, ũguo nĩguo Jehova ekuuga.

13 Jag vill så afhemta dem, säger Herren, att inga drufvor skola blifva qvara på vinträt, och ingen fikon på fikonaträt; ja, löfven skola ock affalla, och det jag dem gifvit hafver, det skall dem ifråtaget varda.

“‘Jehova ekuuga atĩrĩ, nĩnganina magetha mao, mĩthabibũ ndĩgaakorwo ĩrĩ na thabibũ. Gũtikagĩa na ngũyũ mĩkũyũ-inĩ, namo mathangũ mayo nĩmakahooha. Kĩndũ kĩrĩa gĩothe ndĩmaheete nĩmagatunywo.’”

14 Hvar skole vi då bo? Ja, församler eder då, och låt oss draga in uti de fasta städer, och vänta der efter hjelp; ty Herren, vår Gud, varder oss hjelpandes med en bitter dryck att vi så synde emot Herran.

“Tũikarĩte haha nĩkĩ? Cookanĩrĩrai hamwe! Nĩtũũrei, tũtoonye matũũra marĩa mairigĩirwo na hinya tũgakuĩre kuo! Nĩgũkorwo Jehova Ngai witũ nĩwe ũtwathĩrĩirie gĩkuũ, agatũhe maaĩ maroge tũnyue, nĩ ũndũ nĩtũmwĩhĩirie.

15 Ja, förlåter eder deruppå, att det skall ingen nöd hafva, ändock intet godt för handene är; och att I skolen helade varda, ändock icke annat än ond sår för handene är.

Tũtũũrĩte twĩrĩgĩrĩire atĩ nĩgũkũgĩa thayũ, no gũtirĩ ũndũ mwega ũtũkorete, tũkerĩgĩrĩra ihinda rĩa kũhonio, no rĩrĩ, no kĩmako kĩonekaga.

16 Man hörer allaredo ifrå Dan gnyn af deras hästar, och deras hingstar skria, så att hela landet bäfvar derföre; och de komma, och skola uppfräta landet med allt det deruti är, staden samt med alla de som deruti bo.

Mũtiihĩre wa mbarathi cia thũ ũraiguuo kuuma Dani; mbarathi ciao cia njamba iraania bũrũri wothe ũkainaina. Mookĩte kũrĩa bũrũri na kĩrĩa gĩothe kĩrĩ kuo, na marĩe itũũra inene na arĩa othe matũũraga kuo.”

17 Ty si, jag skall sända ormar och basilisker ibland eder, de intet besvorne äro; de skola stinga eder, säger Herren.

“Atĩrĩrĩ, nĩngamũrehithĩria nyoka irĩ thumu gatagatĩ kanyu, ndĩmũrehithĩrie nduĩra iria itangĩhoorereka, nacio nĩikamũrũma,” ũguo nĩguo Jehova ekuuga.

18 Så skall jag hugsvala mig af mine ångest och hjertans sorg.

Wee ũũhooreragia rĩrĩa ndĩ na kĩeha-rĩ, ngoro yakwa nĩĩringĩkĩte.

19 Si, mins folks dotter skall ropa ifrå fjerran land: Vill nu Herren icke mer vara ( Gud ) i Zion? Eller skall det ingen Konung mer hafva? Ja, hvi hafva de så förtörnat mig med sin beläte, och främmande fåfänga Gudstjenst?

Ta thikĩrĩria kĩrĩro kĩa andũ akwa marĩ bũrũri wa kũraya: “Atĩrĩrĩ, githĩ Jehova ndarĩ kũu Zayuni? Mũthamaki wakuo-rĩ, kaĩ atatũũraga kuo?” “Nĩ kĩĩ gĩtũmĩte maathirĩkie nĩguo ndaakare na ũndũ wa mĩhianano ĩyo yao methondekeire, makandakaria na mĩhianano ĩyo yao ya kũngĩ ĩtarĩ kĩene?”

20 Skördetiden är framliden, sommaren är sin väg; och oss är ingen hjelp kommen.

“Ihinda rĩa magetha nĩrĩhĩtũku, nayo hĩndĩ ya riũa ĩgathira, na tũtihonoketio.”

21 Mig ömkar svårliga, att mitt folk så förderfvadt är; jag grämer mig, och hafver ganska ondt.

Kuona atĩ andũ akwa nĩmahehenjetwo-rĩ, o na niĩ ndĩmũhehenje; nĩndĩracaaya na nĩnyiitĩtwo nĩ kĩmako kĩnene.

22 Är då nu ingen salva, i Gilead? Eller är der ingen läkare? Hvarföre är då mins folks dotter icke helad?

Kaĩ gũtarĩ ndawa kũu Gileadi? Gũtirĩ mũthondekani kuo? Ironda cia andũ akwa cikĩagĩte kũhona nĩkĩ?