Jeremia 7

1 Detta är det ord, som skedde till Jeremia af Herranom, som sade:

Eyi ne asɛm a efi Awurade hɔ baa Yeremia nkyɛn:

2 Gack och statt i portenom åt Herrans hus, och predika der detta ordet, och säg: Hörer Herrans ord, I alle af Juda, I som gån genom denna porten, till att tillbedja Herran.

“Gyina Awurade asɔredan no pon ano, na ka saa asɛm yi: “‘Muntie Awurade asɛm, mo nnipa a mowɔ Yuda nyinaa a mofa apon yi ano kɔsom Awurade.

3 Så säger Herren Zebaoth, Israels Gud: Bättrer edart lefverne och väsende, så vill jag bo när eder i desso rumme.

Sɛɛ na Asafo Awurade, Israel Nyankopɔn no se: Monsakra mo akwan ne mo nneyɛe, na mɛma mo atena ha.

4 Förlåter eder icke uppå lögn, sägande: Här är Herrans tempel, här är Herrans tempel, här är Herrans tempel;

Mommfa mo ho nto nnaadaasɛm so na monnka se, “Eyi ne Awurade asɔredan, Awurade asɔredan, Awurade asɔredan!”

5 Utan bättrer edart lefverne och väsende, att I gören hvarannan rätt;

Sɛ mosakra mo akwan ne mo nneyɛe nokware mu, na mo ne mo ho mo ho di no trenee mu,

6 Och görer främlingenom, dem faderlösa och enkone intet öfvervåld; och utgjuter intet oskyldigt blod i desso rumme, och följer icke andra gudar efter, till edar egen skada;

sɛ moanhyɛ ɔhɔho, ayisaa anaa okunafo so, na moanhwie mogya a edi bem angu wɔ ha, na moanni anyame foforo akyi ankɔ mo ara ɔsɛe mu a,

7 Så vill jag evinnerliga bo när eder i desso rumme, i landena som jag edra fäder gifvit hafver.

ɛno de, mɛma mo atena ha, asase a mede maa mo agyanom afebɔɔ no so.

8 Men nu förlåten I eder på lögn, den intet nyttig är.

Nanso monhwɛ, mode mo ho ato nnaadaa nsɛm a so nni mfaso so.

9 Dertill ären I tjufvar, mördare, horkarlar, och menedare, och röken inför Baal, och följen främmande gudar efter; de I intet kännen.

“‘Mobɛbɔ korɔn na moadi awu, mobɛbɔ aguaman na moadi adansekurum, mobɛhyew nnuhuam ama Baal na moadi anyame afoforo a munnim wɔn akyi,

10 Sedan kommen I då, och gån fram för mig i desso huse, det efter mitt Namn nämndt är, och sägen: Det hafver ingen nöd med oss, medan vi sådana styggelse görom.

na afei, moaba abegyina mʼanim wɔ ofi a me din da so na moaka se, “Yenni ɔhaw,” sɛ moyɛ akyiwade yi nyinaa a na munni ɔhaw ana?

11 Hållen I då detta hus, som efter mitt Namn nämndt är, för ena mördarekulo? Si, jag ser det väl, säger Herren.

Na ofi a me din da so yi, abɛyɛ adwowtwafo tu ama mo ana? Nanso migu so rehwɛ! Awurade na ose.

12 Går bort till mitt rum i Silo, der mitt Namn tillförene bott hafver, och ser till, hvad jag der gjort hafver, för mins folks Israels ondskos skull.

“‘Na afei monkɔ Silo, faako a midii kan bɔɔ atenae de me Din too so, na monhwɛ nea meyɛɛ no esiane me nkurɔfo Israelfo amumɔyɛ nti.

13 Efter I nu alle sådana stycke bedrifven, säger Herren, och jag eder tidt och ofta predika låter, och I viljen icke hörat; jag ropar, och I viljen intet svara;

Bere a moreyɛ eyinom nyinaa, Awurade na ose, mekasa kyerɛɛ mo mpɛn bebree, nanso moantie; mefrɛɛ mo, nanso moannye so.

14 Så vill jag sammalunda göra med de hus, som efter mitt Namn nämndt är, der I eder uppå förlåten, och med det rum, som jag edra fäder gifvit hafver, likasom jag med Silo gjort hafver;

Ɛno nti, sɛnea meyɛɛ Silo no, mede bɛyɛ ofi a me Din da so no, asɔredan a mode mo ho to so, baabi a mede maa mo ne mo agyanom no.

15 Och skall kasta eder bort ifrå mitt ansigte, likasom jag bortkastat hafver alla edra bröder, alla Ephrahims säd.

Mɛpam mo afi mʼanim sɛnea meyɛɛ mo nuanom Efraimfo no.’

16 Och skall du intet bedja för detta folk, ej heller någon klagan eller bön förebära, eller lägga dig ut för dem inför mig; ty jag vill intet höra dig.

“Enti mommmɔ mpae mma saa nnipa yi, monnsrɛ na munni mma wɔn nso; monnsrɛ me, efisɛ merentie mo.

17 Ty ser du icke hvad de göra i Juda städer, och på gatomen i Jerusalem?

Munnhu nea wɔreyɛ wɔ Yuda nkurow no mu ne Yerusalem mmɔnten so no ana?

18 Barnen hemta veden, och fäderna göra upp elden, och qvinnorna göra degen, att de skola baka himmelens Drottning kakor, och gifva främmande gudar drickoffer, på det de skola förtörna mig;

Mmofra boaboa nnyina ano, na agyanom sɔ ogya no ano, mmea fɔtɔw asikresiam de to brodo ma Ɔsoro Hemmea. Na wogu nsa ma anyame afoforo de hyɛ me abufuw.

19 Men de skola icke göra mig der ondt med, säger Herren, utan sig sjelfvom, och skola till skam varda.

Na ɛyɛ me na wɔrehyɛ me abufuw ana? Awurade na ose. Na ɛnyɛ wɔn mmom na wɔrehaw wɔn ho, hyɛ wɔn ho aniwu ana?

20 Derföre säger Herren Herren: Si, min vrede och min grymhet är utgjuten öfver detta rum, både öfver folk och fä, öfver trän på markene, och öfver fruktena på jordene; och skall brinna, så att ingen skall kunna släckat.

“‘Ɛno nti, nea Otumfo Awurade se ni: Wobehwie mʼabufuw ne mʼabufuwhyew agu beae yi so, agu nnipa ne mmoa, mfuw so nnua ne asase no so aba so, na ɛbɛdɛw a ɛrennum.’

21 Detta säger Herren Zebaoth, Israels Gud: Görer edor bränneoffer och annor offer tillhopa, och äter kött.

“‘Sɛɛ na Asafo Awurade, Israel Nyankopɔn, se: Monkɔ so, momfa mo ɔhyew afɔrebɔ nka mo afɔrebɔ a aka no ho, na mo ankasa monwe nam no!

22 Ty på den dagen, då jag förde edra fäder utur Egypti land, hafver jag intet sagt eller budit dem om bränneoffer och annat offer;

Na bere a miyii mo agyanom fii Misraim na mekasa kyerɛɛ wɔn no, manhyɛ wɔn mmara a ɛfa ɔhyew afɔrebɔ ne afɔrebɔ ho nko ara,

23 Utan detta böd jag dem, och sade: Lyder min ord, så vill jag vara edar Gud, och I skolen vara mitt folk; och vandrer på alla de vägar, som jag bjuder eder, på det eder skall väl gå.

mmom mede saa mmara yi kaa ho: Monyɛ osetie mma me, na mɛyɛ mo Nyankopɔn, na moayɛ me nkurɔfo. Monnantew akwan nyinaa a mɛhyɛ mo no so, na asi mo yiye.

24 Men de ville intet höra, eller böja sin öron härtill, utan vandrade efter sitt eget råd, och efter sin onda hjertas tycko, och gingo tillbaka, och icke framåt.

Nanso wɔantie na wɔanyɛ aso; mmom, wofi wɔn koma bɔne mu yɛɛ asoɔden. Wɔsan wɔn akyi na wɔankɔ wɔn anim.

25 Ja, ifrå den dagen att jag edra fäder utu Egypti land förde, och intill denna dag, hafver jag dagliga sändt till eder alla mina tjenare Propheterna.

Efi bere a mo agyanom fii Misraim de besi nnɛ yi, da biara ne bere biara mesomaa me nkoa adiyifo baa mo nkyɛn.

26 Men de ville intet höra, eller böja sin öron, utan äro halsstyfve, och görat än värre än deras fäder.

Nanso wɔantie me na wɔanyɛ aso. Wɔde asoɔden yɛɛ bɔne boroo wɔn agyanom de so.’

27 Och om du än allt detta säger dem, så höra de dock intet; ropar du, så svara de dock intet.

“Sɛ moka eyinom nyinaa kyerɛ wɔn a, wɔrentie mo; sɛ mofrɛ wɔn a wɔrennye so.

28 Derföre säg till dem: Detta är det folk, som Herran sin Gud icke hörer, eller sig bättra vill; den rätta läran är platt borto, och de predika der nu intet mer af.

Ɛno nti monka nkyerɛ wɔn se, ‘Eyi ne ɔman a ɔnyɛɛ osetie mmaa Awurade, ne Nyankopɔn, na ɔmfaa nteɛso no. Nokware asa, na afi wɔn ano.

29 Skär ditt hår af, och kasta det ifrå dig, och jämra dig klageliga på högomen; ty Herren hafver förkastat och bortdrifvit detta slägtet, der han öfver förtörnad är.

Munyi mo tinwi na montow ngu, muntwa agyaadwo wɔ nkoko no so, efisɛ Awurade apo, na wagyaa saa awo ntoatoaso yi a wɔwɔ nʼabufuwhyew no ase akyidi.’”

30 Förty Juda barn göra det ondt är för min ögon, säger Herren; de sätta sina styggelser uti det hus, som efter mitt Namn nämndt är, på det de skola orena det;

“‘Yudafo ayɛ bɔne wɔ mʼani so, sɛnea Awurade se ni. Wɔde ahoni a, ɛyɛ akyiwade asisi ofi a me Din da so mu de agu ho fi.

31 Och bygga de altare Thopheth uti Hinnoms sons dal, att de skola uppbränna deras söner och döttrar i eld, hvilket jag aldrig budit, eller någor tid i sinnet fått hafver.

Wɔasisi Tofet sorɔnsorɔmmea wɔ Ben Hinom bon mu; ɛhɔ na wɔhyew wɔn mmabarima ne wɔn mmabea. Ade a manhyɛ wɔn na amma mʼadwene mu nso.

32 Derföre, si, den tiden kommer, säger Herren, att man intet mer skall kalla det Thopheth, och Hinnoms sons dal, utan dråpodal; och Thopheth skall varda fullt med dödas grifter, derföre, att der intet annat rum på färde är.

Ɛno nti, monhwɛ yiye na nna no reba, Awurade na ose, a wɔremfrɛ hɔ Tofet anaa Hinom Bon bio, na mmom, wɔbɛfrɛ no Okum Bon, efisɛ wobesie awufo wɔ Tofet kosi sɛ hɔ bɛyɛ ma.

33 Och detta folks kroppar skola himmelens foglom, och djuromen på jordene, till spis varda, och ingen skall drifva dem derifrå.

Na afei saa nnipa yi afunu bɛyɛ aduan ama wim nnomaa ne asase so mmoa, na ɛrenka obiara wɔ hɔ a ɔbɛpam wɔn.

34 Och jag skall uti Juda städer, och på gatorna i Jerusalem, borttaga glädjes och fröjds rop, och brudgummes och bruds röst; ty landet skall öde vara.

Mede ahosɛpɛw ne anigye nnyigyei, ayeforo ne ayeforokunu nne a ɛwɔ Yuda nkurow ne Yerusalem mmɔnten so no bɛba awiei, efisɛ asase no bɛda mpan.’”