Jeremia 5

1 Går omkring gatorna i Jerusalem, och ser till, och förfarer; och söker på dess gator, om I någon finnen, som rätt gör, och efter trona, så vill jag vara honom nådelig.

Zběhejte ulice Jeruzalémské, pohleďte nyní, a zvězte, a hledejte v ulicích jeho, naleznete-li muže, jest-li kdo, ješto by činil soud, a vyhledával toho, což pravého jest, a odpustím jemu.

2 Och om de än sade: Så sant som Herren lefver; så svärja de dock falskeliga.

Ale i když říkají: Živť jest Hospodin, takovým způsobem křivě přisahají.

3 Herre, din ögon se efter trone. Du slår dem, och de kännat intet; du plågar dem, men de bättra sig intet; de hafva ett ansigte hårdare än sten, och vilja icke omvända sig.

Ó Hospodine, zdaliž oči tvé nepatří na pravdu? Biješ je, ale necítí bolesti; hubíš je, ale nechtí přijímati kázně. Tvrdší jsou tváře jejich než skála, nechtí se navrátiti.

4 Men jag tänkte: Må ske, att den arme hopen är oförståndig; vet intet af Herrans väg, och af sins Guds rätt.

I řekl jsem já: Snad tito prostí jsou, nerozumně sobě počínají; nebo nejsou povědomi cesty Hospodinovy, soudu Boha svého.

5 Jag vill gå till de väldiga, och tala med dem; de måste ju veta af Herrans väg, och sins Guds rätt; men de samme hade alle sönderbrutit oket, och sönderslitit banden.

Půjdu aspoň k přednějším, a mluviti budu k nim; nebo oni povědomi jsou cesty Hospodinovy, soudu Boha svého. Ale i ti spolu polámali jho, roztrhali svazky.

6 Derföre skall ock lejonet, som af skogen kommer, sönderrifva dem, och ulfven af öknene skall förderfva dem, och parden skall vakta på deras städer; alla de som der utgå, skall han uppäta; ty deras synder äro alltför många, och de äro vordne förhärde uti sine olydno.

Protož je podáví lev z lesa, vlk večerní pohubí je, pardus číhati bude u měst jejich. Kdožkoli vyjde z nich, roztrhán bude; nebo mnohá jsou přestoupení jejich, rozmohly se převrácenosti jejich.

7 Huru skall jag då vara dig nådelig; efter din barn öfvergifva mig, och svärja vid den som ingen gud är? Och nu, medan jag dem mättat hafver, bedrifva de hor, och löpa uti horohus.

Kdež jest to, pročež bych měl odpustiti tobě? Synové tvoji opouštějí mne, a přisahají skrze ty, kteříž nejsou bohové. Jakž jsem jen nasytil je, hned cizoloží, a do domu nevěstky houfem se valí.

8 Hvar och en vrenskas efter sin nästas hustru, såsom välfodrade stodhästar.

Ráno vstávajíce, jsou jako koni vytylí; každý k ženě bližního svého řehce.

9 Och skulle jag icke för sådant hemsöka dem, säger Herren; och skulle min själ icke hämnas öfver sådant folk, som detta är?

Zdaliž pro takové věci nemám navštíviti? dí Hospodin. A zdali nad národem takovým nemá mstíti duše má?

10 Bestormer hans murar och kaster dem omkull, och skoner intet; förer bort hans vinqvistar; ty de äro icke Herrans.

Vstupte na zdi jeho, a zkazte je, a nepřestávejte; svrzte štítky zdí jeho, nebo nejsou Hospodinovy.

11 Utan de förakta mig, både Israels hus, och Juda hus, säger Herren.

Velice zajisté zpronevěřili se mi dům Izraelský a dům Judský, dí Hospodin.

12 De förneka Herran, och säga: Det är icke han, och oss varder icke så illa gåendes; svärd och hunger kommer intet öfver oss;

Sčítali klam na Hospodina, a říkali: Není tak, nikoli nepřijde na nás zlé, a meče ani hladu nepocítíme.

13 Propheterna tala mycket i vädret, och hafva intet Guds ord; det gånge dem så sjelfvom.

Ti pak proroci pominou s větrem, a žádného slova není v nich. Takť se stane jim.

14 Derföre säger Herren Gud Zebaoth: Efter I sådana tal hafven, si, så vill jag göra min ord i dinom mun till en eld, och detta folk till trä, och han skall förtära dem.

Protož takto praví Hospodin Bůh zástupů: Proto že tak mluvíte, aj, já způsobím, aby slova tvá v ústech tvých byla jako oheň, a lid tento dřívím, kteréž on zžíře.

15 Si, jag skall låta komma öfver eder af Israels hus, säger Herren, ett folk fjerranefter; ett mägtigt folk, hvilket det första folk varit hafver; ett folk, hvilkets tungomål du intet förstår, och intet förnimma kan, hvad de säga.

Aj, já přivedu na vás národ zdaleka, ó dome Izraelský, dí Hospodin, národ silný, národ starodávní, národ, jehož jazyka nebudeš uměti, ani rozuměti, co mluví.

16 Deras koger äro öppna grifter; ja, de äro allesamman hjeltar.

Jehož toul jako hrob otevřený, všickni jsou silní.

17 De skola förtära din säd och ditt bröd; de skola uppäta dina söner och döttrar; de skola uppsluka din får och ditt fä; de skola förtära din vinträ, och fikonaträ; dina fasta städer, der du förlåter dig uppå, skola de förderfva med svärd.

A vytráví obilé tvé a chléb tvůj, požerou syny tvé a dcery tvé, pojí bravy tvé i skot tvůj, pojí vinné kmeny tvé i fíkoví tvé, města tvá hrazená, v nichž ty doufáš, znuzí mečem.

18 Och jag skall på den tid, säger Herren, intet skona eder.

A však ani těch časů, dí Hospodin, neučiním s vámi konce.

19 Och om de varda sägande: Hvi gör Herren vår Gud oss allt detta? så skall du svara dem: Lika som I hafven öfvergifvit mig, och tjenen främmande gudar, uti edart eget land; alltså skolen I ock tjena främmandom uti ett land, det icke edart är.

Nebo stane se, když řeknete: Proč nám činí Hospodin Bůh náš všecko toto? že řekneš jim: Jakož jste opustili mne, a sloužili bohům cizozemců v zemi své, tak sloužiti budete cizozemcům v zemi ne své.

20 Detta skolen I förkunna i Jacobs hus, och predika i Juda, och säga:

Oznamtež to v domě Jákobově, a rozhlaste v Judstvu, řkouce:

21 Hörer till, I galna folk, som intet förstånd hafven; I som ögon hafven, och sen intet; öron hafven, och hören intet.

Slyštež nyní toto, lide bláznivý a nesmyslný, kteříž oči mají a nevidí, kteříž uši mají a neslyší:

22 Viljen I icke frukta mig, säger Herren, och intet förskräckas för mig, som sätter hafvena sina strand, derinnan det alltid blifva måste, och der intet öfvergå? Och om det än svaller, så förmår det dock intet; och om dess böljor än fast bullra, så måste de dock icke der öfvergå.

Což se mne nebudete báti? dí Hospodin. Což před oblíčejem mým nebudete se třásti? Kterýž jsem položil písek za cíl moři ustanovením věčným, jehož nepřekračuje. Ačkoli zmítají se, však neodolají, ačkoli zvučí vlnobití jeho, však ho nepřecházejí.

23 Men detta folket hafver ett affälligt och ohörsamt hjerta; blifva affällige, och hållat så allt framåt;

Ale lid tento má srdce zarputilé a zpurné, odstoupili a odešli.

24 Och säga icke en tid i sitt hjerta: Låt oss dock frukta Herran vår Gud, den oss arlaregn och serlaregn gifver i rättom tid; och bevarar oss årsväxten troliga och årliga.

Ani neřekli v srdci svém: Bojme se již Hospodina Boha našeho, kterýž dává déšť jarní i podzimní časem svým, téhodnů nařízených ke žni ostříhá nám.

25 Men edra missgerningar förhindra detta, och edra synder vända detta goda ifrån eder.

Nepravostiť vaše překážku činí těm věcem, a hříchové vaši připravují vás o to dobré.

26 Ty man finner ibland mitt folk ogudaktiga, de der ställa snaror och gildre för menniskorna, att de måga fånga dem, lika som foglafångare göra med klofvar.

Nebo nalézají se v lidu mém bezbožníci; střeže jako čižebníci, kteříž lécejí, stavějí osídla, lidi lapají.

27 Och deras hus äro full med bedrägeri, lika som en foglabur är full med lockofoglar; deraf varda de väldige, rike och fete.

Jako klece plná ptáků, tak domové jejich plní jsou lsti. Protož zrostli a zbohatli,

28 De omgå med ond stycker; de hålla ingen rätt; den faderlösa främja de icke i hans sak, dock går dem väl, och hjelpa icke den fattiga till rätta.

Vytylí jsou, lsknou se, nadto umějí se vyhýbati bídám. Pře nesoudí, ani pře sirotka, a však šťastně se jim vede, ačkoli k spravedlnosti chudým nedopomáhají.

29 Skulle jag det icke hemsöka, säger Herren; och skulle min själ icke hämnas uppå sådant folk, som detta är?

Zdaliž pro takové věci nemám navštíviti jich? dí Hospodin. Zdali nad národem takovým nemá mstíti duše má?

30 Det står grufveliga och styggeliga till i landena.

Věc užasnutí hodná a hrozná děje se v zemi této.

31 Propheterna lära falskt, och Presterna äro herrar i deras ämbete, och mitt folk vill gerna så hafvat; huru vill eder gå för sådant på sistone?

Proroci prorokují lživě, a kněží panují skrze ně, a lid můj miluje to. Èeho byste pak neučinili naposledy?