Jeremia 2
1 Och Herrans ord skedde till mig, och sade:
Un Tā Kunga vārds uz mani notika un sacīja:
2 Gack bort, och predika uppenbarliga i Jerusalem, och säg: Så säger Herren: Jag tänker uppå den välgerning, som dig skedde i dinom ungdom, och den kärlek, som jag dig beviste, då du vast dägelig, då du följde mig i öknene, uti det land der man intet sår;
Ej un sauc Jeruzālemes ausīs un saki: Tā saka Tas Kungs: Es tevi pieminēju, kad tu vēl biji mīlīga meita un mīļa brūte, kad tu Man staigāji pakaļ tuksnesī, neapsētā zemē.
3 Då Israel Herrans egen var, och hans första, frukt; den honom fräta ville, han måste få skuld, och olycka öfver honom komma, säger Herren.
Israēls bija Tam Kungam svētīts un viņa augļu pirmaji; visi, kas to ēda, tie tapa noziedzīgi, ļaunums nāca pār tiem, saka Tas Kungs.
4 Hörer Herrans ord, I af Jacobs hus, och all slägte af Israels hus.
Klausiet Tā Kunga vārdu, Jēkaba nams, visas Israēla nama ciltis.
5 Detta säger Herren: Hvad hafver edra fäder fattats uppå mig, att de trädde ifrå mig, och föllo intill de onyttiga afgudar, der de dock intet förvärfde;
Tā saka Tas Kungs: kādu netaisnību jūsu tēvi pie Manis atraduši, ka tie tālu no Manis atkāpušies un nelietībai dzinušies pakaļ un tapuši nelieši,
6 Och tänkte icke ens: Hvar är Herren, den oss utur Egypti land förde, och ledde oss i öknene, uti en öde vildmark, uti en torro och mörko mark, uti de mark der ingen vistades, eller någor menniska bodde?
Un nav sacījuši: kur ir Tas Kungs, kas mūs izveda no Ēģiptes zemes, kas mūs vadīja tuksnesī, tukšā un nestaigātā zemē, izkaltušā un nāves ēnas zemē, tai zemē, kur neviens negāja cauri un kur neviens cilvēks nedzīvoja?
7 Och jag hade eder in uti ett godt land, att I dess frukt och dess goda äta skullen; och då I der inkommen, orenaden I mitt land, och gjorden mitt arf till en styggelse.
Un Es jūs ievedu auglīgā zemē, ēst viņas augļus un viņas labumu. Bet kad jūs nācāt iekšā, tad jūs Manu zemi sagānījāt un darījāt Manu īpašumu par negantību.
8 Presterna tänkte intet: Hvar är Herren? Och de lärde aktade mig intet; och herdarna förde folket ifrå mig, och Propheterna propheterade om Baal, och föllo intill de onyttiga afgudar.
Priesteri nesacīja: kur ir Tas Kungs? Un bauslības mācītāji Mani nepazina un gani atkāpās no Manis, un pravieši mācīja Baāla vārdā un dzinās pakaļ tiem, kas nekā neder.
9 Jag måste ju alltid träta med eder, och edrom barnabarnom, säger Herren.
Tāpēc Es vēl ar jums tiesāšos, saka Tas Kungs, un ar jūsu bērnu bērniem Es tiesāšos.
10 Går bort till Chittims öar, och ser till, och sänder till Kedar, och märker granneliga, och skåder till, om det går så der till;
Jo ceļaties pāri uz Ķitiju salām un lūkojiet un sūtiet uz Ķedaru un ņemiet labi vērā un raugiet, vai tur tā noticis.
11 Om Hedningarna omskifta sina gudar, ändock de inga gudar äro, och mitt folk hafver likväl omskift sina härlighet uti en onyttig afgud.
Vai kādi pagāni dievus pārmijuši, jebšu tie nav dievi? Bet Mani ļaudis savu godību pārmijuši ar to, kas nekā neder.
12 Måtte dock himmelen gifva sig dervid, förskräckas och bäfva, säger Herren.
Iztrūcinājaties par to, debesis, un trīciet un drebiet ļoti, saka Tas Kungs.
13 Ty mitt folk gör en dubbel synd: Mig, som är en lefvande källa, öfvergifva de, och göra sig brunnar, ja, usla brunnar; ty de gifva intet vatten.
Jo Mani ļaudis dara divkārtīgu ļaunumu: tie Mani atstāj, to dzīvo ūdens avotu, un izcērt sev akas, cauras akas, kas ūdeni netur.
14 Är då Israel en träl eller lifegen, att han hvars mans rof vara måste?
Vai Israēls ir kalps jeb dzimts vergs? Kāpēc tad viņš ir palicis par laupījumu?
15 Ty lejonen ryta öfver honom, och ropa, och föröda hans land, och förbränna hans städer, så att der bor ingen uti.
Jaunie lauvas rūc pret viņu, tie paceļ savas balsis un posta viņa zemi; viņa pilsētas ir sadedzinātas, ka neviens tur nedzīvo.
16 De af Noph och Thahpanhes förkrossa dig hufvudet.
Arī Nofas un Takvanesas bērni tev nogana galvu.
17 Detta gör du dig sjelf, i det att du öfvergifver Herran din Gud, så ofta han dig den rätta vägen leda vill.
Vai tu pats sev to nedari, ka tu To Kungu, savu Dievu atstāji tanī laikā, kad Viņš tevi veda uz ceļu?
18 Hvad hjelper dig det, att du far in uti Egypten, och vill dricka af det vattnet Sihor? Och hvad hjelper dig det, att du far till Assyrien, och vill dricka af älfvene ( Phrath )?
Un nu, ko tev iet Ēģiptes ceļu, dzert Šihora ūdeni? Un ko tev iet Asura ceļu, dzert lielās upes ūdeni?
19 Det är dine ondskos skull, att du så plågad varder, och dine olydnos, att du så näpst varder: Alltså, måste du få veta och förfara, hvad jämmer och sorg det med sig hafver, att du öfvergifver Herran din Gud, och icke fruktar mig, säger Herren, Herren Zebaoth.
Tava blēdība tevi pārmācīs, un tava atkāpšanās tevi sodīs. Tāpēc atzīsti un redzi, ka tas ir ļauni un rūgti, ka tu To Kungu, savu Dievu, atstāji, un Manas bijāšanas nav pie tevis, saka Tas Kungs Dievs Cebaot.
20 Ty du hafver af ålder sönderbrutit ditt ok, och sönderslitit din band, och sagt: Jag vill icke så undertryckt vara; utan uppå all hög berg och under all grön trä lopp du efter horeri.
Jo no veciem laikiem tu savu jūgu esi salauzusi un savas saites saraustījusi un saki: es nekalpošu; jo uz visiem augstiem pakalniem un apakš visiem zaļiem kokiem tu skraidīji, maucību dzīt.
21 Men jag hade planterat dig till ett sött vinträ, och till en ganska rättsinnig säd; huru äst du då nu mig vorden till ett bittert vildt vinträ?
Es tevi biju dēstījis par jauku vīna koku, par it taisnu sēklu; kā tad tu Man esi pārvērtusies par sveša vīna koka rūgto meža zaru?
22 Och om du än tvådde dig med lut, och toge der mycken såpo till, så synes dock din ondsko dessmer för mig, säger Herren Herren.
Jo jebšu tu mazgātos ar sārmu un ņemtu daudz ziepes klāt, tomēr tavs noziegums paliek iezīmēts manā priekšā, saka Tas Kungs Dievs.
23 Huru tör du då säga: Jag är intet oren: jag håller mig icke intill Baalim? Se till, huru du hafver bedrifvit det i dalenom, och betänk, huru du gjort hafver; du lopp omkring såsom en camelinna uti sinom hetta;
Kā tu vari sacīt, es neesmu sagānījusies, es Baāliem neesmu dzinusies pakaļ? Redzi savu ceļu tai ielejā, ņem vērā, ko tu esi darījusi,
24 Och såsom vildåsnen plägar i öknene, då han af stor hetta så oförvägen löper, att ingen kan stilla honom. Den som det veta vill, han torf icke vida löpa; på vexledagomen ser man det väl.
Tu čaklā kamieļu māte, kas šurpu turpu skraida, meža ēzeļu māte, ar tuksnesi apradusi, kas savā kārībā elš, - kas viņas karstumu savaldīs? Kas to grib meklēt tam nav jāpiekūst; jaunā mēnesī to var atrast.
25 Käre, håll dock stilla, och löp icke så oförvägen; men du sade: Der varder intet af; jag måste bola med de främmande, och löpa efter dem.
Neskrej tā, ka tev apavi nokrīt un ka tu noslāpsti. Bet tu saki: tas ir velti, nekā! Jo es mīlēju tos svešos un dzīšos tiem pakaļ.
26 Lika som en tjuf kommer till skam, då han gripen varder; alltså skall Israels hus på skam komma, samt med deras Konungar, Förstar, Prester och Propheter;
Tā kā zaglis kaunas, kad to pienāk, tā Israēla nams taps kaunā, paši, viņu ķēniņi, viņu lielkungi un viņu priesteri un viņu pravieši,
27 Hvilke till trät säga: Du äst min fader; och till stenen: Du hafver födt mig; ty de vände ryggen till mig, och icke ansigtet; men när nöd är på, så säga de: Upp, och hjelp oss.
Kas uz koku saka: tu esi mans tēvs, - un uz akmeni: tu mani esi dzemdinājis. Jo tie Man piegriež muguru, ne vaigu. Bet nelaimes dienā tie saka: celies un izpestī mūs.
28 Hvar äro då dine gudar, som du dig gjort hafver? Bed dem stå upp; låt se, om de kunna hjelpa dig i dine nöd; ty så många städer, så många gudar hafver du, Juda.
Kur tad ir tavi dievi, ko tu sev esi taisījusi? Lai tie ceļas, vai tie bēdu laikā tevi var izpestīt; jo cik tev pilsētu, tik tev arī dievu, Jūda!
29 Hvad viljen I ännu gå till rätta med mig? I ären alle ifrå mig fallne, säger Herren.
Kāpēc jūs strīdaties pret Mani? Jūs visi no Manis esat atkāpušies, saka Tas Kungs.
30 All hugg äro förgäfves på edor barn, de låta dock intet tukta sig; ty edart svärd uppfräter likväl edra Propheter, såsom ett grymt lejon.
Jūsu bērnus Es esmu velti sitis, tie to pārmācību nav pieņēmuši. Jūsu zobens ir aprijis jūsu praviešus, kā plēsīgs lauva.
31 Du onda art, gif akt uppå Herrans ord: Är jag nu vorden Israel till en öken eller ödemark? Hvi säger då mitt folk: Vi äre herrar, och vilje intet löpa efter dig?
Ak tu tauta, ņem jel vērā Tā Kunga vārdu! Vai tad Es Israēlim esmu tuksnesis vai tumša zeme? Kāpēc tad Mani ļaudis saka: mēs iesim savā vaļā, mēs nenāksim vairs pie Tevis?
32 En jungfru förgäter dock icke sin krans, eller en brud sina hedersgåfvo; men mitt folk förgäter mig evinnerliga.
Vai jaunava aizmirst savu rotu, vai brūte savu greznumu? Bet Mani ļaudis Mani ir aizmirsuši jau neskaitāmas dienas.
33 Hvad bepryder du mycket ditt väsende, att jag skall vara dig nådelig? Under sådana sken bedrifver du ju mer och mer ondt.
Cik brangi tavi ceļi, meklēt mīlestību! Tāpēc tu arī radini savus ceļus uz blēdībām.
34 Dertill finner man de fattigas och oskyldigas själars blod när dig i all rum; och det är icke hemligit, utan uppenbart uti de samma rum.
Pat pie tavu drēbju vīlēm atrodas nabagu nenoziedzīgu dvēseļu asinis, ko tu nepienāci kā ielauzušos. Bet par to visu (Es ar tevi tiesāšos).
35 Och du säger ännu: Jag är oskyldig; han vände sina vrede ifrå mig; si, jag vill gå till rätta med dig om det du säger: Jag hafver icke syndat.
Un tu saki: es esmu nenoziedzīga, tāpēc lai viņa bardzība no manis nogriežas. Redzi, Es par to tiesāšos ar tevi, ka tu saki: es neesmu grēkojusi!
36 Hvi hvekar du så mycket, och faller nu hit och nu dit? Men du skall till skam varda med Egypten, lika som du med Assyrien till skam vorden äst.
Kam tu tik ļoti steidzies pārgrozīt savu ceļu? Pie Ēģiptes tu tāpat paliksi kaunā, ka tu kaunā palikusi pie Asura.
37 Ty du måste ock dädan draga, och slå dina händer tillhopa uppå hufvudet; ty Herren skall låta ditt hopp fela, och intet skall lyckas dig när dem.
Arī no turienes tu iziesi, rokas pār galvu sasizdama. Jo Tas Kungs ir atmetis, uz ko paļaujies, un tev ar viņiem labi neizdosies.
