Jesaja 10

1 Ve dem Skriftlärdom, som orätt lag göra, och vrångan dom skrifva;

Ve dem, der giver Ulykkeslove og ivrigt fører Uret til Bogs

2 På det de skola vränga dens fattigas sak, och bruka våld uti de eländas rätt i mitt folk; så att enkor måste vara deras rof, och de faderlöse deras byte.

for at trænge de ringe fra Retten og røve de armes Ret i mit Folk, at Enker kan blive deres Bytte og faderløse kan plyndres.

3 Hvad viljen I göra på hemsökningenes och olyckones dag, den fjerran efter kommer? Till hvem viljen I fly om hjelp? Och hvar viljen I låta edra äro;

Hvad gør I paa Straffens Dag, naar Undergang kommer fra det fjerne? Til hvem vil I ty om Hjælp, hvor gemmer I da eders Rigdom?

4 Att hon icke under de fångna böjd varder, och ibland slagna faller? Uti allt detta är hans vrede icke stillad; hans hand är ännu uträckt.

Enten maa I knæle blandt Fanger, eller ogsaa falde paa Valen! Men trods alt har hans Vrede ej lagt sig, hans Haand er fremdeles rakt ud.

5 Ack! ve Assur, den mine vredes ris, och deras hand mine grymhets staf är.

Ve Assur, min Harmes Kæp, min Vrede er Stokken i hans Haand.

6 Jag vill sända honom emot ett skrymtaktigt folk, och gifva honom befallning emot mine vredes folk, att han det skinna och utbyta skall, och förtrampa det såsom träck på gatone;

Jeg sender ham mod et vanhelligt Folk, opbyder ham mod min Vredes Folk til at gøre Bytte og røve og trampe det ned som Skarn paa Gaden.

7 Ändock han det så icke menar, och hans hjerta så icke tänker; utan hans hjerta står till att förderfva och utrota mång folk;

Men han, han mener det ej saa, hans Hjerte tænker ej saa. Nej, at ødelægge, det er hans Attraa, at udrydde Folk, ikke faa.

8 Ty han säger: Äro icke mine Förstar allesammans Konungar?

Thi han siger: »Er ej mine Høvedsmænd Konger til Hobe?

9 Är icke Calno såsom Charchemis? Är icke Hamath såsom Arphad? Är icke Samarien såsom Damascus?

Gik det ej Kalno som Karkemisj, mon ikke Hamat som Arpad, Samaria som Damaskus?

10 Såsom min hand funnit hafver afgudarnas Konungarike; ändock deras afgudar starkare voro, än de i Jerusalem och Samarien äro;

Som min Haand fandt hen til Afgudernes Riger, der dog havde flere Gudebilleder end Jerusalem og Samaria —

11 Skulle jag icke göra Jerusalem och dess afgudom, såsom jag Samarien och dess afgudom gjort hafver?

mon jeg da ikke skal handle med Jerusalem og dets Gudebilleder, som jeg handlede med Samaria og dets Afguder?«

12 Men när Herren hafver all sin verk uträttat på Zions berg och i Jerusalem, så vill jag hemsöka den högmodiga Konungens frukt af Assyrien, och hans högfärdiga ögons prål;

Men naar Herren fuldbyrder alt sit Værk paa Zions Bjerg og i Jerusalem, vil jeg hjemsøge Assyrerkongens Hjertes Hovmodsfrugt og hans Øjnes trodsige Pral,

13 Derföre, att han säger: Jag hafver uträttat det med mina händers kraft och igenom mina vishet; ty jag är klok. Jag hafver annorlunda delat landen, och deras ägodelar röfvat, och såsom en väldig slagit deras inbyggare till jordena;

fordi han siger: »Med min stærke Haand greb jeg ind, med min Visdom, thi jeg er klog. Jeg flyttede Folkeslags Grænser og rev deres Skatte til mig, stødte Folk fra Tronen i Almagt;

14 Och min hand hafver funnit folken, lika som ett hönonäste, så att jag hafver all land tillhopasamlat, lika som man församlar ägg, som öfvergifne äro; der ingen ena fjäder rörer, eller upplåter sitt näf, eller korrar.

min Haand fandt til Folkenes Rigdom som hen til en Fuglerede; som man sanker forladte Æg, har jeg sanket den vide Jord, og ingen rørte en Vinge, aabnede Næbbet og peb.«

15 Kan ock en yxe berömma sig emot honom, som hugger med henne; eller en såg trugas emot honom, som drager henne? Såsom den sig berömma kan, den en käpp bär, och upplyfter och bär honom så lätteliga, som han intet trä vore.

Mon Øksen bryster sig mod den, som hugger, gør Saven sig til mod den, som saver? Som om Kæppen kan svinge den, der løfter den, Stokken løfte, hvad ikke er Træ!

16 Derföre skall Herren, Herren Zebaoth sända en magerhet ibland hans feta, och skall upptända hans härlighet, att hon skall brinna såsom en eld.

Derfor sender Herren, Hærskarers HERRE, Svindsot i hans Fedme, og under hans Herlighed luer en Lue som luende Ild;

17 Och Israels ljus skall varda en eld, och hans helige skall varda en låge; och skall upptända och förtära hans törne och tistlar på en dag.

Israels Lys bliver til Ild og dets Hellige til en Flamme, og den brænder og fortærer hans Tidsel og Torn paa een Dag;

18 Och hans skogs och marks härlighet skall till intet blifva både själ och kropp, och skall förgås och försvinna;

hans Skovs og Frugthaves Herlighed skal den rydde Rub og Stub, og han bliver som en syg, der hentæres.

19 Så att hans skogs återlefda trä måga räknad varda, att ett barn må uppskrifva dem.

De Træer, som levnes i hans Skov, bliver det let at tælle; et Barn kan skrive dem op.

20 På den tiden skola de igenlefde i Israel, och de som af Jacobs hus behållne blifva, icke mer förlåta sig uppå honom, som dem slår; utan skola förlåta sig uppå Herran, den Heliga i Israel, uti sanning.

Paa hin Dag skal Israels Rest og det, som undslipper af Jakobs Hus, ikke mere støtte sig til den, der slaar det, men til HERREN, Israels Hellige, i Sandhed.

21 De igenlefde skola omvända sig, ja de igenlefde i Jacob, till Gud den starka.

En Rest skal omvende sig, Jakobs Rest, til den vældige Gud.

22 Ty om ditt folk, o Israel, är lika som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde af dem omvände varda; ty då förderfvet stilladt varder, så skall öfversvinnande stor rättfärdighet komma.

Thi var end dit Folk som Sandet ved Havet, Israel, kun en Rest deraf skal omvende sig. Ødelæggelse er fastslaaet, og med Retfærdighed vælter den frem;

23 Ty Herren, Herren Zebaoth skall låta gå ett förderf; men han stillar det dock i hela landena.

thi Ødelæggelse og fastslaaet Raad fuldbyrder Herren, Hærskarers HERRE, over al Jorden.

24 Derföre säger Herren, Herren Zebaoth: Frukta dig icke, mitt folk, som i Zion bor, för Assur; han skall slå dig med ris, och upplyfta sin staf emot dig, såsom uti Egypten.

Derfor, saa siger Herren, Hærskarers HERRE: Frygt ikke, mit Folk, som bor i Zion, for Assyrien, naar det slaar dig med Kæppen og løfter sin Stok imod dig som fordum Ægypten!

25 Ty efter en ganska liten tid skall ogunsten och min vrede öfver deras odygd få en ända.

Thi end om en føje Stund er Vreden ovre, og min Harme vender sig til deres Fordærv.

26 Då skall Herren Zebaoth uppväcka en gissel öfver dem, lika som uti Midians slagtning på det hälleberget Oreb; och skall upphäfva sin staf, den han på hafvet brukade, lika som uti Egypten.

Saa svinger Hærskarers HERRE Svøben imod det, som da Midjan blev slaaet ved Orebs Klippe; hans Stok er udrakt imod Havet, og han løfter den som fordum mod Ægypten.

27 På den tiden skall hans börda bortvika ifrå dina skuldror, och hans ok ifrå dinom hals; ty oket skall förruttna af fetma.

Paa hin Dag tager han Byrden af din Skulder og Aaget af din Nakke, ja, Aaget brister for Fedme.

28 Han kommer till Ajath, han drager igenom Migron; han mönstrar sin här i Michmas.

Han rykker mod Ajjat, drager uden om Migron, i Mikmas lader han Trosset blive;

29 De draga framom vårt lägre Geba; Rama förskräckes; Gibeath Sauls flyr.

de gaar over Passet: »I Geba holder vi Natterast!« Rama ryster, Sauls Gibea flyr.

30 Du dotter Gallim, ropa högt; se till, du Laisa, du elända Anathoth.

Skrig højt, Gallims Datter! Lyt til, Lajsja! Stem i, Anatot!

31 Madmena viker undan; de borgare i Gebim löpa sin kos.

Madmena flyr, Gebims Folk bjærger deres Gods.

32 Man blifver tilläfventyrs en dag i Nob, så skall han vända sina hand till dottrenes Zions berg, och emot den högen Jerusalem.

Endnu i Dag staar han i Nob; han svinger Haanden mod Zions Datters Bjerg, Jerusalems Høj —

33 Men si, Herren, Herren Zebaoth skall afhugga qvistarna med magt, och afstäcka det högt står, så att de höge skola förnedrade varda.

Se, Herren, Hærskarers HERRE, afhugger hans Grene med Gru; de knejsende Stammer fældes, de stolte Træer maa segne.

34 Och den tjocke skogen skall med jern omkullhuggen varda, och Libanon skall falla genom den mägtiga.

Med Jernet gør han lyst i Skovens Tykning, og Libanon falder for den Herlige.