< Jesaja 49 >
1 Hörer mig, I öar, och I folk, som fjerran ären, gifver akt häruppå: Herren hafver kallat mig af moderlifvet; han hafver tänkt uppå mitt namn, medan jag ännu i moderlifvet var;
«I arallar, mening gepimni anglanglar, Yiraⱪtiki ǝl-yurtlar, manga ⱪulaⱪ selinglar! Baliyatⱪudiki qeƣimdin tartip Pǝrwǝrdigar meni qaⱪirdi; Apamning ⱪorsiⱪidiki qeƣimdin tartip U mening ismimni tilƣa aldi;
2 Och hafver gjort min mun såsom ett skarpt svärd; han hafver öfverskylt mig med sine hands skugga; han hafver gjort mig till en blankan pil, och stungit mig uti sitt koger;
U aƣzimni ɵtkür ⱪiliqtǝk ⱪildi; Ɵz ⱪolining sayisi astida meni yoxurup kǝldi, Meni siliⱪlanƣan bir oⱪ ⱪildi; U meni oⱪdeniƣa selip saⱪlidi,
3 Och säger till mig: Du äst min tjenare, Israel, genom hvilken jag vill prisad varda.
Wǝ manga: «Sǝn bolsang ɵzüngdǝ Mening güzǝllik-julaliⱪim ayan ⱪilinidiƣan Ɵz ⱪulum Israildursǝn» — dedi».
4 Men jag tänkte: Jag arbetade fåfängt, jag hafver fåfängt och onytteliga förtärt mina kraft häruppå; ändock min sak är Herrans, och mitt ämbete hörer minom Gud till.
Əmma mǝn: — «Mening ǝjrim bikarƣa kǝtti, Ⱨeqnemigǝ erixmǝy küq-maƣdurumni ⱪuruⱪ sǝrp ⱪildim; Xundaⱪtimu baⱨalinixim bolsa Pǝrwǝrdigardindur, Mening ǝjrimnimu Hudayimƣa tapxurdum» — dedim;
5 Och nu, säger Herren, som mig af moderlifvet till sin tjenare beredt hafver, af jag skulle omvända Jacob till honom, på det Israel icke skulle blifva borto; derföre är jag härlig för Herranom, och min Gud är min starkhet;
Əmdi meni Ɵz ⱪuli boluxⱪa, Yaⱪupni towa ⱪilip uning yeniƣa ⱪayturuxⱪa meni baliyatⱪuda xǝkillǝndürgǝn Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: — (Israil ⱪayturulup yeniƣa toplanmiƣan bolsimu, Mǝn yǝnila Pǝrwǝrdigarning nǝziridǝ xan-xǝrǝpkǝ igǝ boldum, Xuningdǝk Hudayim mening küqümdur)
6 Och säger: Det är en ringa ting, att du äst min tjenare, till att upprätta Jacobs slägter, och igenföra det förskingrada i Israel; utan jag hafver ock gjort dig till Hedningarnas ljus, att du skall vara min salighet intill verldenes ända.
— U mundaⱪ dǝydu: — «Sening Yaⱪup ⱪǝbililirini [gunaⱨtin ⱪutⱪuzup] turƣuzuxⱪa, Ⱨǝmdǝ Israildiki «saⱪlanƣan sadiⱪlar»ni bǝhtkǝ ⱪayturuxⱪa ⱪulum boluxung sǝn üqün zǝrriqilik bir ixtur; Mǝn tehi seni ǝllǝrgǝ nur boluxⱪa, Yǝr yüzining qǝt-yaⱪiliriƣiqǝ nijatim boluxung üqün seni atidim».
7 Så säger Herren Israels förlossare, hans Helige, till de föraktada själar, till det folk der man styggelse vid hafver, till den tjenaren som under tyranner är: Konungar skola se och uppstå, och Förstar skola tillbedja för Herrans skull, som trofast är; för den Heligas skull i Israel, den dig utkorat hafver.
Əmdi Israilning ⱨǝmjǝmǝt-ⱪutⱪuzƣuqisi, uningdiki Muⱪǝddǝs Bolƣuqi Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: — Adǝmlǝr iq-iqidin nǝprǝtlinidiƣan kixigǝ, Yǝni kɵpqilik lǝnitiy dǝp ⱪariƣan, Əmǝldarlarƣa ⱪul ⱪilinƣan kixigǝ mundaⱪ dǝydu: — «Sɵzidǝ turƣuqi Pǝrwǝrdigar, Yǝni seni talliƣan Israildiki Muⱪǝddǝs Bolƣuqining sǝwǝbidin, Padixaⱨlar kɵzlirini eqip kɵrüp ornidin turidu, ǝmǝldarlarmu bax uridu;
8 Detta säger Herren: Jag hafver bönhört dig i behagelig tid, och hafver hulpit dig på salighetenes dag, och hafver bevarat dig, och satt dig till ett förbund i folkena, att du skall upprätta landet, och intaga de förderfvada arf;
Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: — «Xapaǝt kɵrsitilidiƣan bir pǝyttǝ duayingni ijabǝt ⱪilixni bekitkǝnmǝn, Nijat-ⱪutⱪuzulux yǝtküzülidiƣan bir künidǝ Mǝn sanga yardǝmdǝ boluxumni bekitkǝnmǝn; Mǝn seni ⱪoƣdaymǝn, Seni hǝlⱪimgǝ ǝⱨdǝ süpitidǝ berimǝn; Xundaⱪ ⱪilip sǝn zeminni ǝsligǝ kǝltürisǝn, [Hǝlⱪimni] harabǝ bolup kǝtkǝn mirasliriƣa warisliⱪ ⱪildurisǝn,
9 Till att säga till de fångar: Går ut; och till dem i mörkret: Kommer fram; att de skola föda sig på vägarna, och hafva deras födo på alla högar.
Sǝn mǝⱨbuslarƣa: «Buyaⱪⱪa kelinglar», Ⱪarangƣuluⱪta olturƣanlarƣa: «Nurƣa qiⱪinglar» — dǝysǝn; Ular yollar boyidimu otlap yüridu, Ⱨǝtta ⱨǝrbir taⱪir taƣlardin ozuⱪluⱪ tapidu;
10 De skola hvarken hungra eller törsta; dem skall ingen hette eller solen stinga; ty deras förbarmare skall föra dem, och leda dem till vattukällor.
Ular aq ⱪalmaydu, ussap kǝtmǝydu; Tomuz issiⱪmu, ⱪuyax tǝptimu ularni urmaydu; Qünki ularƣa rǝⱨim Ⱪilƣuqi ularni yetǝklǝydu, U ularƣa bulaⱪlarni boylitip yol baxlaydu.
11 Jag skall göra all mina berg till vägar, och mine stigar skola trampade varda.
Xuningdǝk Mǝn barliⱪ taƣlirimni yol ⱪilimǝn, Mening yollirim bolsa egiz kɵtürülidu.
12 Si, desse skola komma fjerranefter, och si, de andre ifrån nordan, och desse ifrån hafvet, och de andre ifrån Sinims land.
Mana, muxu kixilǝr yiraⱪtin keliwatidu, Mana, bular bolsa ximaldin wǝ ƣǝrbtin keliwatidu, Ⱨǝm muxular Sinim zeminidinmu keliwatidu.
13 Fröjder eder, I himlar, gläd dig, du jord, lofsäger, I berg, med fröjd; ty Herren hafver hugsvalat sitt folk, och förbarmat sig öfver sina elända.
Huxalliⱪtin towlanglar, i asmanlar; I yǝr-zemin, xadlan; Nahxilarni yangritinglar, i taƣlar; Qünki Pǝrwǝrdigar Ɵz hǝlⱪigǝ tǝsǝlli bǝrdi, Ɵzining har bolƣan peⱪir-mɵminlirigǝ rǝⱨim ⱪilidu.
14 Men Zion säger: Herren hafver öfvergifvit mig, Herren hafver förgätit mig.
Biraⱪ Zion bolsa: — «Pǝrwǝrdigar mǝndin waz kǝqti, Rǝbbim meni untup kǝtti!» — dǝydu.
15 Månn ock en qvinna kunna förgäta sitt barn, så att hon icke förbarmar sig öfver sins lifs son? Och om hon än förgäten, så vill jag dock icke förgäta dig.
Ana ɵzi emitiwatⱪan bowiⱪini untuyalamdu? Ɵz ⱪorsiⱪidin tuƣⱪan oƣliƣa rǝⱨim ⱪilmay turalamdu? Ⱨǝtta ular untuƣan bolsimu, Mǝn seni untuyalmaymǝn.
16 Si, uppå händerna hafver jag upptecknat dig. Dina murar äro alltid för mig,
Mana, Mǝn seni Ɵz alⱪanlirimƣa oyup pütkǝnmǝn; [Harabǝ] tamliring ⱨǝrdaim kɵz aldimdidur.
17 Dine uppbyggare skola skynda sig; men dine nederbrytare och förstörare skola draga sig derifrå.
Oƣul baliliring [ⱪaytixⱪa] aldiriwatidu; Əslidǝ seni wǝyran ⱪilƣanlar, harab ⱪilƣanlar seningdin yiraⱪ ketiwatidu;
18 Lyft din ögon upp allt omkring och se: Alle desse komma församlade till dig; så sant som jag lefver, säger Herren, du skall med allo desso, såsom med en skrud, utiklädd varda, och skall dermed omsvepa dig som en brud.
Bexingni egiz kɵtürüp ǝtrapingƣa ⱪarap baⱪ! Ularning ⱨǝmmisi jǝm bolup ⱪexingƣa ⱪaytip keliwatidu! Ɵz ⱨayatim bilǝn ⱪǝsǝm ⱪilimǝnki, — dǝydu Pǝrwǝrdigar, Sǝn ularni ɵzünggǝ zibu-zinnǝtlǝr ⱪilip kiyisǝn; Toyi bolidiƣan ⱪizdǝk sǝn ularni taⱪaysǝn;
19 Ty ditt förödda, förstörda och förderfvade land skall då varda dig allt för trångt till att bo uti, när dine förderfvare långt ifrå dig komma;
Qünki harabǝ ⱨǝm qɵldǝrǝp kǝtkǝn jayliring, Wǝyran ⱪilinƣan zemining, Ⱨazir kelip, turmaⱪqi bolƣanlar tüpǝylidin sanga tarqiliⱪ ⱪilidu; Əslidǝ seni yutuwalƣanlar yiraⱪlap kǝtkǝn bolidu.
20 Så att dins ofruktsamhets barn skola ännu säga för din öron: Rummet är mig för trångt; sitt åt dig, att jag må bo när dig.
Seningdin juda ⱪilinƣan baliliring bolsa sanga: — «Muxu jay turuxumƣa bǝk tarqiliⱪ ⱪilidu; Manga turƣudǝk bir jayni boxitip bǝrsǝng!» — dǝydu;
21 Men du skall säga i ditt hjerta: Ho hafver mig dessa födt? Jag är ofruktsam, ensam, fördrifven och utskjuten; ho hafver mig dessa uppfödt? Si, jag var ensam öfvergifven; hvar voro då desse?
Sǝn kɵnglüngdǝ: — «Mǝn balilirimdin ayrilip ⱪalƣan, Ƣerib-musapir wǝ sürgün bolup, uyan-buyan ⱨǝydiwetilgǝn tursam, Kim muxularni manga tuƣup bǝrdi? Kim ularni beⱪip qong ⱪildi? Mana, mǝn ƣerib-yalƣuz ⱪaldurulƣanmǝn; Əmdi muxular zadi nǝdin kǝlgǝndur?» — dǝysǝn.
22 Så säger Herren Herren: Si, jag vill upplyfta min hand till Hedningarna, och uppresa mitt baner till folken, så skola de bära dina söner fram på armarna, och draga dina döttrar på axlarna.
Rǝb Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: — «Mana, Mǝn ǝllǝrgǝ ⱪolumni kɵtürüp ixarǝt ⱪilimǝn, Əl-millǝtlǝrgǝ kɵrünidiƣan bir tuƣni tiklǝymǝn; Ular oƣulliringni ⱪuqiⱪida elip kelixidu; Ular ⱪizliringni ⱨapax ⱪilip kelidu.
23 Och Konungar skola vara dine skaffare, och deras Förstinnor dina ammor. De skola för dig nederfalla till jordena på ansigtet, och sleka dina fötters stoft. Då skall du förnimma, att jag är Herren, på hvilkom ingen till skam varder, som hoppas uppå mig.
Padixaⱨlar bolsa, «Ataⱪ dadiliring, » Hanixlar bolsa inik’aniliring bolidu; Ular sanga bexini yǝrgǝ tǝgküzüp tǝzim ⱪilip, Putliring aldidiki qang-topinimu yalaydu; Xuning bilǝn sǝn Mening Pǝrwǝrdigar ikǝnlikimni bilip yetisǝn; Qünki Manga ümid baƣlap kütkǝnlǝr ⱨǝrgiz yǝrgǝ ⱪarap ⱪalmaydu.
24 Kan man ock taga enom kämpa hans rof bort, eller kan man lösgöra ens rättfärdigs fångar?
Oljini baturlardin eliwalƣili bolamdu? Ⱨǝⱪⱪaniyǝt jazasi sǝwǝbidin tutⱪun ⱪilinƣan bolsa ⱪutuldurƣili bolamdu?
25 Ty så säger Herren: Nu skola de fångar kämpanom borttagne varda, och dess starkas rof löst varda, och jag skall träta med dina trätare, och hjelpa dina barn.
Qünki Pǝrwǝrdigar mundaⱪ dǝydu: — Ⱨǝtta baturlardin ǝsirlǝrnimu ⱪayturuwalƣili, Əxǝddiylǝrdin oljini ⱪutⱪuziwalƣili bolidu; Wǝ sǝn bilǝn dǝwalaxⱪanlar bilǝn Mǝnmu dǝwaliximǝn, Xuning bilǝn baliliringni ⱪutⱪuzup azad ⱪilimǝn.
26 Och jag skall spisa dina plågare med deras eget kött, och de skola druckne varda af sitt eget blod, såsom af sött vin; och allt kött skall förnimma, att jag är Herren din Frälsare, och din förlossare, den mägtige i Jacob.
Seni ǝzgüqilǝrni ɵz gɵxi bilǝn ɵzini ozuⱪlandurimǝn; Ular yengi xarab iqkǝndǝk ɵz ⱪeni bilǝn mǝst bolup ketidu; Xundaⱪ ⱪilip barliⱪ ǝt igiliri Mǝn Pǝrwǝrdigarning sening Ⱪutⱪuzƣuqing ⱨǝm Ⱨǝmjǝmǝt-Nijatkaring, Yaⱪuptiki ⱪudrǝt Igisi ikǝnlikimni bilip yetidu.