Jesaja 2

1 Detta är det Esaia, Amos son, såg om Juda och Jerusalem:

2 Uti yttersta tiden skall det berget, der Herrans hus är, tillredt varda, högre än all berg, och öfver all berg upphöjdt varda; och alle Hedningar skola löpa dertill;

3 Och mycket folk gå dit, och säga: Kommer, och låter oss gå upp på Herrans berg, till Jacobs Guds hus, att han lärer oss sina vägar, och vi vandrom på hans stigar; ty af Zion skall lagen utgå, och Herrans ord af Jerusalem.

4 Och han skall döma ibland Hedningarna, och straffa mång folk; då skola de göra sin svärd till plogbillar, och sin spjut till liar; ty intet folk skall upplyfta svärd emot det andra, och skola nu intet lära mer att örliga.

5 Kommer, I af Jacobs hus, låt oss vandra uti Herrans ljus.

6 Men du hafver låtit fara ditt folk, Jacobs hus; ty de bedrifvat mer än de österländningar, och äro dagaväljare såsom de Philisteer; och låta de främmande barn varda mång.

7 Deras land är fullt med silfver och guld, och på deras rikedom är ingen ände; deras land är fullt med hästar, och på deras vagnar är ingen ände.

8 Deras land är också fullt med afgudar, och de tillbedja sitt handaverk, det deras finger gjort hafva.

9 Der bugar den menige man, der ödmjuka sig de myndige; det varder du icke förlåtandes dem.

10 Gack in uti bergen, och bortgöm dig uti jordene, för Herrans fruktan, och för hans härliga majestät.

11 Förty all hög ögon skola förnedrad varda, och hvad högt är ibland menniskor, det måste bocka sig; men Herren skall på den tid allena hög vara.

12 Ty Herrans Zebaoths dag skall gå öfver allt högfärdigt och högt, och öfver allt upphäfvet, att det skall förnedradt varda;

13 Och öfver all hög och upphäfven cedreträ i Libanon, och öfver alla ekar i Basan;

14 Öfver all hög berg, och öfver alla upphöjda backar;

15 Öfver all hög torn, och öfver alla fasta murar;

16 Öfver all skepp i hafvet, och öfver all kostelig skepps baner;

17 Att sig böja måste all höghet, och sig ödmjuka hvad högt är ibland menniskorna; och Herren allena hög vara på den tiden.

18 Och afgudarna skola platt förgås.

19 Så skall man gå in uti bergskrefvor, och uti jordkulor, för Herrans fruktan, och för hans härliga majestät, då han tager till att förskräcka jordena.

20 På den tiden skall hvar och en bortkasta sina silfverafgudar, och gyldene afgudar, som han sig hafver göra låtit till att tillbedja, och till att ära mullvärplar och flädermöss;

21 På det han må krypa in uti stenklyftor, och i bergskrefvor, för Herrans fruktan, och för hans härliga majestät, då han tager till att förskräcka jordena.

22 Så befatter eder intet med menniskone, som anda hafver i näsone; ty I veten icke, huru högt han är aktad.