< Jesaja 44 >
1 Så hör nu, min tjenare Jacob, och Israel, den jag utkorat hafver.
Ita dumngegka, Jacob nga adipenko, ken Israel, a pinilik:
2 Så säger Herren, den dig gjort och tillredt hafver, och den dig biståndig är allt ifrå moderlifvet: Frukta dig intet, min tjenare Jacob, och du fromme, den jag utkorat hafver.
Kastoy ti kuna ni Yahweh, a nangaramid kenka ken nangbukel kenka iti aanakan ken ti mangtulongto kenka: “Saanka nga agdanag, Jacob nga adipenko; ken sika, Jeshurun, a pinilik.
3 Ty jag vill utgjuta vatten uppå, den törstiga, och strömmar uppå den torra; jag vill utgjuta min Anda uppå dina säd, och min välsignelse uppå dina efterkommande;
Ta ibukbukkonto ti danum iti rabaw ti mawaw a daga, ken pagayusekto dagiti waig iti natikag a daga; Ibukbukkonto ti Espirituk kadagiti kaputotam, ken ti bendisionko kadagiti annakmo.
4 Att de växa skola såsom gräs, såsom pilträ vid vattubäcker.
Agrusingdanto iti karuotan, a kas kadagiti lidda nga adda kadagiti igid ti waig.
5 Denne skall säga: Jag är Herrans, och den andre varder nämnd med Jacobs namn; och denne skall tillskrifva Herranom med sine hand, och skall med Israels namn nämnd varda.
Addanto mangibaga, 'Kukuanak ni Yahweh;' ken ti sabali ket mapanagananto iti nagan ni Jacob; ken suratanto ti sabali ti imana iti 'Maibilang kenni Yahweh' ket maawagan iti nagan ti Israel.”
6 Så säger Herren Israels Konung, och hans förlossare, Herren Zebaoth: Jag är den förste, och jag är den siste, och utan mig är ingen Gud.
Kastoy ti kuna ni Yahweh—ti Ari ti Israel ken ti Mannubbotna, ni Yahweh a Mannakabalin-amin: “Siak ti immuna, ken ti maudi; ket awanen iti sabali pay a Dios no di Siak laeng.
7 Och ho är mig lik, den der kallar och förkunnar, och bereder mig det, jag som folken sätter ifrå verldenes begynnelse? Låt dem förkunna tecken, och hvad komma skall.
Siasino ti kas kaniak? Ibagana ngarud daytoy ken ipalawagna kaniak dagiti napaspasamak manipud pay idi pinarsuak dagiti immuna a tattaok, ken ibagada koma ngarud dagiti mapasamak iti masakbayan.
8 Frukter eder intet, och varer icke förskräckte. Hafver jag icke på den tiden låtit det höra, och förkunnat dig det? fy I ären min vittne: Är någor Gud utan mig? Ingen tröst är, jag vet ju ingen.
Saanka nga agdanag wenno agbuteng. Saan kadi nga imbagakon kenka idi, ken impakaammokon daytoy? Sika ti saksik: Adda kadi pay Dios malaksid kaniak? Awanen ti sabali pay a Bato; awan ti ammok a sabali pay.”
9 De afgudamakare äro allesammans fåfängelige, och der de mycket af hålla är intet nyttigt; de äro deras vittne, och se intet, märka ock intet; derföre måste de på skam komma.
Amin nga agar-aramid kadagiti didiosen ket awan serserbina; dagiti banbanag a pagragragsakanda ket awan serserbina; saan a makakita dagiti saksida ken awan ti maammoanda, ken maibabaindanto.
10 Ho äro de som en gud göra, och gjuta en afgud, den intet nyttig är?
Siasino ti makaaramid iti maysa a didiosen wenno mangsukog iti didiosen nga awan serserbina?
11 Si, alle deras stallbröder komma på skam; ty de äro mästare utaf menniskom. Om de alle tillsammanträdde, så måste de likväl frukta sig, och på skam komma.
Kitaem, dagiti amin a katulonganna ket maibabainto; dagiti agkitkitikit ket tattao laeng. Umayda koma a sangsangkamaysa; agbuteng ken maibabaindanto.
12 Den ene smider jernet med tång, arbetar det i glödene, och bereder det med hammaren, och arbetar deruppå med alla sins arms magt; lider ock hunger, tilldess han icke mer förmår; dricker ock icke vatten, tilldess han vanmägtas.
Agtrabtrabaho ti mammanday babaen kadagiti rimientana, suksukogenna daytoy, aramidenna daytoy kadagiti beggang. Suksukogenna daytoy babaen iti martiliona ken ar-aramidenna daytoy babaen iti napigsa a takiagna. Mabisin ken mabannog isuna; saan nga uminom iti danum ket matalimudaw.
13 Den andre timbrar på trä, och mäter det med snöre, och utmärker det med krito, och tillhugger det, och afcirklar det, och gör det till ett mansbeläte, såsom en dägelig menniska, den i huse bo skulle.
Rukoden ti karpentero ti kayo babaen iti maysa a linia, sana markaan daytoy babaen iti maysa a tisa. Kitikitanna daytoy babaen kadagiti rimientana sana markaan daytoy babaen iti kompas. Kitikitanna daytoy a maiyasping iti imahe ti maysa a tao, a kasla makaay-ayo a tao, tapno maikabil daytoy iti maysa a disso a pagdaydayawan.
14 Han går ibland trän i skogenom, att han skall hugga cedreträ, och taga bok och ek; ja, ett cedreträ, det planteradt, och af regne växt är;
Mangpukan isuna kadagiti kayo a sedro, wenno mangpili isuna iti maysa a kayo ti lugo wenno maysa a parwa a kayo. Mangal-ala isuna iti kayo idiay kabakiran. Agmulmula isuna iti maysa a kayo a laurel ket ti tudo ti mangpatubo iti daytoy.
15 Och doger menniskomen till att bränna; deraf man tager till att värma sig med, och det man upptänder till att baka der bröd med; af det samma gör han en gud, och tillbeder det; han gör en afgud deraf, och faller der på knä före.
Kalpasanna, aramaten daytoy ti maysa a tao a pagsungrod ken paginudoanna. Wen, mangpasged isuna iti apuy sana pagilutoan iti tinapay. Kalpasanna, mangaramid isuna manipud iti daytoy iti maysa a didiosen sa agrukbab iti daytoy; mangaramid isuna iti maysa a didiosen sa agrukbab daytoy.
16 Hälftena uppbränner han i eldenom, och vid den andra hälftena äter han kött; han steker ena stek, och mättar sig; värmer sig, och säger: Huj, jag är varm vorden; jag hafver min lust af eldenom.
Isungrodna ti sabali a paset ti kayo, itunona iti daytoy ti karnena. Mangan isuna ket mapnek. Aginudo ket kunaenna, “A, nabaraanak, nakitak ti apuy.”
17 Men det qvart är gör han till en gud, att det skall vara hans afgud; der knäfaller han före, och böjer sig före, och beder, och säger: Frälsa mig, ty du äst min gud.
Iti nabatbati a paset ti kayo agaramid isuna iti didiosen, ti nakitikitan nga imahena; agrukbab isuna iti daytoy sana raemen, ken pagkararaganna daytoy a kunana, “Isalakannak, ta sika ti diosko.”
18 De veta intet, och förstå intet; ty de äro förblindade, så att deras ögon se intet, och deras hjerta kunna intet märka.
Saanda nga ammo, wenno maawatan, gapu ta bulsekda ken saanda a makakita, ken saan a makarikna dagiti pusoda.
19 Och de gå icke till sitt hjerta; der är intet förnuft eller förstånd, att de dock tänka måtte: Jag hafver hälftena uppbränt i eldenom, och hafver på kolen bröd bakat, och stekt kött, och ätit, och skulle jag nu det som qvart är göra till en styggelse? Och skulle jag knäfalla för enom stock?
Awan ti mangpanpanunot, wenno mangam-amiris a kunaenna, “Pinuorak dagiti dadduma a paset ti kayo; wen, nagilutoak pay iti tinapay kadagiti beggangna. Nagitunoak iti karne kadagiti beggangna ket nanganak. Ita, rumbeng kadi nga aramidek dagiti dadduma a paset ti kayo iti maysa a banag a saan nga umno a pagdayawan? Rumbeng kadi nga agrukbabak iti maysa a kayo?”
20 Det gifver asko, och kjuser hjertat, som sig dertill böjer, och kan icke fria sina själ; likväl tänker han icke: Månn icke något bedrägeri vara i mine högra hand?
Arigna a mangmangan isuna iti dapo; iyaw-awan isuna ti naallilaw a pusona. Saanna a maisalakan ti baginna, wenno maibagana la koma, “Daytoy a banag nga adda iti makannawan nga imak ket palso a dios.”
21 Tänk deruppå, Jacob och Israel; ty du äst min tjenare; jag hafver beredt dig, att du skall vara min tjenare. Israel, förgät mig icke.
Panunotenyo dagitoy a banbanag, Jacob ken Israel, gapu ta dakayo ket adipenko: Inaramidkayo; dakayo ket adipenko: Israel, saanka a malipatan.
22 Jag utstryker dina missgerningar såsom ett moln, och dina, synder såsom ena dimbo. Vänd dig till mig; ty jag förlossar dig.
Inikkatko, a kasla maysa a napuskol nga ulep dagiti panagrebrebeldeyo, ken kasla maysa nga ulep, dagiti basbasolyo; agsublikayo kaniak, gapu ta sinubotkayo.
23 Fröjder eder, I himlar; Herren hafver det gjort. Jubilera, du jord, härnedre; I berg, glädjens med fröjd, skogen och all trän deruti; ty Herren hafver förlossat Jacob, och är härlig i Israel.
Agkantakayo, dakayo a langlangit, gapu ta nagtignay ni Yahweh; agpukkawka, sika nga uneg ti daga; Ipigsayo ti agkanta, dakayo a banbantay, ken dakayo a kabakiran agraman ti tunggal kayo; gapu ta sinubbot ni Yahweh ni Jacob, ken ipakitananto ti dayagna idiay Israel.
24 Så säger Herren, din förlossare, den dig af moderlifvet beredt hafver: Jag är Herren, som allt gör, den der utsträcker himmelen allena, och utvidgar jordena utan hjelp;
Kastoy ti kuna ni Yahweh, a Mannubbotyo, a nangbukel kadakayo manipud iti aanakan: “Siak ni Yahweh, a nangaramid iti amin a banag, ti maymaysa a nangiyukrad iti langit, ti maymaysa a nangaramid iti daga.
25 Den de spåmans tecken omintetgör, och gör de tecknatydare galna; den de visa tillbakadrifver, och gör deras konst till dårskap.
Siak a mangdadael kadagiti pagilaslasinan dagiti ulbod ken mangibabain kadagiti mammuyon; Siak a mangpakpakuneng iti masirib ken mangar-aramid a minamaag dagiti balakadda.
26 Men han stadfäster sins tjenares ord, och sins bådskaps råd fullkomnar; den till Jerusalem säger: Var besutten; och till Juda städer: Varer byggde; och jag upprättar deras öde.
Siak, a ni Yahweh! —a mangtungtungpal kadagiti imbaga ti adipenna ken mangipatpatungpal kadagiti balakad dagiti mensaherona, a mangibagbaga iti Jerusalem, 'Isunanto ti pagnaedanda;' ken kadagiti siudad ti Juda, 'Maipasdekdanto manen, ken tarimaanekto dagiti nadadael a dissona'—
27 Jag, som talar till djupet: Försvinn; och till strömmarna: Förtorkens;
a mangibagbaga iti uneg ti baybay, 'Mamagaanka, ken pagmagaekto dagiti dalluyonmo'—
28 Jag, som säger till Cores: Han är min herde, och skall fullkomna all min vilja, så att man skall säga till Jerusalem: Var byggd; och till templet: Var grundadt.
A mangibagbaga maipanggep kenni Ciro, 'Isuna ti pastorko, aramidennanto dagiti amin a dawatek'—mangipaulogto iti ibiln a maipanggep iti Jerusalem, 'Maibangon manen daytoy,' ken maipanggep iti templo, 'Maipasdek manen dagiti pundasionna.'”