Jesaja 41

1 Tige öarna för mig, och folken stärke sig, träde fram, och tale; låt oss gå till rätta med hvarannan.

Taceant ad me insulae, et Gentes mutent fortitudinem: accedant, et tunc loquantur, simul ad iudicium propinquemus.

2 Ho hafver uppväckt den rättfärdiga östanefter? Ho kallade honom att han gå skulle? Ho gaf Hedningarna och Konungarna för honom, att han dem öfvermägtig vardt, och gaf dem för hans svärd, såsom stoft, och för hans båga, såsom förströdda agnar;

Quis suscitavit ab Oriente iustum, vocavit eum ut sequeretur se? dabit in conspectu eius Gentes, et reges obtinebit: dabit quasi pulverem gladio eius, sicut stipulam vento raptam arcui eius.

3 Och han jagade efter dem, och gick det igenom med frid, och vardt intet trött af vägen?

Persequetur eos, transibit in pace, semita in pedibus eius non apparebit.

4 Ho verkar det, och gör det, och kallar alla menniskor, den ena efter den andra, allt ifrå begynnelsen? Jag Herren är både den förste och den siste.

Quis haec operatus est, et fecit, vocans generationes ab exordio? Ego Dominus, primus et novissimus ego sum.

5 Då öarna sågo det, fruktade de sig, och jordenes ändar förskräckte sig; de nalkades, och kommo fram.

Viderunt insulae, et timuerunt, extrema terrae obstupuerunt, appropinquaverunt, et accesserunt.

6 Den ene halp den andra, och sade till sin nästa: Var tröst.

Unusquisque proximo suo auxiliabitur, et fratri suo dicet: Confortare.

7 Timbermannen tog guldsmeden till sig, och gjorde bleckskifvorna släta med hammaren på städet, och sade: Det vill väl stå. Och de fäste det med naglar, att det icke skulle stå ostadigt.

Confortavit faber aerarius percutiens malleo eum, qui cudebat tunc temporis, dicens: Glutino bonum est: et confortavit eum clavis, ut non moveretur.

8 Men du Israel, min tjenare, Jacob, den jag utvalt hafver, du Abrahams mins väns säd;

Et tu Israel serve meus, Iacob quem elegi, semen Abraham amici mei:

9 Den jag styrkt hafver allt ifrå verldenes ända, och hafver kallat dig, ifrå hennes väldiga, och sade till dig: Du skall vara min tjenare; ty jag utkorar dig, och bortkastar dig icke;

In quo apprehendi te ab extremis terrae, et a longinquis eius vocavi te, et dixi tibi: Servus meus es tu, elegi te, et non abieci te.

10 Frukta dig intet, jag är med dig; vik icke af, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjelper dig ock, jag håller dig vid magt, genom mina rättfärdighets högra hand.

Ne timeas, quia ego tecum sum: ne declines, quia ego Deus tuus: confortavi te, et auxiliatus sum tibi, et suscepit te dextera iusti mei.

11 Si, alle de som dig hätske äro, skola till spott och skam varda, och blifva såsom intet, och de män, som med dig träta, skola förgås;

Ecce confundentur et erubescent omnes, qui pugnant adversum te: erunt quasi non sint, et peribunt viri, qui contradicunt tibi.

12 Så att du skall fråga efter dem, och icke finna dem. De män, som med dig kifva, skola, varda såsom intet, och de män, som emot dig strida, skola få en ända;

Quaeres eos, et non invenies, viros rebelles tuos: erunt quasi non sint: et veluti consumptio homines bellantes adversum te.

13 Ty jag är Herren din Gud, den dina högra hand stärker, och säger till dig: Frukta dig intet; jag hjelper dig.

Quia ego Dominus Deus tuus apprehendens manum tuam, dicensque tibi: Ne timeas, ego adiuvi te.

14 Så frukta dig nu intet, du matker Jacob, I fattige hop Israel. Jag hjelper dig, säger Herren, och din förlossare, den Helige i Israel.

Noli timere vermis Iacob, qui mortui estis ex Israel: ego auxiliatus sum tibi, dicit Dominus: et redemptor tuus sanctus Israel.

15 Si, jag hafver gjort dig till en ny skarp tröskovagn, den taggar hafver, att du skall tröska berg och sönderstöta dem, och göra högarna såsom stoft.

Ego posui te quasi plaustrum triturans novum, habens rostra serrantia: triturabis montes, et comminues: et colles quasi pulverem pones.

16 Du skall förströ dem, att vädret skall föra dem bort, och väderflagor förskingra dem; men du skall vara glad i Herranom, och berömma dig af Israels Heliga.

Ventilabis eos, et ventus tollet, et turbo disperget eos: et tu exultabis in Domino, in sancto Israel laetaberis.

17 De elände och fattige söka vatten, och der är intet. Deras tunga borttorkas för törst; men jag Herren vill höra dem. Jag Israels Gud vill icke öfvergifva dem;

Egeni, et pauperes quaerunt aquas, et non sunt: lingua eorum siti aruit. Ego Dominus exaudiam eos, Deus Israel non derelinquam eos.

18 Utan jag vill öppna vattufloder på höjderna, och källor midt på markene. Jag vill göra öknena till vattusjöar, och torra landet till vattukällor.

Aperiam in excelsis collibus flumina, et in medio camporum fontes: ponam desertum in stagna aquarum, et terram inviam in rivos aquarum.

19 Jag vill gifva i öknene cedren, furo, myrten och oljoträ. Jag vill gifva på markene gran, bok och buxbom tillhopa;

Dabo in solitudinem cedrum, et spinam, et myrtum, et lignum olivae: ponam in deserto abietem, ulmum, et buxum simul:

20 På det man må se och känna, och förmärka och förstå tillsammans, att Herrans hand hafver detta gjort, och den Helige i Israel hafver detta skapat.

Ut videant, et sciant, et recogitent, et intelligant pariter quia manus Domini fecit hoc, et sanctus Israel creavit illud.

21 Så låter edra sak komma fram, säger Herren. Bärer fram der I uppå stån, säger Konungen i Jacob.

Prope facite iudicium vestrum, dicit Dominus: afferte, siquid forte habetis, dicit rex Iacob.

22 Låt dem träda fram, och förkunna oss hvad tillkommande är; förkunner oss och propheterer något framföreåt; låt oss akta deruppå med vår hjerta, och märka huru det härefter gå skall, eller låter oss dock höra hvad tillkommande är.

Accedant, et nuncient nobis quaecumque ventura sunt: priora quae fuerunt nunciate: et ponemus cor nostrum, et sciemus novissima eorum, et quae ventura sunt indicate nobis.

23 Förkunner oss hvad härefter komma skall, så vilje vi märka, att I ären gudar. Görer antingen godt eller ondt, så vilje vi derom tala, och skåda tillsammans.

Annunciate quae ventura sunt in futurum, et sciemus quia dii estis vos. bene quoque aut male, si potestis, facite: et loquamur, et videamus simul.

24 Si, I ären af intet, och edart verk är ock intet, och den eder utväljer, är en styggelse.

Ecce, vos estis ex nihilo, et opus vestrum ex eo, quod non est: abominatio est qui elegit vos.

25 Men jag uppväcker en af nordan, och han kommer östanefter. Han skall predika dem i mitt Namn, och han skall gå öfver de väldiga, såsom öfver ler, och skall trampa ler, såsom en krukomakare.

Suscitavi ab Aquilone, et veniet ab Ortu solis: vocabit nomen meum, et adducet magistratus quasi lutum, et velut plastes conculcans humum.

26 Ho kan något förkunna af begynnelsen, att vi måge begripat; eller prophetera framföreåt, att vi måge säga: Du talar rätt? Men här är ingen förkunnare, ingen som något höra låter, ingen som af eder ett ord höra må.

Quis annunciavit ab exordio ut sciamus: et a principio ut dicamus: Iustus es? non est neque annuncians, neque praedicens, neque audiens sermones vestros.

27 Jag är den förste, som till Zion säger; Si, der är det, och gifver Jerusalem Predikare.

Primus ad Sion dicet: Ecce adsum, et Ierusalem evangelistam dabo.

28 Men jag skådar dit, men der är ingen; och ser ibland dem, men der är ingen rådgifvare. Jag frågar dem, men då svara de intet.

Et vidi, et non erat neque ex istis quisquam qui iniret consilium, et interrogatus responderet verbum.

29 Si, det är alltsammans vedermöda, och intet med deras väsende; deras afgudar äro icke utan ett väder och fåfängelighet.

Ecce omnes iniusti, et vana opera eorum: ventus et inane simulachra eorum.