Jeremia 4

1 Vill du omvända dig, Israel, säger Herren, så vänd dig till mig; och om du bortlägger din styggelse ifrå mitt ansigte, så skall du icke bortdrifven varda.

[Si reverteris, Israël, ait Dominus, ad me convertere: si abstuleris offendicula tua a facie mea, non commoveberis.

2 Då skall du svärja, utan skrymteri, rätt och heligt: Så visst som Herren lefver; och Hedningarna skola i honom välsignade varda, och berömma sig af honom.

Et jurabis: Vivit Dominus in veritate, et in judicio, et in justitia: et benedicent eum gentes, ipsumque laudabunt.

3 Ty så säger Herren till dem i Juda och i Jerusalem: Plöjer på nytt, och sår icke ibland törne.

Hæc enim dicit Dominus viro Juda et Jerusalem: Novate vobis novale, et nolite serere super spinas.

4 Omskärer eder Herranom, och lägger bort edars hjertas förhud, I Juda män, och Jerusalems inbyggare; på det min grymhet icke skall utfara såsom en eld, och brinna så, att henne ingen utsläcka, kan, för edra ondskos skull.

Circumcidimini Domino, et auferte præputia cordium vestrorum, viri Juda, et habitatores Jerusalem: ne forte egrediatur ut ignis indignatio mea, et succendatur, et non sit qui extinguat, propter malitiam cogitationum vestrarum.]

5 Ja, förkunner då i Juda, och roper högt i Jerusalem, och säger: Blåser upp trummeter i landena. Roper med höga röst, och säger: Församler eder, och låter oss draga in uti fasta städer.

[Annuntiate in Juda, et in Jerusalem auditum facite: loquimini, et canite tuba in terra, clamate fortiter, et dicite: Congregamini, et ingrediamur civitates munitas.

6 Uppreser ett baner i Zion, skicker eder i rotar, och töfver icke; ty jag låter komma hit en olycko ifrå nordan, och en stor jämmer.

Levate signum in Sion; confortamini, nolite stare: quia malum ego adduco ab aquilone, et contritionem magnam.

7 Lejonet kommer utdragandes utu sine kulo, och Hedningarnas förderfvare drager ut ifrå sitt rum; på det han skall föröda ditt land, och uppbränna dina städer, så att der skall ingen bo uti.

Ascendit leo de cubili suo, et prædo gentium se levavit: egressus est de loco suo ut ponat terram tuam in solitudinem: civitates tuæ vastabuntur, remanentes absque habitatore.

8 Derföre drager säcker uppå; gråter, och jämrer eder; ty Herrans grymma vrede vill icke ifrån oss återvända.

Super hoc accingite vos ciliciis; plangite, et ululate: quia non est aversa ira furoris Domini a nobis.

9 På den tiden, säger Herren, skall Konungens och Förstarnas hjerta förfalla; Presterna skola varda förfärade, och Propheterna förskräckte.

Et erit in die illa, dicit Dominus: peribit cor regis, et cor principum, et obstupescent sacerdotes, et prophetæ consternabuntur.]

10 Men jag sade: Ack! Herre Herre, du hafver det desso folke och Jerusalem fast mycket fela låtit, då de sade: Det skall vara frid när eder, ändock svärdet räcker allt intill själena.

Et dixi: [Heu! heu! heu! Domine Deus, ergone decepisti populum istum et Jerusalem, dicens: Pax erit vobis: et ecce pervenit gladius usque ad animam?]

11 På den tiden skall man säga till detta folket, och till Jerusalem: Ett torrt väder kommer utöfver bergen, såsom utur öknene, på den vägen till mins folks dotter, icke till att kasta eller rensa;

[In tempore illo dicetur populo huic et Jerusalem: Ventus urens in viis quæ sunt in deserto viæ filiæ populi mei, non ad ventilandum et ad purgandum.

12 Ja, ett väder kommer, som dem alltför starkt vara skall; så vill jag då ock gå till rätta med dem.

Spiritus plenus ex his veniet mihi, et nunc ego loquar judicia mea cum eis.

13 Si, han far bortåt såsom en sky, och hans vagnar äro såsom ett stormväder; hans hästar äro snarare än örnar; ve oss, vi måste förderfvade varda.

Ecce quasi nubes ascendet, et quasi tempestas currus ejus: velociores aquilis equi illius. Væ nobis, quoniam vastati sumus.

14 Så två nu, Jerusalem, ditt hjerta ifrå ondskone, på det att dig må hulpet varda; huru länge skola de skadeliga läror när dig blifva?

Lava a malitia cor tuum, Jerusalem, ut salva fias: usquequo morabuntur in te cogitationes noxiæ?

15 Ty af Dan kommer ett rop, och ett ondt bådskap ifrån Ephraims berg.

Vox enim annuntiantis a Dan, et notum facientis idolum de monte Ephraim.

16 Förkunner det ibland Hedningarna; si, låter ryktet komma intill Jerusalem, att vaktare komma af fjerran landom, och skola skria emot Juda städer.

Dicite gentibus: Ecce auditum est in Jerusalem custodes venire de terra longinqua, et dare super civitates Juda vocem suam:

17 De skola belägga dem allt omkring, såsom vaktare på markene; ty de hafva förtörnat mig, säger Herren.

quasi custodes agrorum facti sunt super eam in gyro, quia me ad iracundiam provocavit, dicit Dominus.

18 Det hafver du till lön för ditt väsende och dina gerningar; då skall ditt hjerta känna, huru stor din ondska är.

Viæ tuæ et cogitationes tuæ fecerunt hæc tibi: ista malitia tua, quia amara, quia tetigit cor tuum.

19 O! huru är mig så ondt i hjertat; mitt hjerta bultar i kroppen, och hafver ingen ro; ty min själ hörer basunaljud, och en slagtning;

Ventrem meum, ventrem meum doleo; sensus cordis mei turbati sunt in me. Non tacebo, quoniam vocem buccinæ audivit anima mea, clamorem prælii.

20 Och ett mordskri öfver det andra; ty hela landet varder förhärjadt; med hast varda mina hyddor och min tjäll förstörd.

Contritio super contritionem vocata est, et vastata est omnis terra: repente vastata sunt tabernacula mea; subito pelles meæ.

21 Huru länge skall jag nu se baneren, och höra basunaljudet?

Usquequo videbo fugientem; audiam vocem buccinæ?

22 Men mitt folk är galet, och tror mig intet; galne äro de, och aktat intet; vise nog äro de till att göra det ondt är; men att göra det godt är, vilja de icke lära.

Quia stultus populus meus me non cognovit: filii insipientes sunt et vecordes: sapientes sunt ut faciant mala, bene autem facere nescierunt.

23 Jag såg uppå jordena, si, hon var tom och öde; och uppå himmelen, och han var mörk.

Aspexi terram, et ecce vacua erat et nihili; et cælos, et non erat lux in eis.

24 Jag såg uppå bergen, och si, de bäfvade, och alle högar darrade.

Vidi montes, et ecce movebantur: et omnes colles conturbati sunt.

25 Jag såg, och si, der var ingen menniska; och alle foglar under himmelen voro bortflogne.

Intuitus sum, et non erat homo: et omne volatile cæli recessit.

26 Jag såg, och si, åkermarken var öde, och alle städer derinne voro nederbrutne af Herranom, och af hans grymma vrede.

Aspexi, et ecce Carmelus desertus, et omnes urbes ejus destructæ sunt a facie Domini, et a facie iræ furoris ejus.

27 Ty så säger Herren: Hela landet skall öde varda, och jag skall platt intet skona.

Hæc enim dicit Dominus: Deserta erit omnis terra, sed tamen consummationem non faciam.

28 Derföre skall jorden vara bedröfvad, och himmelen ofvantill sörjande; ty jag hafver det sagt; jag hafver beslutit det, och det skall intet ångra mig; jag vill ock intet öfvergifvat.

Lugebit terra, et mœrebunt cæli desuper, eo quod locutus sum. Cogitavi, et non pœnituit me, nec aversus sum ab eo.

29 Alle städer skola fly för resenärers och skyttars rop, och löpa uti tjocka skogar, och krypa in uti stenklyftor; alle städer skola stå öde, så att der bor ingen uti.

A voce equitis et mittentis sagittam fugit omnis civitas: ingressi sunt ardua, et ascenderunt rupes: universæ urbes derelictæ sunt, et non habitat in eis homo.

30 Hvad Till du göra, du förstörda? Om du än prydde dig med purpurkläde, och med gyldene klenodier, och färgade ditt ansigte, så pryder du dig dock fåfängt; ty de som nu hofvera för dig, de skola förakta dig; de skola gå efter ditt lif.

Tu autem vastata, quid facies? cum vestieris te coccino, cum ornata fueris monili aureo, et pinxeris stibio oculos tuos, frustra componeris: contempserunt te amatores tui; animam tuam quærent.

31 Förty jag hörer ett rop, såsom enes den der föder; en ångest, såsom enes den der i första barnsnöd är; ett dottrenes Zions rop, den der klagar och utslår händerna: Ack! ve mig, jag måste nästan förgås för dråps skull.

Vocem enim quasi parturientis audivi, angustias ut puerperæ: vox filiæ Sion intermorientis, expandentisque manus suas: Væ mihi, quia defecit anima mea propter interfectos!]