Jakobsbrevet 5
1 Nu väl, I rike, gråter, och tjuter öfver edor uselhet, som eder öfverkomma skall.
Vakai mai, ʻakimoutolu ʻoku koloaʻia, tangi mo fakatangiloloa koeʻuhi ko e ngaahi mamahi ʻe hoko kiate kimoutolu.
2 Edre rikedomar äro förruttnade; edor kläder äro uppäten af mal.
Kuo popo ʻa hoʻomou koloa, pea kuo aneanea hoʻomou ngaahi kofu.
3 Edart guld och silfver är förrostadt, och deras rost skall vara eder till vittnesbörd, och skall uppäta edart kött såsom en eld. I hafven församlat eder ägodelar i yttersta dagarna.
Kuo ʻumeʻumea ʻa hoʻomou koula mo e siliva; pea ko hono ʻumeʻumea ʻo ia ʻe fakamoʻoni ia kiate kimoutolu, pea ʻe kai ʻe ia ʻa homou kakano ʻo hangē ko e afi. Kuo mou fokotuʻu ʻae koloa ki he ngaahi ʻaho fakamui.
4 Si, arbetarenas lön, som edart land afbergat hafva, hvilken I dem svikliga ifrå haft hafven, ropar; och deras rop, som afbergade, är inkommet i Herrans Zebaoths öron.
Vakai, ko e totongi ʻoe kau ngāue, kuo nau tuʻusi hoʻomou ngaahi ngoue, ʻaia kuo mou taʻofia ʻi he kākā, ʻoku tangi ia: pea ko e ngaahi tangi ʻokinautolu kuo fai ʻae tuʻusi, kuo hū ki he telinga ʻoe ʻEiki ʻoe ngaahi tokolahi.
5 I hafven lefvat i kräselighet på jordene, och haft edra vällust, och uppfödt edor hjerta, såsom på en slagtedag.
Kuo mou moʻui fakafiemālie kovi, pea holi kovi ʻi māmani; kuo mou fangapesi homou loto, ʻo hangē ko ia ʻi he ʻaho ʻoe feilaulau.
6 I hafven dömt och dödat den rättfärdiga, och han hafver eder intet emotståndit.
Kuo mou fakahalaia mo tāmateʻi ʻae Angatonu; pea ʻoku ʻikai ke taʻofi ʻe ia kiate kimoutolu.
7 Så varer nu tålige, käre bröder, intill Herrans tillkommelse. Si, åkermannen väntar efter den kosteliga jordenes frukt, tåleliga bidandes, så länge han får ett morgonregn och aftonregn.
Ko ia, ʻe kāinga, ke mou faʻa kātaki, aʻu ki he hāʻele mai ʻoe ʻEiki. Vakai, ʻoku tatali ʻae tangata tauhi ngoue ki he fua lelei ʻoe kelekele, pea ʻoku tatali fuoloa ia ki ai, kaeʻoua ke ne maʻu ʻae ʻuha muʻa mo e ʻuha mui.
8 Så varer ock I tålige, och styrker edor hjerta; ty Herrans tillkommelse är när.
Ke faʻa kātaki foki ʻakimoutolu; ke fakamālohi homou loto: he ʻoku fakaʻaʻau ʻo ofi ʻae hāʻele mai ʻoe ʻEiki.
9 Sucker icke, käre bröder, emot hvarannan, på det I icke varden fördömde. Si, domaren är för dörrene.
ʻE kāinga, ʻoua naʻa felāungaʻaki ʻakimoutolu, telia naʻa mou malaʻia: vakai, ʻoku tuʻu ʻi he matapā ʻae fakamaau.
10 Tager, mine bröder, Propheterna för efterdömelse, till bedröfvelse och tålamod, hvilke talat hafva i Herrans Namn.
ʻE hoku kāinga, tokanga ki he kau palōfita, kuo nau lea ʻi he huafa ʻoe ʻEiki, ko e faʻifaʻitakiʻanga ʻoe kātaki ʻoe mamahi, mo e faʻa ʻūkuma.
11 Si, vi hålle dem saliga, som lidit hafva. Jobs tålamod hafven I hört, och Herrans ända hafven I sett; ty Herren är barmhertig, och en förbarmare.
Vakai, ʻoku tau lau ʻoku monūʻia ʻakinautolu ʻoku faʻa kātaki. Kuo mou fanongo ki he faʻa kātaki ʻa Siope, pea kuo mou mamata ki hono ngataʻanga mei he ʻEiki; he ʻoku ʻaloʻofa ʻaupito ʻae ʻEiki, pea manavaʻofa ongongofua.
12 Öfver all ting, mine bröder, svärjer icke, hvarken vid himmelen, eller vid jordena, eller någon annan ed. Men edor ord skola vara: Ja, ja, Nej, nej; på det I icke skolen falla uti skrymteri.
ʻE hoku kāinga, sino ʻoe meʻa ke ʻoua ʻe fuakava, ʻoua [ʻe fai ]ki he langi, pe ki māmani, pe ʻi ha fuakava kehe ʻe taha: ka ke “ʻIo” pe, ʻi hoʻomou “ʻIo;” mo “ʻIkai,” [ʻi hoʻomou ]“ʻIkai;” telia naʻa mou tō ki he malaʻia.
13 Lider någor ibland eder bedröfvelse; han bedje. Är någor vid godt mod, han sjunge psalmer.
ʻOku ai ha taha ʻiate kimoutolu ʻoku mamahi? Ke lotu ia. ʻOku ai ha taha ʻoku fiefia? Ke hiva ʻaki ʻe ia ʻae ngaahi saame.
14 Är någor sjuk ibland eder, han kalle till sig Presterna i församlingene, och låte dem bedja öfver sig, och smörja med oljo uti Herrans Namn.
ʻOku ai ha taha ʻiate kimoutolu ʻoku mahaki? Ke tala ia ki he kau mātuʻa ʻoe siasi; pea ke nau lotua ia, ʻo tākai ʻaki ia ʻae lolo ʻi he huafa ʻoe ʻEiki:
15 Och trones bön skall hjelpa den sjuka, och Herren upprättar honom; och om han är stadd i synder, varda de honom förlåtna.
Pea ko e lotu ʻi he tui, ʻe fakamoʻui ʻe ia ʻae mahaki, pea ʻe fokotuʻu ia ʻe he ʻEiki; pea kapau naʻe fai ʻe ia ha angahala, ʻe fakamolemolea ia.
16 Bekänner inbördes synderna, den ene dem andra, och beder för eder inbördes, att I helbregda varden; ty ens rättfärdigs mans bön förmår mycket, der hon allvar är.
Ke fetoutou feveteʻaki hoʻomou ngaahi angahala kiate kimoutolu, pea felotuaʻaki ʻakimoutolu, ke mou moʻui. Ko e lotu fakamātoato ʻoe tangata māʻoniʻoni ʻoku ʻaonga lahi.
17 Elias var en menniska såsom vi, och han bad ena bön, att det icke skulle regna; och det regnade ock intet på jordena, i tre år och sex månader.
Ko ʻIlaisiā, ko e tangata ia naʻe anga tatau mo kitautolu, pea naʻe lotu fakamātoato ia, ke ʻoua naʻa ʻuha: pea naʻe ʻikai tō ha ʻuha ki he kelekele ʻi he taʻu ʻe tolu mo e māhina ʻe ono.
18 Och bad åter, och himmelen gaf regn, och jorden bar sin frukt.
Pea toe lotu ia, pea naʻe tuku mai ʻe he langi ʻae ʻuha, pea tupu ai mei he kelekele ʻa hono fua.
19 Käre bröder, om någor ibland eder fore vill ifrå sanningen, och någor omvände honom;
ʻE kāinga, kapau ʻe hē hamou tokotaha mei he moʻoni, pea fakafoki mai ia ʻe ha taha;
20 Han skall veta, att den der omvänder en syndare af hans vägars villo, han frälsar ena själ ifrå döden, och skyler all öfverträdelse.
Ke ʻilo ʻe ia, ko ia ʻoku ne fakafoki mai ʻae angahala mei hono hala kehe, ʻoku ne fakamoʻui ha laumālie mei he mate, pea ʻoku ne ʻufiʻufi foki ʻae ngaahi angahala lahi.
