Jeremia 2

1 Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

Awurade asɛm baa me so:

2 Gack bort, och predika uppenbarliga i Jerusalem, och säg: Så säger Herren: Jag tänker uppå den välgerning, som dig skedde i dinom ungdom, och den kärlek, som jag dig beviste, då du vast dägelig, då du följde mig i öknene, uti det land der man intet sår;

“Kɔpae mu ka ma Yerusalem nte: “‘Mekae sɛnea wode wo ho maa me wo mmabun bere mu, sɛnea wodɔɔ me wɔ wʼayeforo bere mu na wudii mʼakyi wɔ sare so, asase a wonnuaa hwee wɔ so no.

3 Då Israel Herrans egen var, och hans första, frukt; den honom fräta ville, han måste få skuld, och olycka öfver honom komma, säger Herren.

Na Israel yɛ kronkron ma Awurade, ne twabere mu aduankan; wɔn a wodii nʼani no wobuu wɔn fɔ, na amanehunu baa wɔn so,’” sɛnea Awurade, se ni.

4 Hörer Herrans ord, I af Jacobs hus, och all slägte af Israels hus.

Muntie Awurade asɛm, mo Yakob asefo, mo Israel mmusuakuw nyinaa.

5 Detta säger Herren: Hvad hafver edra fäder fattats uppå mig, att de trädde ifrå mig, och föllo intill de onyttiga afgudar, der de dock intet förvärfde;

Eyi ne nea Awurade se: “Mfomso bɛn na mo agyanom huu wɔ me ho a ɛma wɔtwee wɔn ho kɔɔ akyirikyiri sɛɛ? Wodii ahoni a wɔn so nni mfaso akyi, maa wɔn ankasa bɛyɛɛ ahuhufo.

6 Och tänkte icke ens: Hvar är Herren, den oss utur Egypti land förde, och ledde oss i öknene, uti en öde vildmark, uti en torro och mörko mark, uti de mark der ingen vistades, eller någor menniska bodde?

Wɔammisa se, ‘Ɛhe na Awurade wɔ? Nea oyii yɛn fii Misraim na ɔde yɛn faa sare wosee so, nweatam ne abonabon asase a awo na ayɛ owubon no. Asase a obiara mfa so na obiara nte so no.’

7 Och jag hade eder in uti ett godt land, att I dess frukt och dess goda äta skullen; och då I der inkommen, orenaden I mitt land, och gjorden mitt arf till en styggelse.

Mede mo beduaa asasebere so sɛ munni so nnuaba ne ɛso nnepa. Nanso mubeguu mʼasase ho fi, na moyɛɛ mʼagyapade akyiwade.

8 Presterna tänkte intet: Hvar är Herren? Och de lärde aktade mig intet; och herdarna förde folket ifrå mig, och Propheterna propheterade om Baal, och föllo intill de onyttiga afgudar.

Asɔfo no ammisa se, ‘Ɛhe na Awurade wɔ?’ Wɔn a wɔde mmara yɛ adwuma no anhwehwɛ me; ntuanofo sɔre tiaa me. Adiyifo no de Baal hyɛɛ nkɔm, na wodii ahoni huhuw akyi.

9 Jag måste ju alltid träta med eder, och edrom barnabarnom, säger Herren.

“Ɛno nti, merebɔ mo kwaadu bio,” nea Awurade se ni. “Na mɛbɔ mo mma mma kwaadu.

10 Går bort till Chittims öar, och ser till, och sänder till Kedar, och märker granneliga, och skåder till, om det går så der till;

Muntwa nkɔ Kitim mpoano nkɔhwɛ, monsoma nkɔ Kedar nkɔhwehwɛ mu yiye; monhwɛ sɛ biribi a ɛte sɛɛ asi wɔ hɔ:

11 Om Hedningarna omskifta sina gudar, ändock de inga gudar äro, och mitt folk hafver likväl omskift sina härlighet uti en onyttig afgud.

Ɔman bi asesa wɔn anyame pɛn ana? Nso wɔnnyɛ anyame mpo. Nanso me nkurɔfo de wɔn anuonyam asesa ahoni huhuw.

12 Måtte dock himmelen gifva sig dervid, förskräckas och bäfva, säger Herren.

Mo ɔsorosoro, momma mo ho nnwiriw mo wɔ eyi ho, na mo ho nwosow wɔ akomatu mu,” nea Awurade se ni.

13 Ty mitt folk gör en dubbel synd: Mig, som är en lefvande källa, öfvergifva de, och göra sig brunnar, ja, usla brunnar; ty de gifva intet vatten.

“Me nkurɔfo ayɛ bɔne ahorow abien: Wɔapa me, me a meyɛ nkwa asubura no, na wɔatutu wɔn ankasa mmura amoa, mmura a apaapae a entumi nkora nsu.

14 Är då Israel en träl eller lifegen, att han hvars mans rof vara måste?

Israel yɛ akoa anaa ɔsomfo fi awo mu ana? Adɛn nti na wayɛ asade yi?

15 Ty lejonen ryta öfver honom, och ropa, och föröda hans land, och förbränna hans städer, så att der bor ingen uti.

Gyata abobɔ mu; wɔaworo so akyerɛ no. Wɔama nʼasase ada mpan; wɔahyehyew ne nkurow ayɛ no amamfo.

16 De af Noph och Thahpanhes förkrossa dig hufvudet.

Afei Memfis ne Tapanhes mmarima ayi wo ti so nwi.

17 Detta gör du dig sjelf, i det att du öfvergifver Herran din Gud, så ofta han dig den rätta vägen leda vill.

Ɛnyɛ wo na woama eyi aba wo so sɛ wopaa Awurade wo Nyankopɔn akyi, wɔ bere a ɔrekyerɛ wo kwan no?

18 Hvad hjelper dig det, att du far in uti Egypten, och vill dricka af det vattnet Sihor? Och hvad hjelper dig det, att du far till Assyrien, och vill dricka af älfvene ( Phrath )?

Afei adɛn nti na wokɔ Misraim kɔnom Sihor mu nsu? Na adɛn nti na wokɔ Asiria kɔnom Asubɔnten no mu nsu?

19 Det är dine ondskos skull, att du så plågad varder, och dine olydnos, att du så näpst varder: Alltså, måste du få veta och förfara, hvad jämmer och sorg det med sig hafver, att du öfvergifver Herran din Gud, och icke fruktar mig, säger Herren, Herren Zebaoth.

Wo amumɔyɛ bɛtwe wʼaso; wo nsanakyi bɛka wʼanim. Enti dwene ho na hu sɛ, sɛ wopa Awurade wo Nyankopɔn akyi na woannya ne ho suro a, ɛyɛ bɔne ne ɔyaw ma wo.” Awurade, Asafo Awurade na ose.

20 Ty du hafver af ålder sönderbrutit ditt ok, och sönderslitit din band, och sagt: Jag vill icke så undertryckt vara; utan uppå all hög berg och under all grön trä lopp du efter horeri.

“Tete mmere no, wububuu wo konnua mu, na wotetew wo nkɔnsɔnkɔnsɔn mu; na wokae se, ‘Merensom wo!’ Ampa, wɔ koko biara so ne dua biara a adennan ase na wotena bɔɔ aguaman.

21 Men jag hade planterat dig till ett sött vinträ, och till en ganska rättsinnig säd; huru äst du då nu mig vorden till ett bittert vildt vinträ?

Miduaa wo sɛ bobe ankasa a efi bobe a ase ye pa ara mu. Na ɛyɛɛ dɛn na wodan wʼakyi kyerɛɛ me bɛyɛɛ bobe a anyin asɛe wɔ wura mu yi?

22 Och om du än tvådde dig med lut, och toge der mycken såpo till, så synes dock din ondsko dessmer för mig, säger Herren Herren.

Sɛ wode soda ne samina bebree guare mpo a, wʼafɔdi nkekae da so wɔ mʼanim ara,” sɛnea Otumfo Awurade se ni.

23 Huru tör du då säga: Jag är intet oren: jag håller mig icke intill Baalim? Se till, huru du hafver bedrifvit det i dalenom, och betänk, huru du gjort hafver; du lopp omkring såsom en camelinna uti sinom hetta;

“Ɛbɛyɛ dɛn na woaka se, ‘Me ho nguu fi ɛ; minnii Baalnom akyi ɛ’? Hwɛ sɛnea woyɛɛ wo ho wɔ obon no mu; dwene nea woayɛ no ho. Woyɛ yomabere hoɔharefo a wutu mmirika kɔ ha ba ha,

24 Och såsom vildåsnen plägar i öknene, då han af stor hetta så oförvägen löper, att ingen kan stilla honom. Den som det veta vill, han torf icke vida löpa; på vexledagomen ser man det väl.

wura mu afurum a nweatam so tena akokwaw no, ohuahua bere a ɔpɛ sɛ onini hyia no. Sɛ nʼakɔnnɔ no ano yɛ den a hena na obesianka no? Anini biara a wɔtaa no no nhaw wɔn ho bebree; edu bere a ɛsɛ sɛ wohyia no a wobenya no.

25 Käre, håll dock stilla, och löp icke så oförvägen; men du sade: Der varder intet af; jag måste bola med de främmande, och löpa efter dem.

Ntu mmirika nkosi sɛ wʼanan ase bɛyɛ kwaterekwa, na wo mene mu bɛyow. Nanso wokae se, ‘So nni mfaso! Mepɛ ananafo anyame, na ɛsɛ sɛ midi wɔn akyi.’

26 Lika som en tjuf kommer till skam, då han gripen varder; alltså skall Israels hus på skam komma, samt med deras Konungar, Förstar, Prester och Propheter;

“Sɛnea wɔkyere ɔkorɔmfo a wogu nʼanim ase no, saa na wɔagu Israelfi anim ase, wɔn ankasa, wɔn ahemfo ne wɔn adwumayɛfo, wɔn asɔfo ne wɔn adiyifo.

27 Hvilke till trät säga: Du äst min fader; och till stenen: Du hafver födt mig; ty de vände ryggen till mig, och icke ansigtet; men när nöd är på, så säga de: Upp, och hjelp oss.

Wɔka kyerɛ dua se, ‘Woyɛ mʼagya,’ ne ɔbo se, ‘Wo na wowoo me.’ Wɔadan wɔn akyi akyerɛ me na ɛnyɛ wɔn anim; nanso sɛ amanehunu bi ba wɔn so a, wɔka se, ‘Bra begye yɛn!’

28 Hvar äro då dine gudar, som du dig gjort hafver? Bed dem stå upp; låt se, om de kunna hjelpa dig i dine nöd; ty så många städer, så många gudar hafver du, Juda.

Anyame a moyɛ maa mo ho no wɔ he? Momma wɔmmra sɛ wobetumi agye mo bere a mowɔ amanehunu mu! Efisɛ mowɔ anyame bebree te sɛ nea mowɔ nkurow bebree no, Yuda.

29 Hvad viljen I ännu gå till rätta med mig? I ären alle ifrå mig fallne, säger Herren.

“Adɛn nti na mobɔ me sobo? Mo nyinaa ayɛ dɔm atia me,” Awurade na ose.

30 All hugg äro förgäfves på edor barn, de låta dock intet tukta sig; ty edart svärd uppfräter likväl edra Propheter, såsom ett grymt lejon.

“Metwee mo nkurɔfo aso kwa; wɔamfa me nteɛso. Wʼafoa akunkum wʼadiyifo te sɛ gyata a nʼani abere.

31 Du onda art, gif akt uppå Herrans ord: Är jag nu vorden Israel till en öken eller ödemark? Hvi säger då mitt folk: Vi äre herrar, och vilje intet löpa efter dig?

“Mo nnɛmmafo, munnwen Awurade asɛm ho: “Mayɛ sɛ, nweatam ama Israel ana? Anaasɛ asase a so aduru sum kabii ana? Adɛn nti na me nkurɔfo ka se, ‘Yɛwɔ ho kwan sɛ yekyinkyin; yɛremma wo nkyɛn bio.’

32 En jungfru förgäter dock icke sin krans, eller en brud sina hedersgåfvo; men mitt folk förgäter mig evinnerliga.

Ɔbabun werɛ fi ne mpempranne, ayeforo werɛ befi nʼahyehyɛde ana? Nanso me nkurɔfo werɛ afi me nna a wontumi nkan.

33 Hvad bepryder du mycket ditt väsende, att jag skall vara dig nådelig? Under sådana sken bedrifver du ju mer och mer ondt.

Hwɛ nyansa a mowɔ de pɛ mo adɔfo! Mmea a wɔnsɛ hwee koraa tumi sua mo akwan.

34 Dertill finner man de fattigas och oskyldigas själars blod när dig i all rum; och det är icke hemligit, utan uppenbart uti de samma rum.

Mo adurade mu wɔ ahiafo a wodi bem mogya, nanso moankyere wɔn sɛ wɔrebubu akɔ mu. Eyinom nyinaa akyi

35 Och du säger ännu: Jag är oskyldig; han vände sina vrede ifrå mig; si, jag vill gå till rätta med dig om det du säger: Jag hafver icke syndat.

woka se, ‘Midi bem; ne bo mfuw me.’ Nanso mebu wo atɛn efisɛ woka se, ‘Menyɛɛ bɔne biara ɛ.’

36 Hvi hvekar du så mycket, och faller nu hit och nu dit? Men du skall till skam varda med Egypten, lika som du med Assyrien till skam vorden äst.

Adɛn nti na wukyinkyin sɛɛ, sesa wʼakwan? Misraim bedi wo huammɔ sɛnea Asiria yɛe no.

37 Ty du måste ock dädan draga, och slå dina händer tillhopa uppå hufvudet; ty Herren skall låta ditt hopp fela, och intet skall lyckas dig när dem.

Afei wubefi saa beae hɔ a wo nsa gu wo ti so. Efisɛ Awurade apo wɔn a wode wo ho too wɔn so no; wɔremmoa wo.