Jesaja 64

1 O! att du ville låta himmelen remna, och du fore hitneder, att bergen för dig flyta måtte;

Taumaiā ke ke haeʻi ʻae ngaahi langi, koeʻuhi ke ke hāʻele hifo, koeʻuhi ke tafe hifo ʻae ngaahi moʻunga ʻi hoʻo ʻafio mai.

2 Såsom ett hett vatten för kraftigom eld försjuder, att ditt Namn måtte kunnigt varda ibland dina fiendar, och Hedningarna måste darra för dig.

‌ʻO hangē ʻoku ulo ʻae afi vela, ʻoku ngaohi ʻe he afi ʻae vai ke lili, ke pehē hoʻo fakahā ho huafa ki ho ngaahi fili, koeʻuhi ke tetetete ʻae ngaahi puleʻanga ʻi ho ʻao!

3 Genom de under, som du gör, de man sig intet förser, då du nederfor, och bergen försmulto för dig;

‌ʻI hoʻo fai ʻae ngaahi meʻa fakamanavahē ʻaia naʻe ʻikai te nau ʻamanaki ki ai, naʻa ke hāʻele hifo, naʻe tafe hifo ʻae ngaahi moʻunga ʻi ho ʻao ʻi hoʻo ʻafio mai.

4 Såsom af verldenes begynnelse icke hördt är; det ock intet öra förnummit, och intet öga sett hafver, utan du Gud, hvad dem sker, som förbida honom.

He talu ʻae kamataʻanga ʻo māmani ʻoku teʻeki fanongo, pe ongoʻi ʻe he telinga, pe mamata ʻe ha mata, ki ha ʻOtua mo koe, ʻaia kuo ne fai ʻae ngaahi meʻa pehē ni maʻanautolu ʻoku tatali kiate ia.

5 Du mötte de glada, och dem som rättfärdighet brukade, och på dinom vägom tänkte uppå dig; si, du vast väl vred, då vi syndade, och länge blefvo deruti; men oss vardt ändå hulpet.

‌ʻOku ke fakafetaulaki kiate ia ʻoku fiefia pea fai māʻoniʻoni, kiate kinautolu ʻoku manatu kiate koe ʻi ho ngaahi hala: vakai, ʻoku ke houhau; he kuo mau fai angahala: ka ʻoku tuʻumaʻu [ʻena], pea te mau moʻui.

6 Men nu äre vi allesammans såsom de orene, och alla våra rättfärdigheter äro såsom ett orent kläde; vi äre alle bortfalnade såsom löf, och våra synder föra oss bort såsom ett väder.

‌ʻOku mau tatau kotoa pē mo e taʻemaʻa, pea ʻoku tatau ʻemau māʻoniʻoni kotoa pē mo e ngaahi konga holoholo fakalielia; pea ʻoku mau mae kotoa pē ʻo hangē ko e louʻakau; pea ko ʻemau ngaahi hia, ʻo hangē ko e matangi, kuo ne ʻāvea ʻakimautolu.

7 Ingen åkallar ditt Namn, eller uppstår till att hålla sig intill dig; ty du gömmer bort ditt ansigte för oss, och låter oss försmäkta uti våra synder.

Pea ʻoku ʻikai ha taha ʻoku ui ki ho huafa, pe ueʻi ʻe ia ia ke puke kiate koe: he kuo ke fufū ho fofonga ʻiate kimautolu, pea kuo fakaʻauha ʻakimautolu, koeʻuhi ko ʻemau ngaahi hia.

8 Men nu, Herre, du äst vår Fader; vi äre ler. Du äst vår mästare, och vi äre alle dina händers verk.

Ka ko eni, ʻE Sihova, ko koe ko ʻemau tamai; ko e ʻumea ʻakimautolu, pea ko homau ngaohi koe: pea ko e ngāue ʻa ho nima ʻakimautolu kotoa pē.

9 Herre, var icke för fast vred, och tänk icke på syndena evinnerliga; se dock deruppå, att vi alle äre ditt folk.

‌ʻOua naʻa ke houhau lahi, ʻE Sihova, pe manatu maʻuaipē ki he hia: vakai, pea ʻafioʻi, ʻoku mau kole kiate koe, he ko hoʻo kakai ʻakimautolu kotoa pē.

10 Dins helgedoms städer äro öde vordne; Zion är öde vordet; Jerusalem ligger förstördt.

Kuo hoko ko e toafa ʻa hoʻo ngaahi kolo māʻoniʻoni, ko e potu liʻaki ʻa Saione, kuo ʻauha ʻa Selūsalema.

11 Vår helighets och härlighets hus, der våre fäder dig utinnan lofvat hafva, är uppbrändt med eld, och allt det kosteliga, som vi hadom, är till skam gjordt.

Kuo vela ʻi he afi ʻa homau fale matamata ʻeiki mo māʻoniʻoni, ʻaia naʻe fakamālō ai kiate koe ʻa ʻemau ngaahi tamai: pea kuo maumau ʻemau ngaahi meʻa lelei kotoa pē.

12 Vill du, Herre, vara så hård härutinnan, och stilla sitta, och så svårliga, nederslå oss?

Te ke taʻofi koe, ʻE Sihova, koeʻuhi ko e ngaahi meʻa ni? Te ke fakalongo pe, pea fakamamahi lahi ʻakimautolu?