Jesaja 17

1 Detta är tungan öfver Damascon: Si, Damascus skall ingen stad nu mer vara, utan en förfallen stenhop.

CARGA de Damasco. He aquí que Damasco dejó de ser ciudad, y será montón de ruina.

2 Aroers städer skola, öfvergifne varda, så att hjordar skola der i bet gå, och ingen skall drifva dem ut.

Las ciudades de Aroer desamparadas, en majadas se tornarán; dormirán allí, y no habrá quien los espante.

3 Och det skall ute vara med Ephraims fäste, och Konungariket i Damasco; och det öfverblefna i Syrien skall vara såsom Israels barnas härlighet, säger Herren Zebaoth.

Y cesará el socorro de Ephraim, y el reino de Damasco; y lo que quedare de Siria, será como la gloria de los hijos de Israel, dice Jehová de los ejércitos.

4 På den tiden skall Jacobs härlighet tunn varda, och hans feta kropp skall mager blifva;

Y será que en aquel tiempo la gloria de Jacob se atenuará, y enflaqueceráse la grosura de su carne.

5 Ty han skall varda såsom när en insamlade säd i andene, och såsom när en inbergade ax med sin arm, och såsom en upphemte ax i Rephaims dal;

Y será como cuando el segador coge la mies, y con su brazo siega las espigas: será también como el que coge espigas en el valle de Rephaim.

6 Och en efterhemtning blefve, såsom när man rister ett oljoträ och der tu eller tre bär qvarsitta uppe i skatanom; eller såsom fyra eller fem bär hänga qvar på qvistarna, säger Herren Israels Gud.

Y quedarán en él rebuscos, como cuando sacuden el aceituno, dos ó tres granos en la punta del ramo, cuatro ó cinco en sus ramas fructíferas, dice Jehová Dios de Israel.

7 På den tiden skall menniskan hålla sig intill honom, som henne gjort hafver, och hennes ögon skola se på den Heliga i Israel;

En aquel día mirará el hombre á su Hacedor, y sus ojos contemplarán al Santo de Israel.

8 Och skall icke hålla sig till altaren, som hennes händer gjort hafva, och icke se till det hennes finger gjort hafva, antingen till lundar eller beläte.

Y no mirará á los altares que hicieron sus manos, ni mirará á lo que hicieron sus dedos, ni á los bosques, ni á las imágenes del sol.

9 På den tiden skola hans starkhets städer varda såsom en öfvergifven telning och qvist, som öfvergifven var för Israels barn, och skola öde varda.

En aquel día las ciudades de su fortaleza serán como los frutos que quedan en los pimpollos y en las ramas, las cuales fueron dejadas á causa de los hijos de Israel; y habrá asolamiento.

10 Ty du hafver förgätit Gud, den din helsa, är, och icke tänkt uppå dina starkhets klippo; derföre skall du sätta lustiga plantor, men du skall dermed satt hafva vinqvisten åt främmandom.

Porque te olvidaste del Dios de tu salud, y no te acordaste de la roca de tu fortaleza; por tanto plantarás plantas hermosas, y sembrarás sarmiento extraño.

11 I planterningenes tid skall du väl taga vara uppå, att din säd må tideliga växa; men åt höstenom, när du skall inberga kärfvarna, skall du få ens bedröfvadas sorg derföre.

El día que las plantares, las harás crecer, y harás que tu simiente brote de mañana; mas la cosecha será arrebatada en el día del coger, y del dolor desesperado.

12 Ack! ve det öfvermåtto myckna folket; såsom hafvet skall det brusa, och folkens rumor varder stormandes, såsom stor vatten storma.

¡Ay! multitud de muchos pueblos que harán ruido como estruendo de la mar: y murmullo de naciones hará alboroto como murmurio de muchas aguas.

13 Ja, såsom stor vatten storma, så skola folken storma; men han skall näpsa dem, och de skola fly lång väg bort; och skall förfölja dem, såsom stoftena på bergen sker af vädret, och såsom enom väderhvirfvel sker af stormenom.

Los pueblos harán estrépito á manera de ruido de grandes aguas: mas [Dios] le reprenderá, y huirá lejos; será ahuyentado como el tamo de los montes delante del viento, y como el polvo delante del torbellino.

14 Om aftonen, si, så är förskräckelse på färde, och förr än morgonen varder, så äro de intet till. Detta är deras lön, som oss röfva, och deras arfvedel, som taga oss vårt ifrå.

Al tiempo de la tarde he aquí turbación; [y] antes de la mañana ya no es. Esta es la parte de los que nos huellan, y la suerte de los que nos saquean.