Jeremia 51

1 Detta säger Herren: Si, jag skall uppväcka ett skarpt väder emot Babel, och emot hans inbyggare, som sig emot mig satt hafva.

Så säger HERREN: Se, jag skall uppväcka mot Babel och mot Leb-Kamais inbyggare en fördärvares ande.

2 Jag skall sända kastare till Babel, hvilka honom kasta skola, och utsopa hans land; desse skola vara allstädes omkring honom, på hans olyckos dag.

Och jag skall sända främlingar mot Babel, och de skola kasta det med kastskovlar och ödelägga dess land. Ja, från alla sidor skola de komma emot det på olyckans dag.

3 Ty hans skyttar skola intet kunna skjuta, och hans väpnade skola intet kunna värja sig; så skoner nu intet hans unga män, gifver all hans här till spillo;

Skyttar skola spänna sina bågar mot dem som där spänna båge, och mot dem som där yvas i pansar. Skonen icke dess unga män, given hela dess här till spillo.

4 Så att de slagne ligga uti de Chaldeers land, och de genomstungne på hans gator.

Dödsslagna män skola då falla i kaldéernas land och genomborrade man på dess gator.

5 Ty Israel och Juda skola icke öfvergifne varda af Herranom Zebaoth, deras Gud, såsom enkor; ändock deras land hafver högeliga förbrutit sig uppå den Heliga i Israel.

Ty Israel och Juda äro icke änkor som hava blivit övergivna av sin Gud, av HERREN Sebaot, därför att deras land var fullt av skuld mot Israels Helige.

6 Flyr utaf Babel, på det hvar och en må undsätta sina själ, att I icke förgås uti hans ondsko; ty detta är Herrans hämndatid, och han vill betala honom.

Flyn ut ur Babel; må var och en söka rädda sitt liv, så att I icke förgås genom dess missgärning. Ty detta är för HERREN en hämndens tid, då han vill vedergälla det vad det har gjort.

7 Den gyldene kalken i Babel, som alla verldena hafver druckna gjort, är uti Herrans hand; alle Hedningar hafva druckit af hans vin, derföre äro Hedningarna så galne vordne.

Babel var i HERRENS hand en gyllene kalk som gjorde hela jorden drucken. Av dess vin drucko folken, och så blevo folken såsom vanvettiga.

8 Huru hasteliga är Babel fallen och sönderslagen; jämrer eder öfver honom; tager ock salvo till hans sår, om han tilläfventyrs måtte helad varda.

Men plötsligt är nu Babel fallet och krossat. Jämren eder över henne, hämten balsam för hennes plåga, om hon till äventyrs kan helas.

9 Vi läke Babel; men han vill intet läkt varda; så låter nu fara honom, och låt oss hvar och en draga uti sitt land; ty hans straff räcker allt upp till himmelen, och sträcker sig upp till skyn.

»Ja, vi hava sökt hela Babel, men hon har icke kunnat helas; låt oss lämna henne och gå var och en till sitt land. Ty hennes straffdom räcker upp till himmelen och når allt upp till skyarna.

10 Herren hafver framhaft våra rättfärdighet; kommer och låter oss förtälja Herrans vår Guds verk i Zion.

HERREN har låtit vår rätt gå fram; kom, låt oss förtälja i Sion HERRENS, vår Guds, verk.»

11 Ja, hvässer nu pilarna väl, och tillreder sköldarna. Herren hafver uppväckt Konungarnas mod i Meden; ty hans tankar stå emot Babel, att han skall förderfva honom; ty detta är Herrans hämnd, hans tempels hämnd.

Vässen pilarna, fatten sköldarna. HERREN har uppväckt de mediska konungarnas ande; ty hans tankar äro vända mot Babel till att fördärva det. Ja, HERRENS hämnd är här, hämnden för hans tempel.

12 Ja, reser nu baner upp på murarna i Babel, skicker vakt, sätter väktare, beställer håll; ty Herren tänker något, och skall desslikes fullfölja det han emot Babels inbyggare talat hafver.

Resen upp ett baner mot Babels murar, hållen sträng vakt, ställen ut väktare, läggen bakhåll; ty HERREN har fattat sitt beslut, och han gör vad han har talat mot Babels invånare.

13 Du som vill stor vatten bor, och stora rikedomar hafver, din ände är kommen, och din girighet är ute;

Du som bor vid stora vatten och är så rik på skatter, din ände har nu kommit, din vinningslystnads mått är fyllt.

14 Herren Zebaoth hafver svorit vid sina själ: Jag skall uppfylla dig med menniskor, likasom med gräsmatkar, de skola sjunga dig ena viso.

HERREN Sebaot har svurit vid sig själv: sannerligen, om jag än har uppfyllt dig med människor så talrika som gräshoppor, så skall man dock få upphäva skördeskri över dig.

15 Den som jordena, genom sin kraft, gjort hafver, och beredde verldenes krets genom sina vishet, och himmelen skickeliga utsträckte;

Han har gjort jorden genom sin kraft, han har berett jordens krets genom sin vishet, och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen.

16 Då han dundrar, så varder under himmelen mycket vatten, han uppdrager moln ifrå jordenes ända; han gör ljungeld i regnena, och låter vädret komma utu hemlig rum.

När han vill låta höra sin röst, då brusa himmelens vatten, då låter han regnskyar stiga upp från jordens ända; han låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum.

17 Alla menniskor äro dårar med sine konst, och alle guldsmeder bestå med skam med sin beläte; ty deras beläte äro bedrägeri, och hafva intet lif.

Såsom dårar stå då alla människor där och begripa intet; guldsmederna komma då alla på skam med sina beläten, ty deras gjutna beläten äro lögn, och ingen ande är i dem.

18 De äro icke annat än fåfängelighet och förförisk verk; de måste förgås, då de hemsökte varda.

De äro fåfänglighet, en tillverkning att le åt; när hemsökelsen kommer över dem, måste de förgås.

19 Men så är icke han, som Jacobs del är, utan han, som all ting gör, den äret, och Israel är hans arfs staf; Herren Zebaoth är hans Namn.

Men sådan är icke han som är Jakobs del; nej, det är han som har skapat allt, och särskilt sin arvedels stam. HERREN Sebaot är hans namn.

20 Du äst min hammar och krigsvapen, genom dig skall jag slå folk och förderfva riken.

Du var min hammare, mitt stridsvapen; med dig krossade jag folk, med dig fördärvade jag riken.

21 Jag skall slå dina hästar och resenärer, jag skall sönderslå dina vagnar och deras foromän;

Med dig krossade jag häst och ryttare; med dig krossade jag vagn och körsven.

22 Jag skall slå dina män och qvinnor; jag skall slå dina gamla och dina ynglingar; jag skall slå dräng och pigo;

Med dig krossade jag man och kvinna; med dig krossade jag gammal och ung; med dig krossade jag yngling och jungfru.

23 Jag skall slå din herda och hjord; jag skall slå dina åkermän och ok; jag skall slå dina Förstar och herrar.

Med dig krossade jag herden och hans hjord; med dig krossade jag åkermannen och hans oxpar; med dig krossade jag ståthållare och landshövding.

24 Ty jag vill vedergälla Babel, och allom Chaldeers inbyggarom, alla deras ondsko, som de uppå Zion bedrifvit hafva, för edor ögon, säger Herren.

Men nu skall jag vedergälla Babel och alla Kaldeens inbyggare allt det onda som de hava förövat mot Sion, inför edra ögon, säger HERREN.

25 Si, jag skall till dig, du skadeliga berg, som hela verldena förderfvar, säger Herren; jag skall sträcka mina hand öfver dig, och välta dig neder af bergena, och göra ett förbrändt berg af dig;

Se, jag skall vända mig mot dig, du fördärvets berg, säger HERREN, du som fördärvade hela jorden; och jag skall uträcka min hand mot dig och vältra dig ned från klipporna och göra dig till ett förbränt berg,

26 Att man af dig hvarken hörnstenar eller grundstenar taga kan; utan ett evigt öde skall du vara, säger Herren.

så att man icke av dig skall kunna taga vare sig hörnsten eller grundsten, utan du skall bliva en ödemark för evärdlig tid, säger HERREN.

27 Reser upp baner i landena, blåser med basun ibland Hedningarna, ruster Hedningarna emot honom, kaller emot honom de Konungarike Ararat, Minni och Ascenas, beställer höfvitsmän emot honom, hafver hästar fram, likasom snorrande bromser.

Resen upp ett baner på jorden, stöten i basun ibland folken, invigen folk till strid mot det, båden upp mot det riken, både Ararats, Minnis och Askenas', tillsätten hövdingar mot det, dragen ditupp med hästar som likna borstiga gräshoppor.

28 Ruster Hedningarna emot honom, nämliga Konungarna af Meden, samt med deras Förstar och herrar, och allt deras väldes land.

Invigen folk till strid mot det: Mediens konungar, dess ståthållare och alla dess landshövdingar, och hela det land som lyder under deras välde.

29 Och landet skall bäfva och förskräckas; förty Herrans tankar vilja fullkomnade varda emot Babel, att han gör Babels land till ett öde, der ingen uti bo skall.

Då darrar jorden och bävar, ty nu fullbordas vad HERREN tänkte mot Babel: att han ville göra Babels land till en ödemark, där ingen skulle bo.

30 De hjeltar i Babel skola icke töra draga ut till strids, utan blifva på fästen; deras starkhet är borto, och äro vordne såsom qvinnor; hans boningar äro upptände, och hans bommar sönderbrutne.

Babels hjältar upphöra att strida, de sitta stilla i sina fästen; deras styrka har försvunnit, de hava blivit såsom kvinnor. Man har tänt eld på dess boningar; dess bommar äro sönderbrutna.

31 Här löper den ene om den andra, och det ena bådskapet möter thy andro, till att kungöra Konungenom i Babel, att hans stad vunnen är allt intill ändan;

Löparna löpa mot varandra, den ene budbäraren korsar den andres väg, med bud till konungen i Babel om att hela hans stad år intagen,

32 Och hamnarna intagna, och sjöarna utbrände, och krigsfolket blödigt vordet.

att vadställena äro besatta och dammarna förbrända i eld och krigsmännen gripna av skräck.

33 Ty detta säger Herren Zebaoth, Israels Gud: Dottren Babel är såsom en tröskeloge, när man derpå tröskar; hennes skördeand varder snart kommandes.

Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Dottern Babel är såsom en tröskplats, när man just har trampat till den; ännu en liten tid, och skördetiden kommer för henne.

34 NebucadNezar, Konungen i Babel, hafver uppfrätit mig, och omstört mig; han hafver gjort ett tomt käril af mig; han hafver uppslukat mig likasom en drake; han hafver fyllt sin buk af mine kräselighet; han hafver bortdrifvit mig.

Uppätit mig och förgjort mig har han, Nebukadressar, konungen i Babel. Han har gjort mig till ett tomt kärl; lik en drake har han uppslukat mig, han har fyllt sin buk med mina läckerheter och drivit mig bort.

35 Men nu finner sig öfver Babel den arghet, som uppå mig och mitt kött bedrifven är, säger inbyggerskan i Zion; och mitt blod, öfver de inbyggare i Chaldeen, säger Jerusalem.

»Den orätt mig har skett och det som har vederfarits mitt kött, det komme över Babel», så må Sions invånare säga; och »Mitt blod komme över Kaldeens inbyggare», så må Jerusalem säga.

36 Derföre säger Herren alltså: Si, jag skall uträtta dig dina sak, och hämnas dig; jag skall uttorka hans haf, och förtorka låta hans brunnar.

Därför säger HERREN så: Se, jag skall utföra din sak och utkräva din hämnd. Jag skall låta dess hav sina bort och dess brunn uttorka,

37 Och Babel skall varda till en stenhop, och till en drakaboning, till ett vidunder, och till ett hvisslande, att der ingen uti bo skall.

och Babel skall bliva en stenhop, en boning för schakaler, ett föremål för häpnad och begabberi, så att ingen kan bo där.

38 De skola allesamman ryta såsom lejon, och ropa likasom de unga lejon.

Alla ryta de nu såsom lejon; de skria såsom lejonungar.

39 Jag skall sätta dem med deras drickande uti hetta, och göra dem druckna, att de skola glade varda, och sofva en evig sömn, af hvilkom de aldrig uppvakna skola, säger Herren.

Men när de äro som mest upptända, skall jag tillreda åt dem ett gästabud; jag skall göra dem druckna, så att de jubla. Så skola de somna in i en evig sömn, ur vilken de aldrig skola uppvakna, säger HERREN.

40 Jag skall nederföra dem likasom lamb, till att slagtas, såsom vädrar och bockar.

Jag skall föra dem ned till att slaktas såsom lamm, likasom vädurar och bockar.

41 Huru är Sesach så vunnen, och den beprisade i allo verldene så intagen? Huru är Babel så till ett under vorden ibland Hedningarna?

Huru har icke Sesak blivit intaget och hon som var hela jordens berömmelse erövrad! Huru har icke Babel blivit ett föremål för häpnad bland folken!

42 Ett haf är gånget öfver Babel, och med dess många böljor är han öfvertäckt.

Havet steg upp över Babel; av dess brusande böljor blev det övertäckt.

43 Hans städer äro öfvergifne, och till ett torrt ödeland vordne; till ett land, der ingen uti bor, och der ingen menniska uti vandrar.

Så blev av dess städer en ödemark, ett torrt land och en hedmark, ett land där ingen bor, och där intet människobarn går fram.

44 Ty jag hafver hemsökt Bel i Babel, och rifvit utu hans hals det han uppsvulgit hade, och Hedningarna skola intet mer löpa till honom; ty murarna i Babel äro också nederfallne.

Ja, jag skall hemsöka Bel i Babel och taga ut ur hans gap vad han har slukat; och folken skola icke mer strömma till honom. Babels murar skola ock falla.

45 Drager derut, mitt folk; hvar och en undsätte sina själ för Herrans grymma vrede.

Dragen ut därifrån, mitt folk; må var och en söka rädda sitt liv undan HERRENS vredes glöd.

46 Edor hjerta måtte eljest vek varda, och uppgifvas för det rykte, som man i landena höra skall; ty uti eno årena skall ett rykte gå, och sedan i andra årena också ett rykte om våld i landena, och en Förste skall vara emot den andra.

Varen icke försagda i edra hjärtan, och frukten icke för de olycksbud som höras i landet, om än ett olycksbud kommer det ena året och sedan nästa år ett nytt olycksbud, och om än våld råder på jorden och härskare står mot härskare.

47 Derföre si, den tid kommer, att jag de afgudar i Babel hemsöka skall, och deras hela land till skam varda skall, och hans slagne derinne ligga skola.

Se, därför skola dagar komma, då jag skall hemsöka Babels beläten, och då hela dess land skall stå med skam och alla skola falla slagna därinne.

48 Himmel och jord, och hvad deruti är, skola glädja sig öfver Babel, att hans förstörare nordanefter komne äro, säger Herren.

Då skola himmel och jord jubla över Babel, de och allt vad i dem är, då nu förhärjarna komma över det norrifrån, säger HERREN.

49 Och lika som Babel i Israel de slagna fällt hafver, alltså skola de slagne i Babel fällde varda uti hela landena.

Ja, I slagna av Israel, också Babel måste falla, likasom för Babel människor föllo slagna över hela jorden.

50 Så drager nu edar väg, I som svärdet undflytt hafven, och töfver icke länge; tänker uppå Herran uti fjerran land, och låter Jerusalem ligga eder i hjertat.

I som haven lyckats rädda eder undan svärdet, gån åstad, stannen icke. Kommen ihåg HERREN, i fjärran land, och tänken på Jerusalem.

51 Vi vorom till skam komne, då vi den försmädelse höra måste, och skammen betäckte vår ansigte, då de främmande kommo öfver Herrans hus helgedom.

Vi stå här med skam, ja vi måste höra smädelse; blygsel höljer vårt ansikte, ty främlingar hava kastat sig över vad heligt som fanns i HERRENS hus.

52 Derföre, si, den tid kommer, säger Herren att jag hans afgudar hemsöka skall, och i hela landena skola de dödssåre sucka.

Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då jag skall hemsöka dess beläten, och då slagna män skola jämra sig i hela dess land.

53 Och om Babel uppstege i himmelen och satte sina magt uti de höga fäste, så skola dock förstörare ifrå mig komma öfver honom, säger Herren.

Om Babel än stege upp till himmelen, och om det gjorde sin befästning än så hög och stark så skulle dock förhärjare ifrån mig komma över det, säger HERREN.

54 Man hörer ena röst i Babel, och en stor jämmer i de Chaldeers land;

Klagorop höras från Babel, och stort brak från kaldéernas land.

55 Ty Herren förderfvar Babel; han förderfvar honom med så stort skri och rumor, att hans böljor fräsa likasom stor vatten.

Ty HERREN förhärjar Babel och gör slut på det stora larmet därinne. Och deras böljor brusa såsom stora vatten; dånet av dem ljuder högt.

56 Ty förstöraren är kommen öfver Babel, hans hjeltar varda grepne, deras bågar varda sönderbrutne; ty hämndenes Gud, Herren, betalar honom.

Ty över det, över Babel, kommer en förhärjare, och dess hjältar tagas till fånga, deras bågar brytas sönder. Se, HERREN är en vedergällningens Gud; han lönar till fullo.

57 Jag skall göra hans Förstar, visa, herrar och höfvitsmän, och krigsmän druckna, så att de skola sofva en evig sömn, der de icke mer af uppvakna skola, säger Konungen, som heter Herren Zebaoth.

Ja, jag skall göra dess furstar druckna, så ock dess visa män, dess ståthållare, dess landshövdingar och dess hjältar, och de skola somna in i en evig sömn, ur vilken de aldrig skola uppvakna, säger konungen, han vilkens namn är HERREN Sebaot.

58 Detta säger Herren Zebaoth: Murarna om den stora Babel skola undergrafne varda, och hans höga portar uppbrännas med eld, att Hedningarnas arbete skall fåfängt vara, och uppbrännas hvad folken med mödo uppbyggt hafva.

Så säger HERREN Sebaot: Det vida Babels murar skola i grund omstörtas, och dess höga portar skola brännas upp i eld. Så möda sig folken för det som skall bliva till intet, och folkslagen arbeta sig trötta för det som skall förbrännas av elden.

59 Detta är det ord, som Propheten Jeremia befallde SeraJa, Neria sone, Mahsea sons, då han med Zedekia, Juda Konung, drog till Babel, uti fjerde årena hans rikes. Och SeraJa var en fridsam Förste.

Detta är vad profeten Jeremia bjöd Seraja, son till Neria, son till Mahaseja, när denne begav sig till Babel med Sidkia, Juda konung, i hans fjärde regeringsår. Seraja var nämligen den som hade bestyret med lägerplatserna.

60 Och Jeremia skref all den olycko, som öfver Babel komma skulle, uti ene bok, nämliga all denna orden, som emot Babel skrifne äro.

Och Jeremia tecknade i en och samma bok upp alla de olyckor som skulle komma över Babel, allt detta som nu är skrivet om Babel.

61 Och Jeremia sade till SeraJa: Då du kommer till Babel, så se till och läs alla dessa orden;

Jeremia sade till Seraja: »När du kommer till Babel, så se till, att du läser upp allt detta.

62 Och säg: Herre, du hafver talat emot detta rummet, att du ville förderfva det, så att ingen skulle bo häruti, hvarken folk eller fä, utan vara till ett evigt öde.

Och du skall säga: 'HERRE, du har själv talat om denna ort att du vill fördärva den, så att ingen mer skall bo där, varken någon människa eller något djur; ty den skall vara en ödemark för evärdlig tid.'

63 Och när du hafver utläsit bokena, så bind en sten dervid, och kasta henne uti Phrath;

Och när du har läst upp boken till slut, så bind en sten vid den och kasta den ut i Frat,

64 Och säg: Alltså skall Babel försänkt varda, och icke uppkomma igen, för den olycko, som jag skall öfver honom komma låta, utan förgås. Allt härtill hafver Jeremia talat.

och säg: 'På detta sätt skall Babel sjunka ned och icke mer komma upp, för den olyckas skull som jag skall låta komma över det, mitt under deras ävlan.'» Så långt Jeremias ord. Se Leb-Kamai i Ordförkl. Se Sesak i Ordförkl.