Jesaja 48

1 Hörer detta, I af Jacobs hus, I som nämnens af Israel! namn, och af Juda vatten flutne ären; som svärjen vid Herrans Namn, och ihågkommen Israels Gud, dock icke i sanningene eller rättfärdighetene.

“Fanongo ki he meʻa ni, ʻE fale ʻo Sēkope, ʻa koe ʻoku ui ʻaki ʻae hingoa ʻo ʻIsileli, pea kuo haʻu mei he ngaahi matavai ʻo Siuta, ʻakimoutolu ʻoku fuakava ʻi he huafa ʻo Sihova, pea lea ki he ʻOtua ʻo ʻIsileli, ka ʻoku ʻikai ʻi he moʻoni, pe ʻi he māʻoniʻoni.

2 Ty de nämna sig af dem heliga stadenom, och trösta uppå Israels Gud; som kallas Herren Zebaoth.

He ʻoku nau lau ʻoku nau ʻoe kolo māʻoniʻoni, pea faʻaki ʻakinautolu ki he ʻOtua ʻo ʻIsileli; ko hono huafa ko Sihova ʻoe ngaahi kautau.

3 Jag hafver tillförene förkunnat detta tillkommande; utaf minom mun är det gånget, och jag hafver låtit säga det; och gör det också med hast, att det kommer.

Kuo u fakahā ʻae ngaahi meʻa muʻa mei he kamataʻanga; pea naʻa nau ʻalu atu mei hoku fofonga, pea ne u fakahā ia; naʻaku fai fakafokifā ia, pea hoko ia.

4 Ty jag vet, att du äst hård, och ditt halsband är en jernsena, och ditt änne är af koppar.

Koeʻuhi naʻaku ʻilo ʻoku ke paongataʻa, pea ko e uoua ukamea ho kia, pea palasa ho foʻi laʻē;

5 Jag hafver förkunnat dig det tillförene, och hafver låtit säga dig det, förr än det kom; på det att du icke skulle säga: Min afgud gör det, och mitt beläte, och min afgud hafver det befallt.

Kuo u fakahā ia kiate koe mei he kamataʻanga; ʻi he teʻeki ai hoko ia naʻaku fakahā ia kiate koe: telia naʻa ke pehē, ‘Kuo fai ʻe heʻeku tamapua, ʻae ngaahi meʻa ko ia, mo ʻeku tamapua kuo tongi, mo ʻeku tamapua kuo haka kuo fekau ki ai.’

6 Allt detta hörde och såg du, och hafver dock icke förkunnat det; ty jag hafver tillförene låtit säga dig ny och fördold ting, de du icke visste.

Kuo ke tomuʻa fanongo, pea vakai kuo hoko ʻae meʻa ni kotoa pē; pea ʻe ʻikai te ke fakahā ia? “Kuo u fakahā atu mei he kuonga ni, ʻae ngaahi meʻa foʻou, ʻio, ʻae ngaahi meʻa lilo, pea naʻe ʻikai te ke ʻilo ki ai.

7 Men nu är det skapadt, och icke på den tiden, och du hafver icke hört deraf en dag tillförene; på det du icke skulle säga: Si, det visste jag väl.

‌ʻOku fakatupu ni ia, kae ʻikai mei he kamataʻanga; ʻio, ʻi muʻaange ʻi he ʻaho ʻaia naʻe ʻikai te ke fanongo ki ai, telia naʻa ke pehē, “Vakai, naʻaku ʻilo ia.”

8 Ty du hörde det intet, och visste det ock intet, och ditt öra var på den tiden icke öppnadt; men jag visste väl, att du skulle föraktat, och äst en öfverträdare kallad allt ifrå moderlifvet.

Ko e moʻoni naʻe ʻikai te ke fanongo, ʻio, naʻe ʻikai te ke ʻilo; ʻio, mei he kuonga ko ia naʻe ʻikai ke fakaava ho telinga: he naʻaku ʻilo te ke fai kākā lahi, pea naʻe ui koe ko e maumau fono mei he manāva.

9 Derföre är jag för mitt Namns skull långmodig, och för min pris skull vill jag, dig till nytto, hålla tillbaka, att du icke skall utrotad varda.

Koeʻuhi ko hoku huafa te u taʻofi hoku houhau, pea koeʻuhi ko ʻeku ongoongolelei te u taʻofi au meiate koe, ke ʻoua naʻaku tuʻusi ʻaupito koe.

10 Si, jag vill bepröfva dig, men icke såsom silfver; utan jag vill göra dig utkoradan uti bedröfvelsens ugn.

Vakai; kuo u fakamaʻa koe, kae ʻikai ʻaki ʻae siliva; kuo u fili koe mei he afi ʻoe mamahi.

11 För mina skull, ja, för mina skull vill jag görat; på det jag icke skall försmädad varda; ty jag vill icke gifva mina äro enom androm.

Koeʻuhi ko au, ʻio, koeʻuhi ko au, te u fai ia: he ko e hā ʻe fakalielia ai ʻa hoku huafa? Pea ʻe ʻikai te u foaki hoku nāunau ki ha tokotaha kehe.

12 Hör mig, Jacob, och du Israel, min kallade: Jag äret; jag är den förste, jag är den siste.

“Fanongo kiate au, ʻe Sēkope pea mo ʻIsileli, ʻa koe kuo u ui; ko au ia; ko au ko e ʻuluaki, pea ko au foki ko e kimui.

13 Min hand hafver grundat jordena, och min högra hand hafver omspannat himmelen; hvad jag kallar, det står straxt redo.

Kuo ʻai ʻe hoku nima ʻae tuʻunga ʻo māmani, pea kuo u hanga ʻae ngaahi langi ʻaki hoku nima toʻomataʻu: ʻo kau ka ui ki ai, ʻoku nau tuʻu hake fakataha.

14 Församler eder alle, och hörer: Hvilken är ibland dessa, som detta förkunna kan? Herren älskar honom; derföre skall han bevisa sin vilja på Babel, och sin arm på de Chaldeer.

“Mou fakataha, ʻakimoutolu kotoa pē, pea fanongo; ko hai ʻiate kinautolu kuo ne fakahā ʻae ngaahi meʻa ui? Kuo ʻofa ʻa Sihova kiate ia: te ne fai ʻene faʻiteliha ki Papilone, pea ʻe ʻi he kakai Kalitia ʻa hono nima.

15 Tag, ja, Jag hafver sagt det, jag hafver kallat honom; jag vill ock låta honom komma, och hans väg skall honom lyckas.

Ko au, ʻio, ko au, kuo u folofola; kuo u ui kiate ia: kuo u ʻomi ia, pea te ne ngaohi ke lelei hono hala.

16 Går hit till mig, och hörer detta: Jag hafver tillförene icke hemliga talat; ifrå den tiden, då det taladt vardt, är jag der. Och nu sänder mig Herren Herren, och hans Ande.

“Mou haʻu ke ofi kiate au, fanongo ki he meʻa ni; “talu ʻae kamataʻanga naʻe ʻikai te u lea ʻi he lilo; talu ʻae kuonga naʻe ʻi ai ia, ʻoku ʻi ai au.” Pea ko e ʻEiki ko Sihova, mo hono Laumālie, kuo na fekau au.

17 Så säger Herren, din förlossare, den Helige i Israel: Jag är Herren din Gud, den dig lärer hvad nyttigt är, och leder dig på den vägen, som du går.

‌ʻOku pehē ʻe Sihova, ko ho Huhuʻi, ko e tokotaha māʻoniʻoni ʻo ʻIsileli; “Ko au ko Sihova ko ho ʻOtua, ʻaia ʻoku akonakiʻi koe ke ʻaonga, pea ko ia ʻoku tataki koe ʻi he hala ʻoku totonu ke ke ʻalu ai.

18 O! att du ville akta uppå, min bud; så skulle din frid vara såsom en vattuström, och din rättfärdighet såsom hafsens våg;

‌ʻAmusiaange ʻe au kuo ke tokanga ki heʻeku ngaahi fekau! Ka ne pehē kuo hangē ko e vaitafe hoʻo fiemālie, pea tatau hoʻo māʻoniʻoni mo e ngaahi peau ʻoe tahi:

19 Och din säd skulle varda såsom sand, och dins lifs frukt såsom hans små stenar; hvilkens namn icke skulle utrotadt varda, eller utstruket för mig.

Pea ko ho hako foki kuo hangē ko e ʻoneʻone, pea ko e fua ʻo ho manāva ʻo hangē ko e kilikili ʻoe matātahi; pea ʻe ʻikai tuʻusi pe fakaʻauha hono hingoa mei hoku ʻao.

20 Går ut af Babel, flyr ifrå de Chaldeer med glada röst; förkunner, och låter det höra, förer det ut allt intill verldenes ända; säger: Herren hafver förlossat sin tjenare Jacob.

‌ʻAlu atu ʻakimoutolu mei Papilone, mou hola mei he kakai Kalitia, mou fakahā ʻaki ʻae lea ʻoe hiva, tala ʻae meʻa ni, lea ʻaki ia ʻo aʻu ki he ngataʻanga ʻo māmani; mou pehē, “Kuo huhuʻi ʻe Sihova ʻa ʻene tamaioʻeiki ko Sēkope.”

21 De hade ingen törst, då han ledde dem i öknene; han lät dem flyta vatten ut af bergklippone, han klöf bergklippona, och der rann ut vatten.

Pea naʻe ʻikai te nau masiva inu ʻi heʻene tataki ʻakinautolu ʻi he ngaahi toafa: naʻa ne pule ke tafe atu ʻae vai mei he maka maʻanautolu: naʻa ne foaʻi ʻae maka, pea naʻe mapuna mei ai ʻae vai.

22 Men de ogudaktige, säger Herren, hafva ingen frid.

‌ʻOku pehē ʻe Sihova, “ʻoku ʻikai ha fiemālie ki he kakai angahala.”