Jesaja 24

1 Si, Herren gör landet tomt och öde, och omstörtar hvad deruti är, och förströr dess inbyggare.

2 Och Prestenom går såsom folkena; herranom såsom tjenarenom, frune såsom tärnone; så honom som säljer, som honom som köper, honom som lånar, såsom honom som borgar; kräfvarenom, såsom gäldenärenom;

3 Ty landet skall varda tomt och skinnadt; ty Herren hafver detta sagt.

4 Landet står jämmerliga, och förderfvas; jordenes krets förvanskas och förderfvas; de högste af folket i landena förminskas.

5 Landet är oskärdt vordet af sina inbyggare; förty att de öfverträda lagen, och förvandla buden, och låta det eviga förbundet fara.

6 Derföre uppfräter förbannelse landet; ty de som deruti bo, förskylla det; derföre borttorkas landsens inbyggare, så att fögo folk qvart blifver.

7 Vinet försvinner, vinträt förvissnar, och alle de, som af hjertat glade voro, sucka.

8 Fröjd af trummor håller upp, de gladas lust är ute; harpors fröjd hafver en ända.

9 Man sjunger intet, der man vin dricker, och god dryck är bitter dem som dricka honom.

10 Den tomme staden är nederbruten; all hus äro tillsluten, så att ingen går derin.

11 Man klagar efter vin på gatone, all glädje är borto, all landsens fröjd är sin väg.

12 Icke annat än förödelse är blifvet i stadenom, och portarna stå öde.

13 Ty det går i landena och med folkena, lika som när ett oljoträ afplockadt är; såsom när man efterhämtar, då vinanden ute är.

14 De samme upphäfva deras röst och lofva, och glädjas öfver Herrans härlighet ifrå hafvet.

15 Så priser nu Herran i dalomen; på hafsens öar Herrans Israels Guds Namn.

16 Vi höre lofsång ifrå jordenes ända, den Rättfärdiga till äro; och jag måste säga: Hvi är jag dock så mager? Hvi är jag dock så mager? Ve mig! ty föraktarena förakta, ja, föraktarena förakta.

17 Derföre kommer öfver eder, landsens inbyggare, förskräckelse, grop och snara.

18 Och om en undflydde för förskräckelsens rop, så faller han dock likväl uti gropena. Kommer han utu gropene, så varder han dock fången i snarone; ty fenstren i höjdene äro upplåtna, och jordenes grundvalar bäfva.

19 Landena varder illa gångandes; det skall icke trifvas, utan måste förfalla.

20 Landet skall raga hit och dit, såsom en drucken, och bortfördt varda, lika som en hydda; ty dess missgerningar trycka det, så att det falla måste, och kan icke blifva.

21 På den tiden skall Herren besöka det höga herrskapet, som i höjdene är, och jorderikes Konungar, som på jordene äro;

22 Att de skola tillhopasamkas såsom ett knippe till gropena, och skola förslutne varda uti fångahuse, och efter lång tid åter besökte varda.

23 Och månen skall skämma sig, och solen blygas; då Herren Zebaoth skall Konung varda på berget Zion, och i Jerusalem, och för sina äldsta i härlighet.