Jeremia 15
1 Och Herren sade till mig: Det än Mose och Samuel före mig stode, så hafver jag dock intet hjerta till detta folket, drif dem bort ifrå mig, och låt dem fara.
Pǝrwǝrdigar manga mundaⱪ dedi: — «Musa yaki Samuil [pǝyƣǝmbǝrlǝr] aldimda turƣan bolsimu, kɵnglüm bu hǝlⱪⱪǝ ⱨeq ⱪarimaytti. Ularni kɵz aldimdin kǝtküzüwǝt! Ular Mǝndin neri qiⱪip kǝtsun!
2 Och om de säga, till dig: Hvart skole vi? så säg nu till dem: Detta säger Herren: Hvem döden drabbar, uppå honom drabbe han; hvem svärdet drabbar, uppå honom drabbe det; hvem hungren drabbar, uppå honom drabbe han; hvem fängelse drabbar, uppå honom drabbe det.
Əgǝr ular sǝndin: «Biz nǝgǝ qiⱪip ketimiz?» desǝ, sǝn ularƣa: «Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: — Ɵlümgǝ bekitilgǝnlǝr ɵlümgǝ, ⱪiliqⱪa bekitilgǝnlǝr ⱪiliqⱪa, ⱪǝⱨǝtqilikkǝ bekitilgǝnlǝr ⱪǝⱨǝtqilikkǝ, sürgün boluxⱪa bekitilgǝnlǝr sürgün boluxⱪa ketidu» — dǝysǝn.
3 Ty jag vill hemsöka dem med fyrahanda plågor, säger Herren; med svärd, att de skola slagne varda; med hundar, som dem bortsläpa skola; med himmelens foglar, och med djuren på jordene, att de skola uppätne varda, och förgås.
Qünki Mǝn tɵt hil jaza bilǝn ularning üstigǝ qüximǝn, — dǝydu Pǝrwǝrdigar, — ɵltürüx üqün ⱪiliq, titma-titma ⱪilix üqün itlar, yutux wǝ ⱨalak ⱪilix üqün asmandiki uqar-ⱪanatlar wǝ yǝr-zemindiki ⱨaywanatlarni jaza boluxⱪa bekittim;
4 Och jag skall låta drifva dem hit och dit, i all rike på jordene, för Manasse skull, Jehiskia sons, Juda Konungs, för det han i Jerusalem bedrifvit hafver.
Yǝⱨuda padixaⱨi Ⱨǝzǝkiyaning oƣli Manassǝⱨning Yerusalemda ⱪilƣanliri tüpǝylidin Mǝn ularni yǝr yüzidiki barliⱪ padixaⱨliⱪlar arisida wǝⱨimigǝ salƣuqi bir obyekt ⱪilimǝn.
5 Ho vill då förbarma sig öfver dig, Jerusalem? Ho vill då medlidande med dig hafva? Ho skall då gå bort och förvärfva dig frid?
Qünki kim sanga iqini aƣritidu, i Yerusalem? Kim sǝn üqün aⱨ-zar uridu? Kim ǝⱨwalingni soraxⱪa yolda tohtap yeningƣa baridu?
6 Du hafver öfvergifvit mig, säger Herren, och äst affällig vorden ifrå mig; derföre hafver jag uträckt mina hand emot dig, att jag skall förderfva dig; mig ledes vid att förbarma mig.
Sǝn Meni taxliwǝtkǝnsǝn, — dǝydu Pǝrwǝrdigar, — sǝn qekinip kǝtting; Mǝn üstünggǝ ⱪolumni sozup seni nabut ⱪilixⱪa turdum; Mǝn [sanga] iqimni aƣritixtin ⱨalsirap kǝttim.
7 Jag skall kasta dem med en kastoskofvel bort utu landet; och mitt folk, som sig icke ifrå sitt väsende omvända vilja, dem skall jag allasamman faderlösa göra och förderfva.
Xunga Mǝn ularni zemindiki xǝⱨǝr ⱪowuⱪlirida yǝlpügüq bilǝn soriwetimǝn; Mǝn ularni balilardin juda ⱪilimǝn wǝ hǝlⱪimni nabut ⱪilimǝn; ular ɵz yolliridin ⱨeq yanmidi.
8 Mig skola ibland dem flera enkor varda, än sanden i hafvet är; jag skall låta komma öfver de unga mäns moder en uppenbara förderfvare; och dermed låta öfverfalla staden hasteliga och oförseendes;
Kɵz aldimda ularning tul hotunliri dengiz ⱪumliridin kɵpiyip ketidu; qüx waⱪtida Mǝn ularƣa, yǝni yigitlǝrning anisiƣa bir ⱨalak ⱪilƣuqini elip kelimǝn; Mǝn uxtumtut ularning bexiƣa dǝrd wǝ wǝⱨimǝ qüxürimǝn.
9 Så att den som sju barn hafver, hon skall elända varda, och af hjertat sucka; ty deras sol skall bittida på dagenom nedergå, att deras berömmelse och glädje skall en ända hafva, och de som qvare blifva, skall jag gifva uti svärd för deras fiendar, säger Herren.
Yǝttǝ balini tuƣⱪan ana solixip tiniⱪidin ⱪalay dǝp ⱪalidu; küpkündüzdǝ bu anining ⱪuyaxi tuyuⱪsiz [mǝƣripkǝ] patidu; u xǝrmǝndǝ bolup horluⱪ-ⱨaⱪarǝtlǝrgǝ uqraydu. Ulardin ⱪalƣanlarni bolsa Mǝn düxmǝnlǝr aldida ⱪiliqⱪa tapxurimǝn, — dǝydu Pǝrwǝrdigar.
10 Ack! min moder, att du mig födt hafver, öfver hvilken hvar man Jadut ropar i hela landena; hafver jag dock uppå ocker hvarken lånt eller tagit, likväl bannar mig hvar man.
Aⱨ, ana, ⱨalimƣa way, qünki sǝn meni pütkül zemin bilǝn ⱪarixilixidiƣan bir adǝm, ular bilǝn elixidiƣan bir adǝm süpitidǝ tuƣⱪansǝn! Mǝn ularƣa ɵsümgǝ ⱪǝrzmu bǝrmidim, yaki ulardin ɵsümgǝ ⱪǝrzmu almidim; lekin ularning ⱨǝrbiri meni ⱪarƣaydu!
11 Herren sade: Nu väl, jag skall somliga af eder igen behålla; ty det skall åter väl gå, och jag skall komma eder till hjelp i nöd och ångest, ibland fienderna.
Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dedi: — Bǝrⱨǝⱪ, Mǝn bǝhtinggǝ seni azad ⱪilimǝn; külpǝt wǝ balayi’apǝt bolƣan künidǝ Mǝn sanga düxmǝnni qirayliⱪ uqraxturimǝn.
12 Menar du, att icke någorstäds något jern är, som kan sönderslå det jern och koppar nordanefter?
Tɵmür sunamdu? Ximaldin qiⱪⱪan tɵmür, yaki mis sunamdu?
13 Men jag skall tillförene gifva edart gods och ägodelar till sköfvels, så att I skolen få der intet före, och det för alla edra synders skull, som I uti alla edra gränsor bedrifvit hafven;
Bǝlki ⱪilƣan barliⱪ gunaⱨliring tüpǝylidin, u qetingdin bu qetinggiqǝ Mǝn bayliⱪliring ⱨǝm hǝziniliringni olja boluxⱪa ⱨǝⱪsiz tapxurimǝn;
14 Och skall låta eder komma bort till edra fiendar, uti ett land det I intet kännen; ty elden i mine vrede är öfver eder uppågången.
Mǝn seni düxmǝnliring bilǝn billǝ sǝn ⱨeq bilmǝydiƣan bir zeminƣa ɵtküzimǝn; qünki ƣǝzipimdǝ bir ot ⱪozƣaldi, u üstünggǝ qüxüp seni kɵydüridu.
15 Ack! Herre, du vetst det, kom oss ihåg, och låt dig om oss vårda, och hämnas oss uppå våra förföljare. Anamma oss, och fördröj icke dina vrede öfver dem; ty du vetst, att vi för dina skull försmädde varde.
I Pǝrwǝrdigar, Sǝn ⱨalimni bilisǝn; meni esingdǝ tutⱪaysǝn, manga yeⱪin kelip mǝndin hǝwǝr alƣaysǝn wǝ manga ziyankǝxlik ⱪilƣuqilardin intiⱪamimni alƣaysǝn; Sǝn ularƣa sǝwr-taⱪǝt kɵrsǝtküng bolsimu, meni yoⱪatmiƣaysǝn! Mening Seni dǝp horliniwaⱪanliⱪimni bilgǝysǝn.
16 Emedan håller oss ditt ord uppe, då vi det få; och det samma ditt ord är vår hjertas fröjd och tröst; ty vi äre ju nämnde efter ditt Namn, Herre Gud Zebaoth.
Sɵzliringgǝ erixip, ularni yǝwaldim; sɵzliring ⱨǝm meni xadlandurƣuqi wǝ ⱪǝlbimning huxalliⱪi bolƣan; qünki mǝn Sening naming bilǝn atalƣanmǝn, i Pǝrwǝrdigar, samawi ⱪoxunlarning Sǝrdari bolƣan Huda!
17 Vi gifve oss icke i sällskap till de begabbare, eller fröjdom oss med dem; utan blifve ensamme, för dine hands fruktans skull; tv du vredgas svårliga öfver oss.
Mǝn bǝzmǝ ⱪilƣuqilarning sorunida oynap-külüp olturmidim; Sening meni tutⱪan ⱪolung tüpǝylidin yalƣuz olturdum; qünki Sǝn meni [ularning ⱪilƣanliri bilǝn] ⱪattiⱪ ƣǝzǝplǝndürdüng.
18 Hvi varar då vår vedermöda så länge, och vår sår äro så ganska ond, att dem ingen hela kan? Du äst oss vorden lika som en källa, den intet mer rinna vill.
Mening azabim nemixⱪa tohtimaydu, mening yaramning dawasi yoⱪ, nemixⱪa xipa tapmaydu? Sǝn manga huddi «aldamqi eriⱪ» wǝ tuyuⱪsiz ƣayib bolidiƣan sulardǝk bolmaⱪqisǝn?
19 Derföre säger Herren alltså: Om du håller dig intill mig, så vill jag hålla mig till dig, och du skall blifva min Predikare; och om du lärer de fromma skilja sig ifrå de onda, så, skall du vara min lärare, och förr än du skulle falla intill dem, skola de falla till dig.
Xunga Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: — Sǝn ⱨazirⱪi ⱨalitingdin yenip yenimƣa ⱪaytsang, Mǝn ⱪaytidin seni aldimdiki hizmǝttǝ turuxⱪa yandurup kelimǝn; sǝn ⱪimmǝtlik [sɵzlǝr] bilǝn ǝrzimǝs [sɵzlǝrni] pǝrⱪlǝndürǝlisǝng, sǝn yǝnǝ aƣzimdǝk bolisǝn; bu hǝlⱪ sǝn tǝrǝpkǝ ⱪaytip kǝlsun, lekin sǝn ularning tǝripigǝ ⱨǝrgiz ⱪaytmasliⱪing kerǝk;
20 Ty jag hafver gjort dig till en fast kopparmur emot detta folket; om de emot dig strida, så skola de dock intet förmå emot dig; ty jag är när dig, till att hjelpa dig och frälsa dig, säger Herren;
Wǝ Mǝn seni bu hǝlⱪⱪǝ nisbǝtǝn mistin ⱪopurulƣan, mustǝⱨkǝm bir sepil ⱪilimǝn; ular sanga ⱨujum ⱪilidu, lekin ular üstüngdin ƣǝlibǝ ⱪilalmaydu; qünki Mǝn seni ⱪutⱪuzuxⱪa, ulardin halas ⱪilixⱪa sǝn bilǝn billidurmǝn, — dǝydu Pǝrwǝrdigar.
21 Och skall frälsa dig utu de högmodigas hand, och förlossa dig utu de tyranners hand.
— Bǝrⱨǝⱪ, Mǝn seni rǝzillǝrning qanggilidin ⱪutⱪuzimǝn; ǝxǝddiylǝrning qanggilidin ⱪutⱪuzidiƣan nijatkaring bolimǝn.
