< Jeremia 6 >
1 Församler eder, I BenJamins barn utu Jerusalem, och blåser i trummeter på Thekoa vakt, och reser upp ett baner på BethCherems vakt; ty en olycka är på färde ifrå nordan, och en stor jämmer.
Fuyez, enfants de Benjamin, du milieu de Jérusalem, Sonnez de la trompette à Tekoa, Élevez un signal à Beth-Hakkérem! Car on voit venir du septentrion le malheur Et un grand désastre.
2 Dottren Zion är såsom en dägelig och lustig äng;
La belle et la délicate, Je la détruis, la fille de Sion!
3 Men der skola herdar komma öfver henne med deras hjord; de skola uppslå sin tjäll allt omkring henne, och i bet ligga hvar på sitt rum ( och säga ):
Vers elle marchent des bergers avec leurs troupeaux; Ils dressent des tentes autour d’elle, Ils broutent chacun sa part.
4 Ruster eder till strid emot henne; upp, låter oss draga upp, medan det ännu bittida dags är; ej! det kommer aftonen, och skuggen varder stor.
Préparez-vous à l’attaquer! Allons! Montons en plein midi!… Malheureusement pour nous, le jour baisse, Les ombres du soir s’allongent.
5 Nu väl, låt oss nu vara uppe, det vi än skulle draga ditupp om nattena, och förderfva hennes palats.
Allons! Montons de nuit! Détruisons ses palais!
6 Ty så säger Herren Zebaoth: Fäller trä, och görer bålverk emot Jerusalem; ty det är en stad, som hemsökt skall varda; är der dock alltsammans orätt inne.
Car ainsi parle l’Éternel des armées: Abattez les arbres, Élevez des terrasses contre Jérusalem! C’est la ville qui doit être châtiée; Il n’y a qu’oppression au milieu d’elle.
7 Och likasom en källa uppväller sitt vatten, så uppväller ock hans ondska; hans orätt och öfvervåld ropar upp i himmelen; sitt mord och slag bedrifva de dagliga för mig.
Comme un puits fait jaillir ses eaux, Ainsi elle fait jaillir sa méchanceté; Il n’est bruit en son sein que de violence et de ruine; Sans cesse à mes regards s’offrent la douleur et les plaies.
8 Bättra dig, Jerusalem, förr än mitt hjerta vänder sig ifrå dig, och jag gör dig till ett öde land, der ingen uti bor.
Reçois instruction, Jérusalem, De peur que je ne m’éloigne de toi, Que je ne fasse de toi un désert, Un pays inhabité!
9 Detta säger Herren Zebaoth: Hvad qvart blifvet är af Israel, det måste ock efteråt afhemtadt varda, lika som ett vinträ; vinhemtaren skall afhemta uti korgen det ena efter det andra.
Ainsi parle l’Éternel des armées: On grappillera comme une vigne les restes d’Israël. Portes-y de nouveau la main, Comme le vendangeur sur les ceps.
10 Ack! med hvem skall jag dock tala och betyga, att dock någor ville hörat? Men deras öron äro oomskorne; de kunna icke hörat; si, de hålla Herrans ord för gäckeri, och vilja det intet.
A qui m’adresser, et qui prendre à témoin pour qu’on écoute? Voici, leur oreille est incirconcise, Et ils sont incapables d’être attentifs; Voici, la parole de l’Éternel est pour eux un opprobre, Ils n’y trouvent aucun plaisir.
11 Derföre är jag så full af Herrans trugande, att jag icke kan låtat; gjut ut både öfver barnen på gatone, och öfver de män i Rådet allt tillsammans; ty både man och qvinna, både åldrig och utgammal skola fångne varda.
Je suis plein de la fureur de l’Éternel, je ne puis la contenir. Répands-la sur l’enfant dans la rue, Et sur les assemblées des jeunes gens. Car l’homme et la femme seront pris, Le vieillard et celui qui est chargé de jours.
12 Deras hus skola komma främmande tillhanda, samt med åkrar och hustrur; ty jag vill uträcka mina hand, säger Herren, öfver landsens inbyggare.
Leurs maisons passeront à d’autres, Les champs et les femmes aussi, Quand j’étendrai ma main sur les habitants du pays, Dit l’Éternel.
13 Ty de fara allesammans efter girighet, både små och store; och både Propheter och Prester lära allesamman falska Gudstjenst;
Car depuis le plus petit jusqu’au plus grand, Tous sont avides de gain; Depuis le prophète jusqu’au sacrificateur, Tous usent de tromperie.
14 Och trösta mitt folk i deras olycko, att de skola det ringa akta, och säga: Det står väl till, det står väl till; och det står dock intet väl till.
Ils pansent à la légère la plaie de la fille de mon peuple: Paix! Paix! Disent-ils; Et il n’y a point de paix;
15 Derföre skola de komma på skam, att de sådana styggelse bedrifva; ändock de vilja oskämde vara, och vilja intet skämma sig; derföre måste de falla hvar öfver annan; och när jag varder dem hemsökandes, skola de falla, säger Herren.
Ils seront confus, car ils commettent des abominations; Ils ne rougissent pas, ils ne connaissent pas la honte; C’est pourquoi ils tomberont avec ceux qui tombent, Ils seront renversés quand je les châtierai, Dit l’Éternel.
16 Detta säger Herren: Går uppå vägarna, och ser till, och fråger efter de förra vägar, hvilken den gode vägen är, och vandrer deruppå, så skolen I finna ro för edra själar; men de sade: Vi göre det intet.
Ainsi parle l’Éternel: Placez-vous sur les chemins, regardez, Et demandez quels sont les anciens sentiers, Quelle est la bonne voie; marchez-y, Et vous trouverez le repos de vos âmes! Mais ils répondent: Nous n’y marcherons pas.
17 Jag hafver satt väktare öfver eder; akter uppå trummeternas ljud; men de sade: Vi göret intet.
J’ai mis près de vous des sentinelles: Soyez attentifs au son de la trompette! Mais ils répondent: Nous n’y serons pas attentifs.
18 Derföre hörer, I Hedningar, och akter häruppå, samt med edart folk.
C’est pourquoi écoutez, nations! Sachez ce qui leur arrivera, assemblée des peuples!
19 Du jord, hör till: Si, jag vill låta komma en olycko öfver detta folk, nämliga deras förtjenta lön, att de icke akta min ord, och förkasta min lag.
Écoute, terre! Voici, je fais venir sur ce peuple le malheur, Fruit de ses pensées; Car ils n’ont point été attentifs à mes paroles, Ils ont méprisé ma loi.
20 Hvad frågar jag efter rökelse, som kommer af rika Arabien, och efter god canel, som kommer utaf fjerran land? Edor bränneoffer äro mig intet tacknämlig, och edor offer behaga mig intet.
Qu’ai-je besoin de l’encens qui vient de Séba, Du roseau aromatique d’un pays lointain? Vos holocaustes ne me plaisent point, Et vos sacrifices ne me sont point agréables.
21 Derföre säger Herren alltså: Si, jag vill sätta desso folkena en förargelse, der både fäder och barn skola sig tillsammans uppå stöta, och skola förgås, den ene grannen med den andra.
C’est pourquoi ainsi parle l’Éternel: Voici, je mettrai devant ce peuple des pierres d’achoppement, Contre lesquelles se heurteront ensemble pères et fils, Voisins et amis, et ils périront.
22 Detta säger Herren: Si, ett folk varder kommandes nordanefter, och ett stort folk skall uppresa sig hardt vid vårt land;
Ainsi parle l’Éternel: Voici, un peuple vient du pays du septentrion, Une grande nation se lève des extrémités de la terre.
23 De der båga och spets föra; det är grufveligit, och utan barmhertighet; de fräsa såsom ett stormande haf, och rida på hästar, rustade såsom krigsfolk, emot dig, du dotter Zion.
Ils portent l’arc et le javelot; Ils sont cruels, sans miséricorde; Leur voix mugit comme la mer; Ils sont montés sur des chevaux, Prêts à combattre comme un seul homme, Contre toi, fille de Sion!
24 När vi få höra af dem, så skola oss våra händer nedfalla; oss varder ångest och ve, lika som ene i barnsnöd.
Au bruit de leur approche, Nos mains s’affaiblissent, L’angoisse nous saisit, Comme la douleur d’une femme qui accouche.
25 Ingen gånge ut på markena, och ingen ut uppå vägarna; ty det är allestäds osäkert för fiendans svärd.
Ne sortez pas dans les champs, N’allez pas sur les chemins; Car là est le glaive de l’ennemi, Et l’épouvante règne à l’entour!
26 O! du mins folks dotter, drag en säck uppå, och lägg dig i asko; haf sorg lika som för enda sonen, och beklaga dig lika som de der högeliga bedröfvade äro; ty förderfvaren kommer öfver oss hasteliga.
Fille de mon peuple, couvre-toi d’un sac et roule-toi dans la cendre, Prends le deuil comme pour un fils unique, Verse des larmes, des larmes amères! Car le dévastateur vient sur nous à l’improviste.
27 Jag hafver satt dig till en smältare i mitt folk, det så hårdt är; att du deras väsende förfara och bepröfva skall.
Je t’avais établi en observation parmi mon peuple, Comme une forteresse, Pour que tu connusses et sondasses leur voie.
28 De äro allesamman affällige, vandrande förrädeliga; de äro allesamman förderfvad koppar och jern.
Ils sont tous des rebelles, des calomniateurs, De l’airain et du fer; Ils sont tous corrompus.
29 Blåsbälgen är förbränd, blyet försvinner, smältningen är förgäfves; ty det onda är icke ifråskildt.
Le soufflet est brûlant, Le plomb est consumé par le feu; C’est en vain qu’on épure, Les scories ne se détachent pas.
30 Derföre heta de ock ett förkastadt silfver; ty Herren hafver förkastat dem.
On les appelle de l’argent méprisable, Car l’Éternel les a rejetés.