Jesaja 17

1 Detta är tungan öfver Damascon: Si, Damascus skall ingen stad nu mer vara, utan en förfallen stenhop.

Revelação sobre Damasco: Eis que Damasco será tirada [de tal maneira] que não será mais uma cidade, mas sim, um amontoado de ruínas.

2 Aroers städer skola, öfvergifne varda, så att hjordar skola der i bet gå, och ingen skall drifva dem ut.

As cidades de Aroer serão abandonadas; serão para os rebanhos, e [ali] se deitarão, sem haver quem os espante.

3 Och det skall ute vara med Ephraims fäste, och Konungariket i Damasco; och det öfverblefna i Syrien skall vara såsom Israels barnas härlighet, säger Herren Zebaoth.

E a fortaleza de Efraim se acabará, como também o reino de Damasco, e os restantes dos sírios; serão como a glória dos filhos de Israel, diz o SENHOR dos exércitos.

4 På den tiden skall Jacobs härlighet tunn varda, och hans feta kropp skall mager blifva;

E será naquele dia, que a glória de Jacó se definhará, e a gordura de sua carne emagrecerá;

5 Ty han skall varda såsom när en insamlade säd i andene, och såsom när en inbergade ax med sin arm, och såsom en upphemte ax i Rephaims dal;

Pois será como o ceifeiro, que colhe os grãos, e com seu braço ceifa as espigas; será também como o que colhe espigas no vale de Refaim.

6 Och en efterhemtning blefve, såsom när man rister ett oljoträ och der tu eller tre bär qvarsitta uppe i skatanom; eller såsom fyra eller fem bär hänga qvar på qvistarna, säger Herren Israels Gud.

Porém ainda ficarão nele [algumas] sobras, como no sacudir da oliveira, dois [ou] três azeitonas [ficam] na ponta mais alta dos ramos, e quatro [ou] cinco em seus ramos frutíferos, diz o SENHOR, o Deus de Israel.

7 På den tiden skall menniskan hålla sig intill honom, som henne gjort hafver, och hennes ögon skola se på den Heliga i Israel;

Naquele dia o homem dará atenção ao seu Criador, e seus olhos olharão ao Santo de Israel;

8 Och skall icke hålla sig till altaren, som hennes händer gjort hafva, och icke se till det hennes finger gjort hafva, antingen till lundar eller beläte.

E não dará atenção aos altares, obra de suas [próprias] mãos, nem olharão para o que seus [próprios] dedos fizeram, nem para os mastros de Aserá, nem para os altares de incenso.

9 På den tiden skola hans starkhets städer varda såsom en öfvergifven telning och qvist, som öfvergifven var för Israels barn, och skola öde varda.

Naquele dia suas cidades fortificadas serão como plantas abandonadas e os mais altos ramos, os quais eles abandonaram por causa dos filhos de Israel. E haverá assolação,

10 Ty du hafver förgätit Gud, den din helsa, är, och icke tänkt uppå dina starkhets klippo; derföre skall du sätta lustiga plantor, men du skall dermed satt hafva vinqvisten åt främmandom.

Pois te esqueceste do Deus de tua salvação, e não te lembraste da rocha de tua fortaleza. Por isso, tu cultivarás belas plantas, e as cercarás de ramos estranhos.

11 I planterningenes tid skall du väl taga vara uppå, att din säd må tideliga växa; men åt höstenom, när du skall inberga kärfvarna, skall du få ens bedröfvadas sorg derföre.

No dia que as plantares, tu as farás crescer, e pela manhã farás com que tua semente brote; porém a colheita será perdida no dia de sofrimento e de dores insuportáveis.

12 Ack! ve det öfvermåtto myckna folket; såsom hafvet skall det brusa, och folkens rumor varder stormandes, såsom stor vatten storma.

Ai da multidão dos muitos povos, que bramam como o bramido do mar; e do rugido das nações, que rugem como o rugido de águas impetuosas.

13 Ja, såsom stor vatten storma, så skola folken storma; men han skall näpsa dem, och de skola fly lång väg bort; och skall förfölja dem, såsom stoftena på bergen sker af vädret, och såsom enom väderhvirfvel sker af stormenom.

As nações rugirão, como o rugido de muitas águas, porém [Deus] as repreenderá, e elas fugirão para longe. Serão levadas a fugirem como restos de palhas nos montes diante do vento, como coisas que rolam perante um redemoinho.

14 Om aftonen, si, så är förskräckelse på färde, och förr än morgonen varder, så äro de intet till. Detta är deras lön, som oss röfva, och deras arfvedel, som taga oss vårt ifrå.

Ao tempo da tarde eis que há pavor; [mas] antes que amanheça não há mais: Esta é a parte daqueles que nos despojam, e o futuro reservado para aqueles que nos saqueiam.