Jeremia 14
1 Detta är det ord, som Herren till Jeremia sade, om den dyra tiden:
Yǝrǝmiyaƣa qüxkǝn, Pǝrwǝrdigarning ⱪurƣaⱪqiliⱪlar toƣruluⱪ sɵzi: —
2 Juda ligger jämmerliga, hans portar stå i en ömkelig måtto; det står klageliga till i landena, och i Jerusalem är ett stort rop.
Yǝⱨuda matǝm tutidu, uning dǝrwaziliri zawalƣa yüz tutmaⱪta, hǝlⱪ yǝrgǝ qaplixip ⱪariliⱪ tutidu; Yerusalemdin nalǝ-pǝryad kɵtürülmǝktǝ.
3 De store sända de små efter vatten; men då de komma till brunnen, så finna de intet vatten, och bära sina käril tom hem igen; de gå sorgse och bedröfvade, och omsvepa sin hufvud;
Mɵtiwǝrliri qaparmǝnlirini su ǝkilixkǝ ǝwǝtidu; ular su azgalliriƣa baridu, lekin ⱨeq su tapalmaydu; ularning küpliri ⱪuruⱪ ⱪaytip kelidu; ular yǝrgǝ ⱪarap ⱪalidu, sarasimigǝ qüxidu; ular bexini yepip tɵwǝn sanggilitidu.
4 Derföre, att jorden refnar, efter intet regnar på jordena; åkermännerna, gå sorgse, och omsvepa sin hufvud.
Ⱨeq yamƣur bolmiƣaqⱪa yǝr yüzi yerilip kǝtti; yǝr ⱨǝydigüqilǝr yǝrgǝ ⱪarap bexini yepip tɵwǝn sanggilitidu.
5 Ty ock hinderna, som på markena kalfva, öfvergifva sina kalfvar, efter intet gräs växer.
Maral bolsa dalada bala ⱪozilaydu, andin ⱪozisidin waz keqidu; qünki ot-qɵp yoⱪ.
6 Vildåsnarna stå på bergen, och lukta efter vädret, lika som drakar, och försmäkta, efter ingen ört växer.
Yawa exǝklǝr egizliklǝrdǝ turup qilbɵrilǝrdǝk ⱨasirap ketidu; ozuⱪ izdǝp kɵzliri ⱪarangƣulixip ketidu, qünki ozuⱪ yoⱪ.
7 Ack! Herre, våra missgerningar hafva det ju förtjent; men hjelp dock för ditt Namns skull; ty vår ohörighet är stor, der vi emot dig med syndat hafve.
— I Pǝrwǝrdigar, ⱪǝbiⱨliklirimiz bizni ǝyiblǝp guwaⱨliⱪ bǝrgini bilǝn, Ɵzüngning naming üqün bir ixni ⱪilƣaysǝn! Qünki bizning yolungdin qiⱪip ketiximiz intayin kɵptur; biz Sening aldingda gunaⱨ sadir ⱪilduⱪ.
8 Du äst Israels tröst, och hans nödhjelpare; hvi skickar du dig, lika som du vore främmande i landena, och såsom en gäst, den icke mer än ena natt derinne ligger?
I Israilning Arzusi, külpǝt qüxkǝndǝ ularning ⱪutⱪuzƣuqisi Bolƣuqi, Sǝn nemixⱪa bizgǝ zeminimizdiki musapirdǝk, bir keqila ⱪonmaⱪqi bolƣan bir yoluqidǝk bolisǝn?
9 Hvi hafver du dig såsom en hjelte, som förtviflad är; och som en kämpe, den intet hjelpa kan? Du äst ju dock ibland oss, Herre, och vi nämnes efter ditt Namn; öfvergif oss icke.
Nemixⱪa ⱨeq amalsiz kixidǝk, ⱨeqkimni ⱪutⱪuzalmaydiƣan bir palwanƣa ohxax bolisǝn? Lekin Sǝn, i Pǝrwǝrdigar, arimizda turisǝn, biz Sening naming bilǝn atalƣandurmiz; bizdin waz keqip kǝtmǝ!
10 Så säger Herren om detta folket: De löpa gerna hit och dit, och blifva icke gerna hemma; derföre hafver Herren ingen vilja till dem; utan han tänker nu uppå deras missgerningar, och vill hemsöka deras synder.
Pǝrwǝrdigar muxu hǝlⱪⱪǝ mundaⱪ dǝydu: — Ular dǝrⱨǝⱪiⱪǝt [mǝndin] tezip, kezixkǝ amraⱪtur; ular ⱪǝdǝmlirini [yaman yoldin] ⱨeq tizginlimǝydu; Pǝrwǝrdigarning ulardin ⱨeqⱪandaⱪ hursǝnliki yoⱪ; ǝmdi ⱨazir ularning ⱪǝbiⱨlikini esigǝ kǝltürüp ularning gunaⱨlirini jazalaydu.
11 Och Herren sade till mig: Du skall intet bedja för detta folk om nåde.
Andin Pǝrwǝrdigar manga: — Bu hǝlⱪning bǝht-bǝrikiti üqün dua ⱪilma — dedi.
12 Ty om de än fastade, så vill jag dock intet höra deras bön; och om de än hade bränneoffer och spisoffer fram, så behaga de mig dock intet; utan jag vill göra en ända uppå dem med svärd, hunger och pestilentie.
— Ular roza tutⱪanda, pǝryadini anglimaymǝn; ular kɵydürmǝ ⱪurbanliⱪlarni axliⱪ ⱨǝdiyǝlǝr bilǝn sunƣanda, Mǝn ularni ⱪobul ⱪilmaymǝn; Mǝn ularni ⱪiliq, ⱪǝⱨǝtqilik wǝ wabalar arⱪiliⱪ yoⱪitimǝn.
13 Då sade jag: Ack Herre Herre! Si, Propheterna säga dem: I skolen intet svärd se, och ingen dyr tid få när eder; men jag skall gifva eder en god frid i detta rummet.
Mǝn bolsam: — Aⱨ, Rǝb Pǝrwǝrdigar! Mana, pǝyƣǝmbǝrlǝr ularƣa: «Silǝr ⱪiliqni ⱨeq kɵrmǝysilǝr, ⱪǝⱨǝtqilikkimu duq kǝlmǝysilǝr; qünki Mǝn bu yǝrdǝ silǝrning aman-esǝnlikinglarƣa kapalǝtlik ⱪilimǝn» dǝydu, — dedim.
14 Och Herren sade till mig: Propheterna, spå lögn i mitt Namn; jag hafver intet sändt dem, och intet befallt dem, och intet talat med dem; de predika eder falska syner, spådom, afguderi, och sins hjertans bedrägeri.
Əmdi Pǝrwǝrdigar manga mundaⱪ dedi: — Pǝyƣǝmbǝrlǝr Mening namimda yalƣan bexarǝtlǝr beridu; Mǝn ularni ǝwǝtmigǝnmǝn, ularni buyruƣan ǝmǝsmǝn, wǝ ularƣa gǝp ⱪilƣinim yoⱪ. Ular silǝrgǝ sahta kɵrünüx, palqiliⱪ, ǝrzimǝs nǝrsilǝr toƣruluⱪ ɵz kɵnglidiki ham hiyallarni eytip bexarǝt bǝrmǝktǝ.
15 Derföre säger Herren om de Propheter, som i mitt Namn prophetera, ändock jag dem intet sändt hafver, och de likväl predika, att intet svärd eller dyr tid skall komma i detta land: Sådana Propheter skola dö genom svärd och hunger.
Xunga Pǝrwǝrdigar: — Mening namimda bexarǝt beriwatⱪan, Mǝn ǝwǝtmigǝn, yǝni: «Ⱪiliq wǝ ⱪǝⱨǝtqilik bu zeminƣa ⱨeq kǝlmǝydu» dǝydiƣan pǝyƣǝmbǝrlǝr toƣruluⱪ: — bu pǝyƣǝmbǝrlǝr ⱪiliq wǝ ⱪǝⱨǝtqilik bilǝn yoⱪitilidu;
16 Och folket, hvilko de prophetera, skola af svärd och hunger ligga här och der på gatomen i Jerusalem, att ingen skall begrafva dem; sammalunda ock deras hustrur, söner och döttrar; och jag skall gjuta deras ondsko uppå dem.
ular bexarǝt bǝrgǝn hǝlⱪning bolsa, ⱪiliq wǝ ⱪǝⱨǝtqilik tüpǝylidin jǝsǝtliri Yerusalem koqiliriƣa taxliwetilidu; ularning ɵzlirini, ayallirini, ⱪiz-oƣullirini kɵmgüdǝk ⱨeqkim ⱪalmaydu; Mǝn ularning rǝzillikini ɵz bexiƣa tɵkimǝn.
17 Och du skall säga till dem detta ordet: Min ögon flyta med tårar dag och natt, och vända intet åter; ty jungfrun, mins folks dotter, är grufveliga plågad, och jämmerliga slagen.
Sǝn ularƣa xu sɵzni eytisǝn: — «Kɵzlirimdin keqǝ-kündüz yax tohtimisun; qünki mening pak ⱪizim bolƣan hǝlⱪim yarisi bɵsülgǝndǝk ⱪattiⱪ bir zǝrb yǝp, intayin eƣir yarilandi», — dǝydu.
18 Går jag ut på markena, si, så ligga der de slagne med svärd; kommer jag in uti staden, så ligga der de försmäktade af hunger; ty ock Propheterna och Presterna måste bortdraga uti ett land, det de intet känna.
Mǝn dalaƣa qiⱪsam, mana ⱪiliqtin ɵltürülgǝnlǝr; xǝⱨǝrgǝ kirsǝm, mana ⱪǝⱨǝtqiliktin solixip kǝtkǝnlǝr! Qünki pǝyƣǝmbǝr ⱨǝm kaⱨin ⱨǝr ikkisila bilimsiz-nadan bolup, ular zeminda ɵz sodisi bilǝnla bolup kǝtti.
19 Hafver du då förkastat Juda? Eller hafver din själ en vämjelse till Zion? Hvi hafver du så slagit oss, att oss ingen hela kan? Vi hoppades, att det skulle frid varda, men här kommer intet godt; vi hoppades, att vi skulle helade varda, och si, här är nu mera vedermöda.
Sǝn Yǝⱨudadin nemixⱪa waz kǝqting? Jening Ziondin Zeriktimu? Sǝn nemixⱪa bizni xunqǝ dawaliƣusiz dǝrijidǝ urƣaniding? Biz aram-tinqliⱪni küttuⱪ, lekin ⱨeq ⱪutluⱪ künlǝr yoⱪtur; xipaliⱪ bir waⱪitni küttuⱪ, lekin mana dǝkkǝ-dükkǝ iqididurmiz!
20 Herre, vi kännom vårt ogudaktiga väsende, och våra fäders missgerningar; ty vi hafve syndat emot dig.
I Pǝrwǝrdigar, rǝzillikimizni, ata-bowilirimizning ⱪǝbiⱨlikini tonup iⱪrar ⱪilimiz; qünki Sening aldingda gunaⱨ sadir ⱪilduⱪ.
21 Men, för ditt Namns skull, låt oss icke skämde varda; låt dine härlighets säte icke begabbadt varda; kom dock ihåg, och låt icke ditt förbund med oss återvända.
Ɵzüng naming üqün [Yerusalemni] kɵzünggǝ ilmay ⱪoymiƣaysǝn; xan-xǝrǝplik tǝhting bolƣan jayni rǝswa ⱪilmiƣaysǝn; ǝⱨdǝngni esinggǝ kǝltürgǝysǝn, uni buzmiƣaysǝn!
22 Det är dock ingen ibland Hedningarnas afgudar, som regn gifva kan; himmelen kan ock icke regna. Du äst ju Herren vår Gud, uppå hvilken vi hoppas; ty du kan alltsammans detta göra.
Əllǝr qoⱪunidiƣan «ǝrzimǝslǝr» arisida yamƣur yaƣdurƣuqi barmidu? Yeƣinni asmanlar ɵzlirila berǝmdu? [Bularni ǝmǝldǝ kɵrsǝtküqi] Sǝn ǝmǝsmu, i Pǝrwǝrdigar Hudayimiz! Xunga Seni tǝlpünüp kütimiz; qünki Sǝnla bularni ⱪilƣuqidursǝn.
