Jeremia 17

1 Juda synd är med jernstyl och med skarp diamant skrifven, och uti deras hjertas taflor grafven, och uppå hornen af deras altare;

2 Att deras barn skola ihågkomma de samma altare och lundar, vid de gröna trä, på de höga berg.

3 Men jag skall gifva dina höjder till sköfvels, både på berg och slätter, samt med dina håfvor, och alla dina ägodelar, för syndernas skull, i alla dina gränsor bedrefna.

4 Och du skall varda utdrifven utu ditt arf, som jag dig gifvit hafver, och jag skall göra dig till dina fiendars träl, uti ett land det du intet känner; ty I hafven upptändt mine vredes eld, den evinnerliga brinna skall.

5 Detta säger Herren: Förbannad är den man som förlåter sig uppå mennisko, och sätter kött sig till arm, och viker med sitt hjerta ifrå Herranom.

6 Han skall varda såsom ljung i öknene, och skall intet få se den tillkommande tröstena; utan skall blifva uti det torra i öknene, uti en ofruktsam och öde mark.

7 Men välsignad är den man, som förlåter sig uppå Herran, och Herren hans tröst är.

8 Han är lika som ett trä, det vid vatten planteradt och vid en bäck berotadt är; ty om än en hette kommer, så fruktar det sig dock intet, utan dess löf blifva grön; och sörjer intet, när ett torrt år kommer, men det bär frukt utan upphåll.

9 Ett argt, illfundigt ting öfver all ting är hjertat; ho kan utransakat?

10 Jag Herren kan utransaka hjertat, och pröfva njurarna, och gifver hvarjom och enom efter hans vägar, och efter hans gerningars frukt.

11 Ty lika som en fogel, som lägger sig uppå ägg, och utkläcker dem icke, alltså är den som orätt gods församlar; ty han måste derifrå, då han det aldraminst tänker; och måste dock på sistone hafva spott dertill.

12 Men vår helgedoms rum, nämliga Guds härlighets säte, är alltid fast blifvet.

13 Ty, Herre, du äst Israels hopp; alle de som dig förlåta, måste till skam varda, och de affällige måste på jordene skrefne varda; ty de öfvergifva Herran, som är en lefvandes vattens källa.

14 Hela du mig, Herre, så varder jag hel; hjelp du mig, så är mig hulpet; ty du äst min berömmelse.

15 Si, de säga till mig: Hvar är då Herrans ord? Käre, låt kommat.

16 Men jag hafver fördenskull icke flytt ifrå dig, min herde; så hafver jag ock intet begärat menniskors ros, det vetst du; hvad jag predikat hafver, det är rätt inför dig.

17 Var icke du mig förskräckelig, min tröst i nödene.

18 Låt dem till skam komma, som mig förfölja, och icke mig; låt dem förskräckas, och icke mig; låt olyckones dag öfver dem gå, och sönderslå dem dubbelt.

19 Så säger Herren till mig: Gack, och statt i folkens port, der Juda Konungar ut och in gå, och i alla portar i Jerusalem;

20 Och säg till dem: Hörer Herrans ord, I Juda Konungar, och hele Juda, och alle Jerusalems inbyggare, som igenom denna porten ingån.

21 Detta säger Herren: Vakter eder, och bärer ingen bördo om Sabbathsdagen, genom portarna, in i Jerusalem;

22 Och förer ingen klef på Sabbathsdagen utur edor hus, och görer intet arbete; utan helger Sabbathsdagen, såsom jag edra fäder budit hafver.

23 Men de höra intet, och böja intet sin öron, utan blifva halsstyfve, på det de ju icke skola höra, eller ock låta säga sig.

24 Om I hören mig, säger Herren, så att I ingen bördo bären om Sabbathsdagen genom denna stadsporten, utan helgen honom, och gören intet arbete på dem dagenom;

25 Så skola ock igenom denna stadsporten ut och in gå Konungar och Förstar, som på Davids stol sitta, och rida, och fara både med vagn och hästar, de och deras Förstar, samt med alla de som i Juda och Jerusalem bo; och denna staden skall evinnerliga besutten varda;

26 Och skola komma utaf Juda städer, och de omkring Jerusalem ligga, och utaf BenJamins land, af dalom och bergom, och sunnanefter, de der framföra skola bränneoffer, offer, spisoffer, och tackoffer, till Herrans hus.

27 Men om I icke hören mig, så att I helgen Sabbathsdagen, och ingen bördo bären in genom de portar i Jerusalem på Sabbathsdagenom, skall jag upptända en eld i dess portar, den husen i Jerusalem förtära skall, och intet utsläckt varda.