Jeremia 2

1 Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

Əmdi Pǝrwǝrdigarning sɵzi manga kelip mundaⱪ deyildi: —

2 Gack bort, och predika uppenbarliga i Jerusalem, och säg: Så säger Herren: Jag tänker uppå den välgerning, som dig skedde i dinom ungdom, och den kärlek, som jag dig beviste, då du vast dägelig, då du följde mig i öknene, uti det land der man intet sår;

Berip Yerusalemdikilǝrning ⱪulaⱪliriƣa mundaⱪ jar salƣin: — «Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: — Mǝn sening yax waⱪtingdiki wapadarliⱪingni, yǝni ⱪizning axiⱪiƣa bolƣan muⱨǝbbitidǝk sening qɵl-bayawanda, yǝni terilmiƣan yǝrlǝrdǝ Manga ǝgixip yürgǝnliringni sening üqün ǝslǝymǝn.

3 Då Israel Herrans egen var, och hans första, frukt; den honom fräta ville, han måste få skuld, och olycka öfver honom komma, säger Herren.

Xu qaƣda Israil hǝlⱪi Pǝrwǝrdigarƣa pak, alaⱨidǝ atalƣan, ular uning ɵz ⱨosulining tunji mewisi dǝp ⱪaralƣanidi; ularni yǝwalmaⱪqi bolƣanlarning ⱨǝmmisi gunaⱨkar dǝp ⱨesablanƣanidi ⱨǝm ularning baxliriƣa balayi’apǝt qüxkǝnidi, — dǝydu Pǝrwǝrdigar.

4 Hörer Herrans ord, I af Jacobs hus, och all slägte af Israels hus.

Pǝrwǝrdigarning sɵzini anglanglar, i Yaⱪupning jǝmǝti, Israil jǝmǝtining barliⱪ ailǝ-tawabiatliri: —

5 Detta säger Herren: Hvad hafver edra fäder fattats uppå mig, att de trädde ifrå mig, och föllo intill de onyttiga afgudar, der de dock intet förvärfde;

Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: — Ata-bowiliringlar Mǝndǝ zadi ⱪandaⱪ adalǝtsizliklǝrni bayⱪaptu, ular Mǝndin xunqǝ yiraⱪlixidu? Ular nemixⱪa bimǝnǝ butlarƣa bax urup, ɵzliri bimǝnǝ bolup kǝtti?

6 Och tänkte icke ens: Hvar är Herren, den oss utur Egypti land förde, och ledde oss i öknene, uti en öde vildmark, uti en torro och mörko mark, uti de mark der ingen vistades, eller någor menniska bodde?

Ular ⱨeqⱪaqan: «Bizni Misir zeminidin ⱪutⱪuzup qiⱪirip, bayawandin, yǝni qɵl-dǝxt wǝ tik azgallar bilǝn ⱪaplanƣan jaylardin, ⱪurƣaⱪqiliⱪ wǝ ɵlüm sayisi orap turƣan yǝrlǝrdin, adǝmzat ɵtmǝydiƣan ⱨǝmdǝ insan turmaydiƣan xu bayawandin bizni ɵtküzgǝn Pǝrwǝrdigar ⱪeni?» dǝp sorap ⱪoyuxmaptiƣu?

7 Och jag hade eder in uti ett godt land, att I dess frukt och dess goda äta skullen; och då I der inkommen, orenaden I mitt land, och gjorden mitt arf till en styggelse.

Mǝn silǝrni mewisi ⱨǝm molqiliⱪidin ⱨuzurlinix üqün munbǝt bir zeminƣa elip kǝlgǝnmǝn; silǝr kelip zeminimni bulƣidinglar, Mening mirasimni yirginqlik bir nǝrsigǝ aylandurup ⱪoydunglar.

8 Presterna tänkte intet: Hvar är Herren? Och de lärde aktade mig intet; och herdarna förde folket ifrå mig, och Propheterna propheterade om Baal, och föllo intill de onyttiga afgudar.

Kaⱨinlar: «Pǝrwǝrdigar ⱪeni?» dǝp ⱨeq sorap ⱪoymidi; Tǝwrat-ⱪanun ijraqiliri meni ⱨeq tonumidi; hǝlⱪ padiqiliri manga asiyliⱪ ⱪildi; pǝyƣǝmbǝrlǝr bolsa Baalning namida bexarǝt bǝrdi, ularning ⱨǝmmisi ⱨeq paydisiz bimǝnǝ nǝrsilǝrgǝ ǝgixip kǝtti.

9 Jag måste ju alltid träta med eder, och edrom barnabarnom, säger Herren.

Xunga silǝr bilǝn dǝwalaxmaⱪqimǝn, baliliringlar ⱨǝm baliliringlarning baliliri bilǝn dǝwaliximǝn, — dǝydu Pǝrwǝrdigar;

10 Går bort till Chittims öar, och ser till, och sänder till Kedar, och märker granneliga, och skåder till, om det går så der till;

— silǝr Siprustiki dengiz boyliriƣa ɵtüp beⱪinglar, Kedarƣa tǝkxürüxkǝ adǝm ǝwǝtip beⱪinglar — muxundaⱪ bir ix zadi bolup baⱪⱪanmu-yoⱪ dǝp kɵrüp beⱪinglar —

11 Om Hedningarna omskifta sina gudar, ändock de inga gudar äro, och mitt folk hafver likväl omskift sina härlighet uti en onyttig afgud.

Ⱪaysi bir ǝl ɵz ilaⱨlirini (ular ⱨeq ilaⱨ ǝmǝs, ǝlwǝttǝ) ɵzgǝrtkǝnmu? Lekin Mening hǝlⱪim ɵzlirining xan-xǝripi Bolƣuqisini bolsa paydisiz-bimǝnǝ bir nǝrsigǝ almaxturƣan.

12 Måtte dock himmelen gifva sig dervid, förskräckas och bäfva, säger Herren.

Buningƣa ǝjǝblininglar, i asmanlar; ⱨang-tang bolunglar! Sarasimigǝ qüxünglar! Qɵqünglar! — dǝydu Pǝrwǝrdigar,

13 Ty mitt folk gör en dubbel synd: Mig, som är en lefvande källa, öfvergifva de, och göra sig brunnar, ja, usla brunnar; ty de gifva intet vatten.

— qünki Mening hǝlⱪim ikki rǝzil ixni ⱪildi; ular ⱨayatliⱪ su mǝnbǝsi bolƣan Mǝndin waz kǝqti; andin ɵzliri üqün su azgallirini, yǝni su turmaydiƣan yeriⱪ su azgallirini yonup qiⱪti.

14 Är då Israel en träl eller lifegen, att han hvars mans rof vara måste?

Israil ǝsli ⱪulmidi? U hojayinning ɵyidǝ tuƣulƣan ⱪulmidi? Nemixⱪa ǝmdi u oljiƣa aylinip ⱪaldi?

15 Ty lejonen ryta öfver honom, och ropa, och föröda hans land, och förbränna hans städer, så att der bor ingen uti.

Yax xirlar uni olja ⱪilip ⱨɵrkiridi; ular awazini ⱪoyuwǝtti; ular [Israil] zeminini wǝyranǝ ⱪildi; xǝⱨǝrliri kɵydürüldi, adǝmzatsiz ⱪaldi.

16 De af Noph och Thahpanhes förkrossa dig hufvudet.

Uning üstigǝ ⱨǝtta Nof wǝ Taⱨpanǝs xǝⱨiridikilǝrmu qoⱪⱪangni yeriwǝtti.

17 Detta gör du dig sjelf, i det att du öfvergifver Herran din Gud, så ofta han dig den rätta vägen leda vill.

Bu ixlarni ɵzüng kǝltürüp qiⱪarƣan ǝmǝsmu? — Qünki sanga yol baxlawatⱪinida Pǝrwǝrdigar Hudayingdin waz kǝqkǝniding.

18 Hvad hjelper dig det, att du far in uti Egypten, och vill dricka af det vattnet Sihor? Och hvad hjelper dig det, att du far till Assyrien, och vill dricka af älfvene ( Phrath )?

Əmdi bügünki kündǝ yǝnǝ Xiⱨor dǝryasining süyini iqix üqün Misirning yolini basⱪining nemisi? [Əfrat] dǝryasining süyini iqix üqün Asuriyǝning yolini basⱪining nemisi?

19 Det är dine ondskos skull, att du så plågad varder, och dine olydnos, att du så näpst varder: Alltså, måste du få veta och förfara, hvad jämmer och sorg det med sig hafver, att du öfvergifver Herran din Gud, och icke fruktar mig, säger Herren, Herren Zebaoth.

Ɵz rǝzilliking ɵzünggǝ sawaⱪ elip kelidu, ɵzüngning yenimdin qǝtnǝp kǝtkining ɵzünggǝ tǝnbiⱨ bolidu; ǝmdi sening Pǝrwǝrdigar Hudayingdin waz kǝqkining wǝ Mening ⱪorⱪunqumning sǝndǝ bolmasliⱪining intayin rǝzil ⱨǝmdǝ zǝrdapⱪa tolƣan ix ikǝnlikini bilip ⱪoy, — dǝydu Rǝb, samawi ⱪoxunlarning Sǝrdari bolƣan Pǝrwǝrdigar.

20 Ty du hafver af ålder sönderbrutit ditt ok, och sönderslitit din band, och sagt: Jag vill icke så undertryckt vara; utan uppå all hög berg och under all grön trä lopp du efter horeri.

Qünki sǝn ⱪǝdimdinla Mǝn sanga salƣan boyunturuⱪni buzup, uning rixtini üzüp taxliwǝtkǝnsǝn; sǝn: «Ⱪulluⱪungda bolmaymǝn!» deding. Qünki barliⱪ dɵng-egizliktǝ wǝ barliⱪ yexil dǝrǝh astida sǝn paⱨixǝ ayaldǝk kerilip yatⱪansǝn.

21 Men jag hade planterat dig till ett sött vinträ, och till en ganska rättsinnig säd; huru äst du då nu mig vorden till ett bittert vildt vinträ?

Lekin Mǝn bolsam seni ǝsli esil sortluⱪ üzüm telidin, sǝrhil uruⱪtin tikkǝnidim; sǝn Manga nisbǝtǝn ⱪandaⱪmu yat wǝ yawa bir sesiⱪ üzüm teliƣa aylinip ⱪalding?

22 Och om du än tvådde dig med lut, och toge der mycken såpo till, så synes dock din ondsko dessmer för mig, säger Herren Herren.

Qünki sǝn xulta bilǝn yuyunsangmu, kɵp aⱪartⱪuq sopun ixlǝtsǝngmu sening ⱪǝbiⱨliking Mening aldimda tehi daƣ bolup turidu, — dǝydu Rǝb Pǝrwǝrdigar.

23 Huru tör du då säga: Jag är intet oren: jag håller mig icke intill Baalim? Se till, huru du hafver bedrifvit det i dalenom, och betänk, huru du gjort hafver; du lopp omkring såsom en camelinna uti sinom hetta;

Sǝn ⱪandaⱪmu: «Mǝn ⱨeq bulƣanƣan ǝmǝsmǝn, mǝn «Baallar»ƣa ⱨeq ǝgǝxmidim!» deyǝlǝysǝn? Jilƣida mangƣan yolungni kɵrüp baⱪ, ⱪilmixliringni iⱪrar ⱪil — sǝn ɵz yollirida uyan-buyan ⱪatrap yüridiƣan qaⱪⱪaⱪ ⱨinggandursǝn!

24 Och såsom vildåsnen plägar i öknene, då han af stor hetta så oförvägen löper, att ingen kan stilla honom. Den som det veta vill, han torf icke vida löpa; på vexledagomen ser man det väl.

Sǝn qɵl-bayawanƣa adǝtlǝngǝn, ⱨǝwisi ⱪozƣalƣanda xamalni purap yüridiƣan bir yawayi mada exǝksǝn! Küyligǝndǝ kim uni tosalisun? Uni izdigǝn ⱨanggilar ɵzlirini ⱨeq upratmaydu; xu waⱪitlarda uni izdǝp tapmaⱪ asandur.

25 Käre, håll dock stilla, och löp icke så oförvägen; men du sade: Der varder intet af; jag måste bola med de främmande, och löpa efter dem.

[I Israil], [bikar yügürüp], putungni ayaƣsiz, gelingni ussuluⱪsiz ⱪilip ⱪoyma! Lekin sǝn buningƣa: «Yaⱪ! Ham hiyal ⱪilma! Qünki mǝn bu yat [ilaⱨlarni] yahxi kɵrüp ⱪaldim, ularning kǝynidin mangimǝn!» — deding.

26 Lika som en tjuf kommer till skam, då han gripen varder; alltså skall Israels hus på skam komma, samt med deras Konungar, Förstar, Prester och Propheter;

Oƣri tutulup ⱪelip hijalǝtkǝ ⱪalƣandǝk, Israil jǝmǝtimu hijalǝtkǝ ⱪalidu — yǝni ɵzliri wǝ ularning padixaⱨliri, kaⱨinliri wǝ pǝyƣǝmbǝrliri —

27 Hvilke till trät säga: Du äst min fader; och till stenen: Du hafver födt mig; ty de vände ryggen till mig, och icke ansigtet; men när nöd är på, så säga de: Upp, och hjelp oss.

ular yaƣaq kɵtikigǝ: «Atam!» wǝ taxⱪa: «Sǝn meni tuƣdurdung!» dǝydu; qünki ular yüzini Manga ⱪaratmay, ǝksiqǝ Manga arⱪisini ⱪildi; lekin külpǝt bexiƣa qüxkǝndǝ ular: «Ornungdin turup, bizni ⱪutⱪuzƣaysǝn!» dǝydu.

28 Hvar äro då dine gudar, som du dig gjort hafver? Bed dem stå upp; låt se, om de kunna hjelpa dig i dine nöd; ty så många städer, så många gudar hafver du, Juda.

Əmdi ɵzünggǝ yasiƣan ilaⱨliring ⱪeni!? Külpǝt bexingƣa qüxkǝndǝ seni ⱪutⱪuzalaydiƣan bolsa, ular ornidin tursun! — Qünki xǝⱨǝrliring ⱪanqǝ kɵp bolsa butliringmu xunqǝ kɵptur, i Yǝⱨuda!

29 Hvad viljen I ännu gå till rätta med mig? I ären alle ifrå mig fallne, säger Herren.

Nemixⱪa silǝr Mǝn bilǝn dǝwaƣa qüxmǝkqisilǝr? Silǝr ⱨǝmminglar Manga asiyliⱪ ⱪilƣansilǝr, — dǝydu Pǝrwǝrdigar.

30 All hugg äro förgäfves på edor barn, de låta dock intet tukta sig; ty edart svärd uppfräter likväl edra Propheter, såsom ett grymt lejon.

Baliliringni bikardin bikar urup ⱪoydum; ular ⱨeq tǝrbiyini ⱪobul ⱪilmidi. Ɵz ⱪiliqing yirtⱪuq xirdǝk pǝyƣǝmbǝrliringni yǝwǝtti.

31 Du onda art, gif akt uppå Herrans ord: Är jag nu vorden Israel till en öken eller ödemark? Hvi säger då mitt folk: Vi äre herrar, och vilje intet löpa efter dig?

I bu dǝwr kixiliri! Pǝrwǝrdigarning sɵzigǝ kɵngül ⱪoyunglar! Mǝn Israilƣa qɵl-bayawan yaki ⱪapⱪarangƣuluⱪ basⱪan zemin bolup baⱪⱪanmu? Mening hǝlⱪim nemixⱪa: «Nǝgila barsaⱪ ɵz ǝrkimiz; ǝmdi yeningƣa yǝnǝ kǝlmǝymiz!» — dǝydu?

32 En jungfru förgäter dock icke sin krans, eller en brud sina hedersgåfvo; men mitt folk förgäter mig evinnerliga.

Ⱪiz zibu-zinnǝtlirini untuyalamdu? Toy ⱪilidiƣan ⱪiz toy kiyimlirini untuyalamdu? Lekin ɵz hǝlⱪim san-sanaⱪsiz künliridǝ Meni untudi.

33 Hvad bepryder du mycket ditt väsende, att jag skall vara dig nådelig? Under sådana sken bedrifver du ju mer och mer ondt.

Sǝn ixⱪ izdǝp baridiƣan yollarƣa xunqǝ maⱨir bolup kǝtting! Bǝrⱨǝⱪ, ⱨǝtta ǝng buzuⱪ ayallarƣa yolliringni kɵrsǝtting.

34 Dertill finner man de fattigas och oskyldigas själars blod när dig i all rum; och det är icke hemligit, utan uppenbart uti de samma rum.

Uning üstigǝ tonungning pǝxliridǝ gunaⱨsiz namratlarning ⱪeni bar! Sǝn ularni temingni texip oƣriliⱪⱪa kirgini üqün ɵltürdingmu?! Ixlarning ⱨǝmmisi xundaⱪ tursimu,

35 Och du säger ännu: Jag är oskyldig; han vände sina vrede ifrå mig; si, jag vill gå till rätta med dig om det du säger: Jag hafver icke syndat.

sǝn tehi: «Mǝndǝ gunaⱨ yoⱪ; [Rǝb] mǝndin rǝnjiwǝrmǝydu!» dǝysǝn. Bilip ⱪoy! Mǝn üstüngdin ⱨɵküm qiⱪirimǝn, qünki sǝn: «Mǝn gunaⱨ sadir ⱪilmidim!» — dǝwerisǝn.

36 Hvi hvekar du så mycket, och faller nu hit och nu dit? Men du skall till skam varda med Egypten, lika som du med Assyrien till skam vorden äst.

Sǝn nemixⱪa bunqiwala uyan-buyan ⱪatrap ala kɵngüllük ⱪilisǝn? Sǝn Asuriyǝ tǝripidin yǝrgǝ ⱪaritilƣandǝk Misir tǝripidinmu yǝrgǝ ⱪaritilisǝn.

37 Ty du måste ock dädan draga, och slå dina händer tillhopa uppå hufvudet; ty Herren skall låta ditt hopp fela, och intet skall lyckas dig när dem.

Bǝrⱨǝⱪ, sǝn Misirdin ⱪolliringni bexingƣa alƣan peti qiⱪisǝn; qünki Pǝrwǝrdigar sǝn yɵlǝnqük ⱪilƣanlarni qǝtkǝ ⱪaⱪti; sǝn ulardin ⱨeq payda kɵrmǝysǝn.