Jesaja 43

1 Och nu, säger Herren, den dig skapat hafver, Jacob, och den dig gjort hafver, Israel: Frukta dig intet; ty jag hafver förlossat dig; jag hafver kallat dig vid ditt namn, du äst min.

Ka ko eni, ʻoku pehē ʻe Sihova ʻaia naʻa ne ngaohi koe, ʻE Sēkope, pea ko ia naʻe fakafuofua koe, ʻE ʻIsileli, “ʻOua ʻe manavahē: he kuo u huhuʻi koe, kuo u ui koe ʻaki ho hingoa; ʻoku ʻaʻaku koe.

2 Ty om du går igenom vatten, vill jag vara när dig, att strömmarna icke skola dränka dig; och om du går uti elden, skall du intet bränna dig, och lågen skall intet bita uppå dig.

‌ʻOka ke ka ʻalu ʻi he vai, te u ʻiate koe; pea ʻi he ngaahi vaitafe, ʻe ʻikai te ke melemo ai: ʻoka ke ka ʻalu ʻi he afi, ʻe ʻikai te ke vela; pea ʻe ʻikai ʻalu hake ʻiate koe ʻae ulo afi.

3 Ty jag är Herren din Gud, den Helige i Israel, din Frälsare. Jag hafver gifvit Egypten, Ethiopien och Seba till försoning i din stad.

He ko au ko Sihova ko ho ʻOtua, ko e tokotaha māʻoniʻoni ʻo ʻIsileli, ko ho Fakamoʻui: naʻaku foaki ʻa ʻIsipite ko ho huhuʻi, ʻa ʻItiopea mo Sipa maʻau.

4 Efter du så dyr för min ögon aktad äst, måste du ock härlig vara, och jag hafver dig kär; derföre gifver jag menniskor uti din stad, och folk för dina själ.

Ko e meʻa ʻi hoʻo mahuʻinga ʻi hoku ʻao, ko ia naʻa ke ongoongolelei ai, pea kuo u ʻofa kiate koe: ko ia te u foaki ʻae kau tangata koeʻuhi ko koe, pea mo e kakai koeʻuhi ko hoʻo moʻui.

5 Så frukta dig nu intet; ty jag är när dig. Jag vill låta komma dina säd östanefter, och vill församla dig vestanefter;

‌ʻOua ʻe manavahē: he ʻoku ou ʻiate koe: te u ʻomi ho hako mei hahake, pea tānaki ko e mei he lulunga;

6 Och skall säga till norr: Gif; och till söder: Förhåll icke; haf mina söner hit från fjerran, och mina döttrar ifrå verldenes ända;

Te u pehē ki he tokelau, ‘Tukuange,’ pea ki he potu tonga, ‘ʻOua ʻe taʻofi:’ ʻomi hoku ngaahi foha mei he mamaʻo, mo hoku ngaahi ʻofefine mei he ngaahi ngataʻanga ʻo māmani;

7 Alle de som med mino Namne nämnde äro, nämliga de jag skapat hafver till mina härlighet, tillredt dem, och gjort dem.

‌ʻIo, ʻakinautolu kotoa pē ʻoku ui ʻaki hoku huafa: he kuo fakatupu ia ke u ongoongolelei ai: naʻaku fakafuofua ia, ʻio, naʻaku ngaohi ia.”

8 Låt framträda det blinda folket, som dock ögon hafver, och de döfva, som dock öron hafva.

Omi ʻae kakai kui ʻoku mata, pea mo e tuli ʻoku telinga.

9 Låt alla Hedningar tillhopakomma, och folken församla sig; hvilken är ibland dem som detta förkunna kan, och låta oss höra framföreåt hvad som ske skall? Låt dem hafva deras vittne fram, och bevisat, så får man hörat, och säga: Det är sanningen.

Ke tānaki fakataha ʻae ngaahi puleʻanga kotoa pē, pea ke fakataha ʻae kakai: ko hai ʻiate kinautolu te ne fakahā ʻae meʻa ni, pea fakahā kiate kitautolu ʻae ngaahi meʻa muʻa? Tuku ke nau ʻomi ʻa ʻenau kau fakamoʻoni, koeʻuhi ke nau tonuhia: pe tuku ke nau fanongo, pea pehē, “Ko e moʻoni ia.”

10 Men I ären min vittne, säger Herren, och min tjenare, den jag utvalt hafver; på det I skolen vetat, och tro mig, och förståt, att jag äret. Förr mig är ingen Gud gjord, så varder ock ingen efter mig.

‌ʻOku pehē ʻe Sihova, “Ko ʻeku kau fakamoʻoni ʻakimoutolu, pea ko ʻeku tamaioʻeiki ʻaia kuo u fili: koeʻuhi ke mou ʻilo pea tui kiate au, pea ʻilo pau ko au ia: naʻe ʻikai ha ʻOtua kuo fakatupu ʻi muʻa ʻiate au, pea ʻe ʻikai ha taha kimui.

11 Jag, Jag är Herren, och utan mig är ingen Frälsare.

Ko au, ʻio ko au, ko Sihova; pea ʻoku ʻikai mo ha fakamoʻui ka ko au pe.

12 Jag hafver förkunnat det, och hafver desslikes hulpit, och hafver eder det säga låtit, och ingen främmande gud är ibland eder. I ären min vittne, säger Herren, så är jag Gud.

Kuo u fakahā, pea kuo u fakamoʻui, pea kuo u fakahinohino, ʻi he ʻikai ha ʻotua kehe ʻiate kimoutolu: ko ia ʻoku pehē ʻe Sihova, “ko ʻeku kau fakamoʻoni ʻakimoutolu, Ko au pe ko e ʻOtua.”

13 Och är jag förr än någor dag var, och ingen är den som utu mine hand frälsa kan. Jag verkar, ho vill afvända det?

‌ʻIo, ʻi he teʻeki ai ʻae ʻaho ko au ia, pea ʻoku ʻikai ha taha te ne faʻa fakamoʻui mei hoku nima: te u ngāue, pea ko hai te ne taʻofi au?

14 Så säger Herren, edar förlossare, den Helige i Israel: För edra skull hafver jag till Babel sändt, och hafver nederslagit alla bommar, och jagat de sörjande Chaldeer till skepps.

ʻOku pehē ʻe Sihova, ko homou huhuʻi, ko e tokotaha māʻoniʻoni ʻo ʻIsileli; Ko e meʻa ʻiate kimoutolu kuo u fekau ki Papilone, pea kuo ʻomi ki lalo honau houʻeiki, pea mo e kakai Kalitia, ʻaia ʻoku ʻi he ngaahi vaka ʻenau tangi.

15 Jag är Herren, edar Helige, som Israel skapat hafver, edar Konung.

Ko au ko Sihova, ko homou tokotaha māʻoniʻoni, ko e Tupuʻanga ʻo ʻIsileli, ko homou Tuʻi.

16 Så säger Herren, som en väg gör i hafvet, och en stig i stark vatten;

‌ʻOku pehē ʻe Sihova, ʻaia ʻoku ngaohi ʻae ʻaluʻanga ʻi he moana, pea mo e hala ʻi he ngaahi vai lahi;

17 Den der utförer vagn och häst, här och magt, så att de i enom hop ligga, och intet uppstå; att de utslockna, såsom en veke utslocknar.

‌ʻAia ʻoku ʻomi ʻae saliote mo e hoosi, ʻae kongakau mo e mālohi: te nau tokoto fakataha, ʻe ʻikai te nau tuʻu ki ʻolunga: kuo nau ʻauha, kuo fuʻifuʻi ʻakinautolu ʻo hangē ko e filo ʻoe maama.

18 Tänker icke uppå det gamla, och akter icke uppå det förra varit hafver;

“ʻOua naʻa mou manatu ki he ngaahi meʻa muʻa, pe tokanga ki he ngaahi meʻa motuʻa.

19 Ty si, jag vill göra en ny ting; rätt nu skall det uppgå, att I skolen förnimma, att jag gör en väg i öknene, och vattuströmmar uti ödemarkene;

Vakai, te u fai ha meʻa foʻou; ʻe tupu hake ni ia; pea ʻikai te mou ʻilo ia? ʻIo, te u ngaohi ha hala ʻi he potu lala, mo e ngaahi vaitafe ʻi he toafa.

20 Att djuret på markene skall prisa mig, drakar och strutser; ty jag vill gifva vatten uti öknene, och strömmar uti ödemarkene, till att gifva mino folke, minom utkoradom dricka.

‌ʻE fakaʻapaʻapa kiate au ʻae fanga manu ʻoe vao, ʻae talākoni mo e ngaahi lulu: koeʻuhi ʻoku ou foaki ʻae vai ʻi he potu lala, mo e vaitafe ʻi he toafa, ke ʻatu ʻae inu ki hoku kakai kuo u fili.

21 Detta folket hafver jag tillredt mig, det skall förtälja min pris.

Kuo u ngaohi ʻae kakai ni maʻaku; te nau fakahā hoku ongoongolelei.

22 Icke att du Jacob hafver kallat mig, eller att du Israel hafver arbetat om mig;

Ka naʻe ʻikai te ke ui kiate au, ʻE Sēkope; ka kuo ke fiu ʻiate au, ʻE ʻIsileli.

23 Icke hafver du framburit mig dins bränneoffers får, eller hedrat mig med ditt offer. Jag hafver icke haft lust till dina tjenst i spisoffer; jag hafver ej heller lust af ditt arbete uti rökelse.

‌ʻOku teʻeki te ke ʻomi ʻae fanga lami ʻo hoʻo ngaahi feilaulau tutu; pea teʻeki ai te ke fakaʻapaʻapa ʻaki hoʻo ngaahi feilaulau. Naʻe ʻikai te u fekau ke ke tauhi au ʻaki ha meʻa foaki, pe fakaongosia koe ʻi he ʻomi ʻae meʻa namu kakala.

24 Mig hafver du icke köpt calmos för penningar; mig hafver du icke fyllt med dins offers fetma; ja, mig hafver du arbete gjort uti dinom syndom, och gjort mig mödo uti dinom missgerningom.

‌ʻOku teʻeki te ke fakatau maʻaku ʻae ʻakau namu kakala ʻaki ha paʻanga, pea ʻoku teʻeki te ke fakamākona au ʻaki ʻae ngako ʻo hoʻo ngaahi feilaulau; ka kuo ke taʻomia au ʻaki hoʻo ngaahi hia, kuo ke fakafiuʻi au ʻi hoʻo ngaahi fai kovi.

25 Jag, Jag utstryker din öfverträdelse för mina skull, och kommer dina synder intet ihåg.

Ko au, ʻio ko au ia, ʻaia ʻoku tāmateʻi hoʻo ngaahi hia koeʻuhi ko au, pea ʻe ʻikai te u manatu hoʻo ngaahi angahala.

26 Drag mig till minnes; låt oss gå med hvarannan till rätta; säg, huru du vill rättfärdig varda?

Fakamanatuʻi au: ke tau fefakamaauʻaki: fai hoʻo fakamatala, koeʻuhi ke ke tonuhia.

27 Dine fäder hafva syndat, och dine lärare hafva misshandlat emot mig.

Kuo fai hala hoʻo ʻuluaki tamai, pea kuo talangataʻa kiate au hoʻo kau akonaki.

28 Derföre hafver jag ohelgat helgedomens Förstar, och gifvit Jacob tillspillo, och Israel till försmädelse.

Pea kuo fakalieliaʻi ʻe ho ngaahi houʻeiki hoku fale tapu, ko ia te u tuku ʻa Sēkope ki he malaʻia, pea ko ʻIsileli ki he valoki.”