Jesaja 14
1 Ty Herren skall förbarma sig öfver Jacob, och ännu utkora Israel, och sätta dem uti sitt land: och främlingar skola gifva sig till dem, och hålla sig intill Jacobs hus;
Koeʻuhi ʻe ʻaloʻofa ʻa Sihova kia Sēkope, pea te ne fili ʻa ʻIsileli, ʻe fokotuʻu ʻakinautolu ʻi honau fonua: pea ʻe fakataha mo kinautolu ʻae kakai muli, pea te nau pikitai ki he fale ʻo Sēkope.
2 Och folk skola, dem till sig taga, och hafva dem in till sitt rum, så att Israels hus skall äga dem uti Herrans land till tjenare och tjenarinnor; och skola hålla dem fångna, af hvilkom de fångne voro, och skola råda öfver sina plågare.
Pea ʻe tataki ʻakinautolu ʻe he kakai, ʻo ʻomi ʻakinautolu ki honau potu: pea ʻe maʻu ʻakinautolu ʻe he fale ʻo ʻIsileli ʻi he fonua ʻo Sihova ko e kau tamaioʻeiki mo e kau kaunanga: pea te nau fakapōpulaʻi ʻakinautolu, naʻa nau pōpula ki ai; pea te nau puleʻi ʻakinautolu naʻe fakamālohiʻi ʻakinautolu.
3 Och på den tiden, då Herren varder dig ro gifvandes ifrå din jämmer och vedermöda, och ifrå den hårda träldom, der du uti varit hafver;
Pea ʻe hoko ʻo pehē, ʻi he ʻaho ko ia ʻe foaki kiate koe ʻae mālōlō mei hoʻo mamahi, mo hoʻo manavahē, pea mei he pōpula mamahi ʻaia naʻa mou moʻulaloa ki ai.
4 Så skall du föra ett sådant ordspråk emot Konungen af Babel, och säga: Huru är det nu ute med plågarenom, och beskattningen hafver en ända?
Te ke toʻo hake ʻae lea mamafa ni ki he tuʻi ʻo Papilone, ʻo pehē, “Hono ʻikai kuo siʻaki ʻaia naʻe pule fakamālohi! hono ʻikai kuo siʻaki ʻae kolo naʻe faʻa kumi koula!
5 Herren hafver sönderbrutit de ogudaktigas ris, de väldigas ris;
Kuo fesiʻi ʻe Sihova ʻae tokotoko ʻoe angakovi, pea mo e fakaʻilonga ʻoe kau pule.
6 Den som folk slog i grymhet utan återvändo, och med stränghet rådandes var öfver Hedningarna, och förföljde dem utan barmhertighet.
Ko ia naʻe taaʻi ʻae kakai ʻi he tuputāmaki ʻaki ʻae tautea taʻetuku, ko ia naʻe puleʻi ʻae ngaahi puleʻanga ʻi he ʻita, kuo fakatangaʻi ia, pea ʻoku ʻikai taʻofi ʻe ha taha.
7 Nu hafver dock hela verlden ro, och är stilla, och fröjdar sig i glädje.
ʻOku mālōlō ʻa māmani kotoa pē, pea fiemālie: ʻoku nau kamata hiva fiefia.
8 Ock fröjda sig furoträn öfver dig, och de cedreträ i Libanon ( och säga ): Efter du ligger, så kommer ingen upp, som oss afhugger.
ʻIo, ʻoku fiefia ʻiate koe ʻae ngaahi ʻakau ko e paini, pea mo e ngaahi sita ʻo Lepanoni, ʻonau pehē, Talu hoʻo tō ki lalo koe, kuo ʻikai haʻu kiate kimautolu ha tangata taʻanga.
9 Helvetet dernedre bäfvade för dig, emot din tillkommelse; det uppväcker dig de döda, alla verldenes bockar, och bad alla Hedningarnas Konungar uppstå utaf sina stolar; (Sheol h7585)
ʻOku ngaue ʻa hētesi mei lalo maʻau ke fakafetaulaki kiate koe ʻi ho haʻu: ʻoku ne ueʻi ʻae mate maʻau, ʻio, ʻae kau tuʻu ki muʻa kotoa pē ʻo māmani; kuo ne fokotuʻu mei honau nofoʻanga ʻae ngaahi tuʻi kotoa pē ʻoe ngaahi puleʻanga. (Sheol h7585)
10 Att de skulle, en efter den andra, tala, och säga till dig: Du äst ock slagen lika som vi, och dig går lika som oss.
ʻE lea ʻakinautolu kotoa pē ʻo pehē kiate koe, “Kuo ke hoko ʻo vaivai ʻo hangē ko kimautolu ni? Kuo ke hoko ʻo tatau mo kimautolu ni?”
11 Ditt prål är neder till helvete faret, samt med dina harpors klingande; mal skall vara din säng, och matkar ditt öfvertäckelse. (Sheol h7585)
Kuo fakahifo hoʻo laukau ki he faʻitoka, pea mo e longoaʻa ʻo hoʻo ngaahi meʻa lea: kuo fofola ʻi lalo ʻiate koe ʻae fanga kelemutu, pea kafu ʻaki koe ʻae fanga kelemutu. (Sheol h7585)
12 Huru äst du af himmelen fallen, du sköna morgonstjerna? Huru äst du till jordena fallen, du som försvagade Hedningarna?
“ʻE Lusifā, ko e foha ʻoe pongipongi! Hono ʻikai tō hifo koe mei he langi! Hono ʻikai tuʻusi ki lalo koe ki he kelekele, ʻa koe ne ke fakavaivaiʻi ʻae ngaahi puleʻanga!”
13 Tänkte du dock uti ditt hjerta: Jag vill stiga upp i himmelen, och förhöja min stol upp öfver Guds stjernor. Jag vill sätta mig på vittnesbördsens berg, på den sidon norrut.
He naʻa ke pehē ʻi ho loto, “Te u ʻalu hake ki he langi, te u fokotuʻu ke māʻolunga hake ʻa hoku nofoʻanga ʻi he ngaahi fetuʻu ʻoe ʻOtua: pea te u nofo ʻi he moʻunga ʻoe fakatahaʻanga, ʻi he ngaahi potu tokelau:
14 Jag vill fara öfver de höga skyar, och vara den Aldrahögsta lik.
Te u ʻalu hake ke māʻolunga ʻi he ngaahi ʻao; te u tatau mo ia ʻoku māʻolunga taha pe.”
“Ka e hifo koe ki lalo ki he faʻitoka, ki he kaokao ʻoe luo. (Sheol h7585)
16 Den dig ser, han skall skåda dig, och se uppå dig ( och säga ): Är det den man, som verldena skälfvande gjorde, och Konungariken bäfvande;
Ko kinautolu ʻe mamata kiate koe te nau sio fakamamaʻu kiate koe, pea fakalaulauloto kiate koe, ʻo pehē, ‘Ko e tangata koā eni naʻe ngaohi ke tetetete ai ʻa māmani, ʻaia naʻe lulululu ʻae ngaahi puleʻanga;
17 Den der jordenes krets ödelade, och städerna derinne nederslog, och gaf icke sina fångar lösa?
ʻAia naʻa ne ngaohi ʻa māmani ke hangē ko ha toafa, pea ne fakaʻauha hono ngaahi kolo; ʻaia naʻe ʻikai fakaava ʻae fale ʻo ʻene kau pōpula?’”
18 Allesamman Hedningarnas Konungar ligga dock med äro, hvar och en i sitt hus;
ʻOku takoto ʻi he nāunau ʻae tuʻi kotoa pē ʻoe ngaahi puleʻanga, ʻio, ʻakinautolu kotoa pē, taki taha ʻi hono fale.
19 Men du äst förkastad utu dine graf, såsom en förderfvad gren, såsom de slagnas klädnad, som med svärd ihjälstungne äro, hvilke nederfara till helvetes stenar, såsom ett förtrampadt as. (questioned)
Ka kuo lī koe mei ho fonualoto ʻo hangē ko e vaʻa fakalielia, pea hangē ko e kofu ʻokinautolu kuo tāmateʻi, ʻaia kuo hokaʻi ʻaki ʻae heletā, ʻaia ʻoku ʻalu hifo ki he ngaahi maka ʻoe luo; pea hangē ko e ʻangaʻanga kuo malamalaki ʻi he lalo vaʻe.
20 Du skall icke såsom de begrafven varda; ty du hafver förderfvat ditt land, och slagit ditt folk; ty man skall aldrig tänka på den ondskofulla sädena.
ʻE ʻikai fai fakataha ho tanu mo kinautolu, koeʻuhi kuo ke fakaʻauha ho fonua, pea tāmateʻi mo hoʻo kakai: ʻe ʻikai ʻaupito ongoongolelei ʻae hako ʻoe fai meʻa kovi.
21 Reder till, att man må slagta hans barn, för deras fäders missgerningars skull, att de icke uppkomma eller ärfva landet, eller göra jordenes krets fullan med fiendar.
Teuʻi ʻae fakapō ki heʻene fānau koeʻuhi ko e hia ʻa ʻenau ngaahi tamai; ke ʻoua naʻa nau tuʻu hake, pe maʻu ʻae fonua, pe ʻufiʻufi ʻaki ʻae funga ʻo māmani ʻae ngaahi kolo.
22 Och jag skall öfver dem komma säger Herren Zebaoth, och i Babel utrota hans åminnelse, hans igenlefda, affödo och efterkommande, säger Herren;
He ʻoku pehē ʻe Sihova ʻoe ngaahi kautau, “Te u tuʻu hake kiate kinautolu, pea tuʻusi mei Papilone ʻae hingoa, mo hono toenga [kakai], mo e foha, pea mo e fānau ʻa hono foha, ʻoku pehē ʻe Sihova.
23 Och skall göra honom igelkottom till arfs, och till en vattusjö, och skall sopa honom med förderfvelsens qvast, säger Herren Zebaoth.
ʻOku pehē foki ʻe Sihova ʻoe ngaahi kautau, Te u ngaohi ia ko e potu ʻoe pitani, mo e ngaahi luo vai; pea te u tafi kituʻaniu ia ʻaki ʻae meʻa tafi ʻoe fakaʻauha.”
24 Herren Zebaoth hafver svorit, och sagt: Hvad gäller, att det skall så ske som jag tänker, och skall så blifva, som jag i sinnet hafver;
Kuo fuakava ʻa Sihova ʻoe ngaahi kautau, ʻo pehē, “Ko e moʻoni ʻe hoko ʻo hangē ko ia kuo u fifili ki ai, pea hangē ko ia kuo u tuʻutuʻuni, ko ia pe ʻe tuʻu maʻu:
25 Att Assur nederlagd varder i mitt land, och jag förtrampar honom på min berg; på det hans ok skall af dem taget varda, och hans börda af deras hals komma.
Ke u laiki ʻae tangata ʻAsilia ʻi hoku fonua pea te u malaki hifo ia ʻi hoku ngaahi moʻunga: pea ʻe toki mahuʻi ʻiate kinautolu ʻa ʻene haʻamonga, pea hiki mo ʻene kavenga mei honau uma.
26 Detta äro de anslag, som han hafver öfver all land, och det är den uträckta hand öfver alla Hedningar.
Ko eni ʻae meʻa kuo tuʻutuʻuni ki māmani kotoa pē: pea ko eni ʻae nima kuo mafao atu ki he ngaahi puleʻanga kotoa pē.”
27 Ty Herren Zebaoth hafver det beslutit; ho vill förmenat? Och hans hand är uträckt; ho kan afvända henne?
He kuo finangalo ki ai ʻa Sihova ʻoe ngaahi kautau, pea ko hai te ne taʻofi ia? Pea kuo mafao atu hono nima, pea ko hai te ne fakafoki ia?
28 I det året, då Konung Ahas blef död, vardt denne tungen sedd.
ʻI he taʻu naʻe pekia ai ʻae tuʻi ko ʻAhasi naʻe fakahā ʻae tala mamafa ni.
29 Fröjda dig icke så fast, du Philistea, att det ris, som dig slog, sönderbrutet är; ty utaf ormsens rot skall komma en basilisk, och hans frukt skall vara en brinnande flygande drake.
“ʻOua naʻa ke fiefia, ʻe Filisitia kotoa, koeʻuhi kuo fesiʻi ʻae meʻa tā ʻo ia naʻa ne taaʻi koe: koeʻuhi ʻe tupu mai mei he tefito ʻoe ngata ʻae ngata fekai lahi, pea ko hono fua ʻo ia ko e ngata vela ʻoku puna.
30 Ty de torftigas förstfödingar skola berga sig, och de fattige tryggeliga hvila sig; men dina rot vill jag dräpa med hunger, och skall han förgöra dina igenlefda.
Pea ʻe mākona ʻae ʻuluaki fānau ʻae paea, pea ʻe tokoto ʻi he fiemālie ʻae masiva: pea te u tāmateʻi ho tefito ʻaki ʻae honge, pea te ne taaʻi ho toenga[kakai].
31 Jämra dig, du port, ropa, du stad, hela Philistea är förtviflad; ty nordanefter kommer en rök, och ingen ensam är uti hans tjäll.
Tangi, ʻae matapā, tāngiloa, ʻae kolo; ʻa koe, ko Filisitia kotoa, kuo mole ʻi he manavahē: koeʻuhi ʻe haʻu mei he tokelau ʻae ʻohuafi, pea ʻe ʻikai he ha tokotaha ʻi heʻene ngaahi kautau.
32 Och hvad varda Hedningarnas båd sägande? Nämliga att Herren hafver grundat Zion, och der skola hans folks elände hafva tillflykt.
Pea ko e hā ha lea ʻe tali ʻaki ʻe ha tokotaha ki he kau talafekau mei he puleʻanga? ʻA eni, Kuo langa hake ʻe Sihova ʻa Saione, pea ʻe falala ki ai ʻae kau masiva ʻa hono kakai.”
