Jesaja 44
1 Så hör nu, min tjenare Jacob, och Israel, den jag utkorat hafver.
Ka sal Jakob neh ka coelh Israel loh hnatun laeh.
2 Så säger Herren, den dig gjort och tillredt hafver, och den dig biståndig är allt ifrå moderlifvet: Frukta dig intet, min tjenare Jacob, och du fromme, den jag utkorat hafver.
Hekah nang aka saii Yahovah long ni a thui. Te dongah bungko khuiah nang aka hlinsai loh nang m'bom ni. Ka sal Jakob nang rhih boeh, Jeshurun amah te khaw ka coelh coeng.
3 Ty jag vill utgjuta vatten uppå, den törstiga, och strömmar uppå den torra; jag vill utgjuta min Anda uppå dina säd, och min välsignelse uppå dina efterkommande;
Tuihalh te tui neh, laiphuei te tuisih neh ka suep ni. Na tiingan te ka Mueihla neh, na cadil te ka yoethennah neh ka lun thil ni.
4 Att de växa skola såsom gräs, såsom pilträ vid vattubäcker.
Te vaengah rhahlawn tui taengkah tuirhi bangla sulrham lakli ah daih ni.
5 Denne skall säga: Jag är Herrans, och den andre varder nämnd med Jacobs namn; och denne skall tillskrifva Herranom med sine hand, och skall med Israels namn nämnd varda.
He long khaw, 'Kai tah BOEIPA ham ni, ' a ti vetih, ke long khaw Jakob ming neh a khue ni. He kah loh a kut neh BOEIPA kawng a daek vetih Israel ming neh a mingkhaep ni.
6 Så säger Herren Israels Konung, och hans förlossare, Herren Zebaoth: Jag är den förste, och jag är den siste, och utan mig är ingen Gud.
Israel manghai Yahovah neh anih aka tlan caempuei BOEIPA loh, “Lamhma khaw kamah, lamhnuk khaw kamah coeng tih kai pawt atah Pathen tloe a om moenih.
7 Och ho är mig lik, den der kallar och förkunnar, och bereder mig det, jag som folken sätter ifrå verldenes begynnelse? Låt dem förkunna tecken, och hvad komma skall.
Te dongah kamah bangla aka om te unim? Khue saeh lamtah doek lah saeh. Khosuen kah pilnam ka khueh parhi te ka hmaiah tael lah saeh. Aka thoeng tih aka thoeng ham te khaw a taengah puen uh.
8 Frukter eder intet, och varer icke förskräckte. Hafver jag icke på den tiden låtit det höra, och förkunnat dig det? fy I ären min vittne: Är någor Gud utan mig? Ingen tröst är, jag vet ju ingen.
Rhih boeh, tangyah khueh boeh. Nang kan yaak sak tih ka puen dangrhae moenih a? Nangmih tah kamah kah laipai rhoek ni. Kai pawt atah Pathen tloe om a? Lungpang khaw a om moenih, ka ming khaw ka ming moenih.
9 De afgudamakare äro allesammans fåfängelige, och der de mycket af hålla är intet nyttigt; de äro deras vittne, och se intet, märka ock intet; derföre måste de på skam komma.
Amih mueithuk aka hlinsai khaw boeih hinghong. A sanaep nen khaw a hoeikhang uh moenih. Amih loh amamih kah laipai rhoek khaw hmu uh pawt tih a ming uh pawt dongah yah a pohuh.
10 Ho äro de som en gud göra, och gjuta en afgud, den intet nyttig är?
Unim pathen aka picai tih a hoeikhang pawt ham mueithuk aka hloe?
11 Si, alle deras stallbröder komma på skam; ty de äro mästare utaf menniskom. Om de alle tillsammanträdde, så måste de likväl frukta sig, och på skam komma.
Anih hui rhoek tah boeih yak uh pawn ni ke. Amih kah kutthai rhoek te hlang boeiloeih ni. Amih te boeih coi uh thae saeh lamtah pai uh saeh. A rhih uh vetih rhenten yak uh ni.
12 Den ene smider jernet med tång, arbetar det i glödene, och bereder det med hammaren, och arbetar deruppå med alla sins arms magt; lider ock hunger, tilldess han icke mer förmår; dricker ock icke vatten, tilldess han vanmägtas.
Kutthai loh thi tubael te hmaisa-aek neh a saii. Thilung neh a hlinsai tih a thadueng ban neh a saii. A lamlum vaengah thadueng bawt tih tui a ok pawt dongah tawnba.
13 Den andre timbrar på trä, och mäter det med snöre, och utmärker det med krito, och tillhugger det, och afcirklar det, och gör det till ett mansbeläte, såsom en dägelig menniska, den i huse bo skulle.
Kutthai loh thing te a rhi a nueh tih thisum neh a rhuen. Suet neh a yael tih cumkai neh a hiil. Te phoeiah im ah hol hamla hlang kah a muei la, hlang kah a boeimang la a saii.
14 Han går ibland trän i skogenom, att han skall hugga cedreträ, och taga bok och ek; ja, ett cedreträ, det planteradt, och af regne växt är;
Te ham te lamphai khaw a saii tih yongmai neh thingnu khaw a loh. Te ham te duup kah thing caang neh rhumrhet thing khaw a phung tih khonal neh a rhoeng sak.
15 Och doger menniskomen till att bränna; deraf man tager till att värma sig med, och det man upptänder till att baka der bröd med; af det samma gör han en gud, och tillbeder det; han gör en afgud deraf, och faller der på knä före.
Hlang kah a toih ham khaw a om pah. Amah te a loh bal tih pahoi a om. A cum bal tih buh a thong nah. Pathen la nunan a saii tih a saii mueithuk te a bawk tih a buluk thil.
16 Hälftena uppbränner han i eldenom, och vid den andra hälftena äter han kött; han steker ena stek, och mättar sig; värmer sig, och säger: Huj, jag är varm vorden; jag hafver min lust af eldenom.
A ngancawn te hmai dongah a hoeh, a ngancawn dongah maeh a hai tih a caak. Maehkaeh te a hah vaengah kaeng uh tih, “Ahuei, hmaipuei ka hmuh tih ka om,” a ti.
17 Men det qvart är gör han till en gud, att det skall vara hans afgud; der knäfaller han före, och böjer sig före, och beder, och säger: Frälsa mig, ty du äst min gud.
A meet te pathen la, a mueithuk la a saii. Te te a buluk, a buluk thil tih a bawk. A taengah thangthui tih, “Kai kah pathen namah loh kai n'huul lah,” a ti nah.
18 De veta intet, och förstå intet; ty de äro förblindade, så att deras ögon se intet, och deras hjerta kunna intet märka.
A mik loh a hmuh tih a lungbuei loh a cangbam ham khaw malh a bol coeng dongah ming uh pawt tih yakming pawh.
19 Och de gå icke till sitt hjerta; der är intet förnuft eller förstånd, att de dock tänka måtte: Jag hafver hälftena uppbränt i eldenom, och hafver på kolen bröd bakat, och stekt kött, och ätit, och skulle jag nu det som qvart är göra till en styggelse? Och skulle jag knäfalla för enom stock?
A lungbuei khaw a taengla mael pah pawh. Mingnah khueh pawt tih a lungcuei khaw om pawh. “A ngancawn te hmai dongah ka hoeh tih a alh dongah buh ka thong. Maeh ka hai tih ka caak. A coih te khaw tueilaehkoi la ka saii saeh lamtah thingkung thinglong taengah ka buluk eh?,” a ti.
20 Det gifver asko, och kjuser hjertat, som sig dertill böjer, och kan icke fria sina själ; likväl tänker han icke: Månn icke något bedrägeri vara i mine högra hand?
Hmaiphu kah aka luem rhoek loh a lungbuei omsaa tih amah a phaelh sak. A hinglu te a huul thai pawt dongah, “Ka bantang ah aka om he a honghi moenih a?” a ti tloel.
21 Tänk deruppå, Jacob och Israel; ty du äst min tjenare; jag hafver beredt dig, att du skall vara min tjenare. Israel, förgät mig icke.
He rhoek he Jakob neh Israel loh thoelh saeh. Nang tah kai kah sal ni. Nang te kamah taengah sal la ka hlinsai coeng. Nang Israel loh kai nan hnilh voel mahpawh.
22 Jag utstryker dina missgerningar såsom ett moln, och dina, synder såsom ena dimbo. Vänd dig till mig; ty jag förlossar dig.
Na boekoek te khomai bangla, na tholh cingmai bangla ka huih sak. Nang te kan tlan coeng dongah kamah taengla ha mael laeh.
23 Fröjder eder, I himlar; Herren hafver det gjort. Jubilera, du jord, härnedre; I berg, glädjens med fröjd, skogen och all trän deruti; ty Herren hafver förlossat Jacob, och är härlig i Israel.
BOEIPA loh a saii coeng dongah vaan rhoek te tamhoe laeh. Diklai laedil rhoek khaw yuhui uh laeh. Tlang rhoek loh duup puei tamlung neh a khuikah thing rhoek boeih te rhong puei saeh. BOEIPA loh Jakob a tlan tih Israel soah khaw kohang coeng.
24 Så säger Herren, din förlossare, den dig af moderlifvet beredt hafver: Jag är Herren, som allt gör, den der utsträcker himmelen allena, och utvidgar jordena utan hjelp;
Nang aka tlan tih bungko khuiah nang aka hlinsai BOEIPA loh, “Kai Yahovah tah vaan aka aih uh ke boeih ka saii. Kamah bueng loh diklai tui ka nulh vaengah kai taengah aka om te unim.
25 Den de spåmans tecken omintetgör, och gör de tecknatydare galna; den de visa tillbakadrifver, och gör deras konst till dårskap.
Olsai kah miknoek te aka phae tih, aka hma kah a yan te a balkhong sak. Aka cueih rhoek te a namnah dongah, amamih kah mingnah loh a pavai sak.
26 Men han stadfäster sins tjenares ord, och sins bådskaps råd fullkomnar; den till Jerusalem säger: Var besutten; och till Juda städer: Varer byggde; och jag upprättar deras öde.
A sal kah ol a thoh tih a puencawn kah cilsuep te a thuung. Jerusalem kah aka thui te kho a sak sak saeh lamtah Judah khopuei rhoek te khoeng uh saeh. Te vaengah a imrhong te ka thoh bitni.
27 Jag, som talar till djupet: Försvinn; och till strömmarna: Förtorkens;
Tuidung te, “Kak laeh,” aka ti loh tuiva nang khaw kang haang sak ni.
28 Jag, som säger till Cores: Han är min herde, och skall fullkomna all min vilja, så att man skall säga till Jerusalem: Var byggd; och till templet: Var grundadt.
Cyrus te kamah kah boiva aka dawn ni ka ti. Ka hue ngaih boeih khaw han thuung ni. Jerusalem te khoeng saeh lamtah bawkim khaw suen saeh ka ti.
