Jeremia 6

1 Församler eder, I BenJamins barn utu Jerusalem, och blåser i trummeter på Thekoa vakt, och reser upp ett baner på BethCherems vakt; ty en olycka är på färde ifrå nordan, och en stor jämmer.

Ihr Söhne Benjamins! Flieht aus Jerusalem! Stoßt in das Lärmholz zu Tekoa! Und schwingt die Flagge auf Betkerem! Denn Unheil lugt von Norden her, ein schwerer Schlag.

2 Dottren Zion är såsom en dägelig och lustig äng;

Mit einer wohlgepflegten Au vergleiche ich die Sionstochter.

3 Men der skola herdar komma öfver henne med deras hjord; de skola uppslå sin tjäll allt omkring henne, och i bet ligga hvar på sitt rum ( och säga ):

Mitsamt den Herden kommen Hirten über sie; sie schlagen ihre Zelte ringsum auf; sie weiden, jeder seine Schar.

4 Ruster eder till strid emot henne; upp, låter oss draga upp, medan det ännu bittida dags är; ej! det kommer aftonen, och skuggen varder stor.

Zum Kampfe gegen sie! "Vorwärts! Wir stürmen noch zur Mittagszeit. Weh uns! Schon neigt sich dieser Tag. Die abendlichen Schatten strecken sich.

5 Nu väl, låt oss nu vara uppe, det vi än skulle draga ditupp om nattena, och förderfva hennes palats.

Vorwärts! Wir stürmen dann bei Nacht und brechen ihre Burgen!"

6 Ty så säger Herren Zebaoth: Fäller trä, och görer bålverk emot Jerusalem; ty det är en stad, som hemsökt skall varda; är der dock alltsammans orätt inne.

Denn also spricht der Herr der Heerscharen: "Haut Bäume um und schüttet einen Wall auf gen Jerusalem! Das ist die Stadt, in der erpreßtes Gut wird allenthalben aufbewahrt.

7 Och likasom en källa uppväller sitt vatten, så uppväller ock hans ondska; hans orätt och öfvervåld ropar upp i himmelen; sitt mord och slag bedrifva de dagliga för mig.

Wie seine Wasser frisch der Brunnen hält, genauso hält sich ihre Bosheit frisch. 'Gewalt und Raub!' hört man in ihr; vor meinem Antlitz sind stets Qual und Schlag.

8 Bättra dig, Jerusalem, förr än mitt hjerta vänder sig ifrå dig, och jag gör dig till ett öde land, der ingen uti bor.

Ach, bessere dich, Jerusalem! Sonst reißt sich meine Seele von dir los; ich mache dich zur Wüste, zum unbewohnten Land."

9 Detta säger Herren Zebaoth: Hvad qvart blifvet är af Israel, det måste ock efteråt afhemtadt varda, lika som ett vinträ; vinhemtaren skall afhemta uti korgen det ena efter det andra.

So spricht der Herr der Heerscharen: "Man halte gründlich Nachlese wie an dem Weinstock, so am Reste Israels! Streck deine Hand aus wie ein Winzer nach den Reben!

10 Ack! med hvem skall jag dock tala och betyga, att dock någor ville hörat? Men deras öron äro oomskorne; de kunna icke hörat; si, de hålla Herrans ord för gäckeri, och vilja det intet.

Zu wem soll ich noch reden und wen beschwörend mahnen, daß sie hören? Fürwahr, ihr Ohr ist unbeschnitten; sie können nichts vernehmen. Das Wort des Herrn wird ihnen zum Gespött; sie haben kein Gefallen dran.

11 Derföre är jag så full af Herrans trugande, att jag icke kan låtat; gjut ut både öfver barnen på gatone, och öfver de män i Rådet allt tillsammans; ty både man och qvinna, både åldrig och utgammal skola fångne varda.

Nun bin ich voll vom Grimm des Herrn, des Anmichhaltens müde; ich gieß ihn auf den Straßen über Kinder aus und auf den frohen Kreis der Jugend. Sie werden kriegsgefangen, Mann und Weib, der Greis samt dem im besten Alter.

12 Deras hus skola komma främmande tillhanda, samt med åkrar och hustrur; ty jag vill uträcka mina hand, säger Herren, öfver landsens inbyggare.

An andre kommen ihre Häuser, Felder, Weiber insgesamt, wenn gegen die Bewohner dieses Landes ich meine Hand ausstrecke." Ein Spruch des Herrn.

13 Ty de fara allesammans efter girighet, både små och store; och både Propheter och Prester lära allesamman falska Gudstjenst;

"Denn Groß und Klein bei ihnen, alle wollen Geld. Und die Propheten und die Priester schaffen Trug.

14 Och trösta mitt folk i deras olycko, att de skola det ringa akta, och säga: Det står väl till, det står väl till; och det står dock intet väl till.

Sie möchten meines Volkes Schaden schnellstens heilen. Nur Heil auf Heil verheißen sie, und doch ist nirgends Heil.

15 Derföre skola de komma på skam, att de sådana styggelse bedrifva; ändock de vilja oskämde vara, och vilja intet skämma sig; derföre måste de falla hvar öfver annan; och när jag varder dem hemsökandes, skola de falla, säger Herren.

Scham über sie, daß sie so Greuliches verübt! Für sie jedoch gibt's kein Erröten mehr; das Schämen haben sie verlernt. Drum werden sie bei den Erschlagnen liegen. Wenn ich sie strafe, kommen sie zu Fall." So spricht der Herr.

16 Detta säger Herren: Går uppå vägarna, och ser till, och fråger efter de förra vägar, hvilken den gode vägen är, och vandrer deruppå, så skolen I finna ro för edra själar; men de sade: Vi göre det intet.

So spricht der Herr: "Verweilet bei den Wegen, seht doch nach! Fragt früheren Pfaden nach: 'Wo ist der Weg zum Guten?' Und geht ihr den, dann findet ihr für eure Seele Ruhe. Sie aber sagen: 'Nein! Den gehn wir nicht.'

17 Jag hafver satt väktare öfver eder; akter uppå trummeternas ljud; men de sade: Vi göret intet.

Ich stelle für euch Wächter auf. 'Auf der Trompete Schall gebt acht!' Doch sie erwidern: 'Nein! Wir geben nimmer acht.'

18 Derföre hörer, I Hedningar, och akter häruppå, samt med edart folk.

So hört, ihr Heidenvölker! Vernehmt es, Nationen, was aus ihnen wird!

19 Du jord, hör till: Si, jag vill låta komma en olycko öfver detta folk, nämliga deras förtjenta lön, att de icke akta min ord, och förkasta min lag.

Horch auf, du Land! Ich bringe Unheil über dieses Volk, die Früchte ihres Planens. Auf meine Worte mögen sie nicht hören, und mein Gesetz verwerfen sie.

20 Hvad frågar jag efter rökelse, som kommer af rika Arabien, och efter god canel, som kommer utaf fjerran land? Edor bränneoffer äro mig intet tacknämlig, och edor offer behaga mig intet.

Wozu mir da der Weihrauchduft aus Saba und Würzrohr aus dem fernen Land? Nicht wohlgefällig sind mir eure Brandopfer; und eure Schlachtopfer sind mir nicht angenehm."

21 Derföre säger Herren alltså: Si, jag vill sätta desso folkena en förargelse, der både fäder och barn skola sig tillsammans uppå stöta, och skola förgås, den ene grannen med den andra.

Darum spricht so der Herr: "Ich gebe diesem Volk zum Sturz den Anstoß. Die Väter und die Söhne stoßen sich daran, ein Nachbar nach dem andern geht zugrunde."

22 Detta säger Herren: Si, ett folk varder kommandes nordanefter, och ett stort folk skall uppresa sig hardt vid vårt land;

So spricht der Herr: "Schon kommt ein Volk vom Nordland her; ein großes Heidenvolk erhebt sich von der Erde Enden.

23 De der båga och spets föra; det är grufveligit, och utan barmhertighet; de fräsa såsom ett stormande haf, och rida på hästar, rustade såsom krigsfolk, emot dig, du dotter Zion.

Den Bogen und den Wurfspieß führen sie, und hart sind sie, erbarmungslos; ihr Lärmen gleicht den Meer, dem tosenden, wenn sie auf Rossen jagen. Gerüstet Mann für Mann zum Kampf, so geht es wider dich, du Tochter Sions."

24 När vi få höra af dem, så skola oss våra händer nedfalla; oss varder ångest och ve, lika som ene i barnsnöd.

"Wir hören, wie sie kommen; erschlafft sind unsere Hände. Uns packen Angst und Zittern wie bei einer Kreißenden." -

25 Ingen gånge ut på markena, och ingen ut uppå vägarna; ty det är allestäds osäkert för fiendans svärd.

Geh nicht ins Freie! Nicht auf die Straße! Des Feindes Schwert ist da. Entsetzen ringsumher!

26 O! du mins folks dotter, drag en säck uppå, och lägg dig i asko; haf sorg lika som för enda sonen, och beklaga dig lika som de der högeliga bedröfvade äro; ty förderfvaren kommer öfver oss hasteliga.

Du, meines Volkes Tochter! Umgürte dich mit einem Bußgewand! In Asche wälze dich! Und traure wie um einen Liebling, und klage bitterlich. "Im Nu kommt der Verwüster über uns!"

27 Jag hafver satt dig till en smältare i mitt folk, det så hårdt är; att du deras väsende förfara och bepröfva skall.

"Zum unerschrocknen Scheidemeister bestelle ich dich für mein Volk, auf daß du seinen Wandel untersuchend prüfest."

28 De äro allesamman affällige, vandrande förrädeliga; de äro allesamman förderfvad koppar och jern.

Sie alle sind Empörer und verleumdungssüchtig, sind Kupfer bloß und Eisen, grundverdorben allesamt.

29 Blåsbälgen är förbränd, blyet försvinner, smältningen är förgäfves; ty det onda är icke ifråskildt.

Der Blasbalg ist versengt vom Feuer; das Blei ist unversehrt. Vergeblich schmolz man es; die Schlacken gehn nicht ab.

30 Derföre heta de ock ett förkastadt silfver; ty Herren hafver förkastat dem.

"Verworfnes Silber" nennt man sie; der Herr hat sie verworfen.