Jeremia 20

1 Men då Pashur, Immers son, Prestens, den för en öfversta i Herrans hus satt var, hörde Jeremia prophetera dessa orden,

וַיִּשְׁמַע פַּשְׁחוּר בֶּן־אִמֵּר הַכֹּהֵן וְהוּא־פָקִיד נָגִיד בְּבֵית יְהֹוָה אֶֽת־יִרְמְיָהוּ נִבָּא אֶת־הַדְּבָרִים הָאֵֽלֶּה׃

2 Slog han Propheten Jeremia, och kastade honom i fängelse, i den öfra portenom BenJamins, hvilken på Herrans huse är.

וַיַּכֶּה פַשְׁחוּר אֵת יִרְמְיָהוּ הַנָּבִיא וַיִּתֵּן אֹתוֹ עַל־הַמַּהְפֶּכֶת אֲשֶׁר בְּשַׁעַר בִּנְיָמִן הָֽעֶלְיוֹן אֲשֶׁר בְּבֵית יְהֹוָֽה׃

3 Och då morgonen kom, tog Pashur Jeremia åter utu fängelset. Då sade Jeremia till honom: Herren kallar dig icke Pashur, utan Magor allt omkring.

וַֽיְהִי מִֽמׇּחֳרָת וַיֹּצֵא פַשְׁחוּר אֶֽת־יִרְמְיָהוּ מִן־הַמַּהְפָּכֶת וַיֹּאמֶר אֵלָיו יִרְמְיָהוּ לֹא פַשְׁחוּר קָרָא יְהֹוָה שְׁמֶךָ כִּי אִם־מָגוֹר מִסָּבִֽיב׃

4 Ty så säger Herren: Si, jag skall gifva dig, samt med alla dina vänner, uti en fruktan, och de skola falla genom dina fiendars svärd; det skall du se med din ögon; och jag skall öfvergifva hela Juda uti Konungens hand af Babel; han skall föra dem bort till Babel, och dräpa dem med svärd.

כִּי כֹה אָמַר יְהֹוָה הִנְנִי נֹתֶנְךָ לְמָגוֹר לְךָ וּלְכׇל־אֹהֲבֶיךָ וְנָפְלוּ בְּחֶרֶב אֹיְבֵיהֶם וְעֵינֶיךָ רֹאוֹת וְאֶת־כׇּל־יְהוּדָה אֶתֵּן בְּיַד מֶלֶךְ־בָּבֶל וְהִגְלָם בָּבֶלָה וְהִכָּם בֶּחָֽרֶב׃

5 Och jag skall gifva allt godset i denna staden, samt med allt hans arbete och alla klenodier, alla Juda Konungars håfvor, uti deras fiendars hand, så att de skola dem skinna, borttaga och till Babel föra.

וְנָתַתִּי אֶת־כׇּל־חֹסֶן הָעִיר הַזֹּאת וְאֶת־כׇּל־יְגִיעָהּ וְאֶת־כׇּל־יְקָרָהּ וְאֵת כׇּל־אוֹצְרוֹת מַלְכֵי יְהוּדָה אֶתֵּן בְּיַד אֹֽיְבֵיהֶם וּבְזָזוּם וּלְקָחוּם וֶהֱבִיאוּם בָּבֶֽלָה׃

6 Och du, Pashur, skall med allt ditt husfolk gå fången, och till Babel komma; der skall du dö, och begrafven varda, samt med alla dina vänner, hvilkom du lögn predikar.

וְאַתָּה פַשְׁחוּר וְכֹל יֹשְׁבֵי בֵיתֶךָ תֵּלְכוּ בַּשֶּׁבִי וּבָבֶל תָּבוֹא וְשָׁם תָּמוּת וְשָׁם תִּקָּבֵר אַתָּה וְכׇל־אֹֽהֲבֶיךָ אֲשֶׁר־נִבֵּאתָ לָהֶם בַּשָּֽׁקֶר׃

7 Herre, du hafver dragit mig, och jag hafver mig draga låtit; du hafver varit mig för stark, och hafver vunnit; men jag är deröfver kommen till spott dagliga, och hvar man gör gäck af mig.

פִּתִּיתַנִי יְהֹוָה וָאֶפָּת חֲזַקְתַּנִי וַתּוּכָל הָיִיתִי לִשְׂחוֹק כׇּל־הַיּוֹם כֻּלֹּה לֹעֵג לִֽי׃

8 Ty sedan jag talat, ropat och predikat hafver om den plågan och förderfvet, är mig Herrans ord vordet till hån och spott dagliga.

כִּֽי־מִדֵּי אֲדַבֵּר אֶזְעָק חָמָס וָשֹׁד אֶקְרָא כִּֽי־הָיָה דְבַר־יְהֹוָה לִי לְחֶרְפָּה וּלְקֶלֶס כׇּל־הַיּֽוֹם׃

9 Då föll mig i sinnet: Jag vill intet mer tänka uppå honom, och intet mer predika i hans Namn; men i mino hjerta och minom benom vardt lika som en brinnande eld insluten, så att jag icke förmådde det lida, och var hardt när förgången.

וְאָמַרְתִּי לֹֽא־אֶזְכְּרֶנּוּ וְלֹֽא־אֲדַבֵּר עוֹד בִּשְׁמוֹ וְהָיָה בְלִבִּי כְּאֵשׁ בֹּעֶרֶת עָצֻר בְּעַצְמֹתָי וְנִלְאֵיתִי כַּֽלְכֵל וְלֹא אוּכָֽל׃

10 Ty jag hörer, huru månge banna mig, och jag måste allestäds vara rädder. Anklager, vi vilje anklaga honom, säga alle mine vänner och stallbröder; om vi kunne blifva honom öfvermägtige, och komma åt honom, och hämnas öfver honom.

כִּי שָׁמַעְתִּי דִּבַּת רַבִּים מָגוֹר מִסָּבִיב הַגִּידוּ וְנַגִּידֶנּוּ כֹּל אֱנוֹשׁ שְׁלֹמִי שֹׁמְרֵי צַלְעִי אוּלַי יְפֻתֶּה וְנוּכְלָה לוֹ וְנִקְחָה נִקְמָתֵנוּ מִמֶּֽנּוּ׃

11 Men Herren är med mig, såsom en stark hjelte; derföre skola mine förföljare falla, och icke vinna, utan skola på stor skam komma, derföre att de så dårliga handla; evig skall den skammen vara, och skall icke förgäten varda.

וַיהֹוָה אוֹתִי כְּגִבּוֹר עָרִיץ עַל־כֵּן רֹֽדְפַי יִכָּשְׁלוּ וְלֹא יֻכָלוּ בֹּשֽׁוּ מְאֹד כִּי־לֹא הִשְׂכִּילוּ כְּלִמַּת עוֹלָם לֹא תִשָּׁכֵֽחַ׃

12 Och nu, Herre Zebaoth, du som pröfvar de rättfärdiga, och ser njurar och hjerta, låt mig se dina hämnd öfver dem; ty jag hafver befallt dig min sak.

וַיהֹוָה צְבָאוֹת בֹּחֵן צַדִּיק רֹאֶה כְלָיוֹת וָלֵב אֶרְאֶה נִקְמָֽתְךָ מֵהֶם כִּי אֵלֶיךָ גִּלִּיתִי אֶת־רִיבִֽי׃

13 Sjunger Herranom, lofver Herran, som hjelper dens fattigas lif utu de ondas händer.

שִׁירוּ לַֽיהֹוָה הַֽלְלוּ אֶת־יְהֹוָה כִּי הִצִּיל אֶת־נֶפֶשׁ אֶבְיוֹן מִיַּד מְרֵעִֽים׃

14 Förbannad vare den dag, der jag uti född var; den dagen vare osignad, på hvilkom min moder mig födt hafver.

אָרוּר הַיּוֹם אֲשֶׁר יֻלַּדְתִּי בּוֹ יוֹם אֲשֶׁר־יְלָדַתְנִי אִמִּי אַל־יְהִי בָרֽוּךְ׃

15 Förbannad vare den som minom fader god tidende bar, och sade: Du hafver fått en ungan son, på det han skulle glädja honom.

אָרוּר הָאִישׁ אֲשֶׁר בִּשַּׂר אֶת־אָבִי לֵאמֹר יֻֽלַּד־לְךָ בֵּן זָכָר שַׂמֵּחַ שִׂמְּחָֽהוּ׃

16 Den mannen vare såsom de städer som Herren omvände, och honom det intet ångrade; han höre ett skriande om morgonen, och om middagen ett jämrande.

וְהָיָה הָאִישׁ הַהוּא כֶּעָרִים אֲשֶׁר־הָפַךְ יְהֹוָה וְלֹא נִחָם וְשָׁמַע זְעָקָה בַּבֹּקֶר וּתְרוּעָה בְּעֵת צׇהֳרָֽיִם׃

17 Att du dock icke hafver dräpit mig i moderlifvena; att min moder måtte varit min graf, och hennes lif måtte evinnerliga hafvandes varit!

אֲשֶׁר לֹא־מוֹתְתַנִי מֵרָחֶם וַתְּהִי־לִי אִמִּי קִבְרִי וְרַחְמָהֿ הֲרַת עוֹלָֽם׃

18 Hvi är jag dock utu moderlifvena framkommen, att jag sådana jämmer och hjertans sorg se måste, och slita mina dagar med skam?

לָמָּה זֶּה מֵרֶחֶם יָצָאתִי לִרְאוֹת עָמָל וְיָגוֹן וַיִּכְלוּ בְּבֹשֶׁת יָמָֽי׃