Hosea 5
1 Så hörer nu detta, I Prester, och akta häruppå, du Israels hus, och fattat i öronen, du Konungens hus; ty ett straff varder öfver eder gångandes. I som ena snaro i Mizpa ställt hafven, och ett utsträckt nät i Thabor.
Aw nangcae qaimanawk, tahngai oh! Aw nangcae Israel imthung takohnawk, naa patueng oh! Aw siangpahrang imthung takohnawk, tahngai oh! Nangcae loe lokcaekhaih na tongh o tih; Mizpah ah thaang na patung o moe, Tabor ah palok na payang o.
2 De slagta fast mycket, och bedraga folket dermed; derföre måste jag straffa dem allasamman.
Kai mah nihcae to ka thuitaek boih, toe misa angthawk kaminawk loe kami humhaih bangah athum o.
3 Jag känner Ephraim väl, och Israel är för mig intet fördold; att Ephraim är en sköka, och Israel en sluna.
Ephraim to ka panoek, Israel loe kai khae hoi anghawk ving ai; Aw Ephraim, nang loe vaihi tangzat zaw kami ah nang coeng boeh; Israel loe amhnong boeh.
4 De tänka intet dertill, att de måtte vända sig till sin Gud; ty de hafva ett skökohjerta, och sköta intet om Herran.
A sak o ih hmuen pongah nihcae loe angmacae Sithaw khaeah amlaem o thai ai, tangzat zawh koehhaih palungthin to a tawnh o; to pongah Angraeng to panoek o ai.
5 Derföre skall Israels högfärd för deras ansigte ödmjukad varda; och skola både Israel och Ephraim falla för deras ondskos skull; ock skall Juda falla med dem.
Israel amoekhaih mah a zaehaih to amtuengsak boeh; to pongah Israel hoi Ephraim loe a zae o haih pongah amthaek hoi; Judah doeh nihcae hoi nawnto amthaek toeng.
6 Så skola de komma med sin får och fä, till att söka Herran, och dock intet finna honom; ty han hafver vändt sig ifrå dem.
Nihcae mah Angraeng pakrong hanah tuunawk, maitawnawk hoi nawnto caeh o tih, toe nihcae mah Anih to hnu o mak ai; anih mah nihcae to angqoi taak ving tih.
7 De förakta Herran, och föda främmande barn; derföre skall ock nymånaden uppfräta med dem deras offer.
Nihcae loe Angraeng khaeah oep kaom ah khosah o ai, to pongah nihcae loe panoek ai ih kami hoiah payang caa to sak o. Vaihiah angmacae ih khrah kangtha poih mah, angmacae hoi a toep o han ih hmuennawk to paaeh pae king tih boeh.
8 Ja, blåser i basun i Gibea; ja, trummeter i Rama; ja, roper i BethAven, på hinsidon BenJamin.
Gibeach ah tuu takii to ueng oh loe, Ramah ah mongkah to ueng oh! Beth Aven ah tha hoi hang oh, Aw Benjamin, na hnuk bangah khenah.
9 Ty Ephraim skall ett öde varda, på den tid jag dem straffandes varder. Derom hafver jag Israels slägte troliga varnat.
Ephraim loe thuitaekhaih niah caehtaak ving tih; kaom tangtang hmuen to Israel acaengnawk boih khaeah kam tuengsak boeh.
10 Juda Förstar äro like dem som utflytta råmärke; derföre vill jag utgjuta mina vrede öfver dem, lika som vatten.
Judah ukkung angraengnawk loe prae angzithaih thlung la ving kaminawk hoiah anghmong o; to pongah nihcae nuiah palung ka phuihaih tui baktiah ka kraih han.
11 Ephraim lider väld, och varder plågad; deruti sker honom rätt; ty han hafver gifvit sig uppå menniskobud.
Ephraim loe paek ih lok baktiah caeh pongah, lokcaekhaih niah pacaekthlaek o, anih loe poek amrohaih hoiah oh.
12 Jag är Ephraim såsom en mal, och Juda huse en plåga.
To pongah Kai loe Israelnawk hanah lawngkawk baktiah ka oh moe, Judah imthung takoh hanah kaqong hmuen ah ka oh.
13 Och då Ephraim kände sina krankhet, och Juda sitt sår, drog Ephraim bort till Assur, och sände till Konungen i Jareb; men han kunde intet hjelpa eder, eller hela edart sår.
Ephraim mah anih ih nathaih to hnuk moe, Judah mah anih ih ahma to hnuk naah, Ephraim mah Assyria ah caeh moe, siangpahrang, Jareb khaeah tahmen hnik hanah kami to patoeh; toe anih mah ngan na tuisak thai mak ai, na hma doeh hoihsak thai mak ai.
14 Ty jag är Ephraim lika som ett lejon, och Juda huse lika som ett ungt lejon. Jag, jag rifver, och går min väg; jag förer dem bort, och ingen kan undsätta dem.
Kai loe Ephraim hanah kaipui baktih, Judah imthung takoh hanah kaipui kanawk baktiah ka oh pae han. Nihcae to ka naeh moe, kalah bangah ka caeh ving han; mi mah doeh loisak thaih han ai ah, nihcae to ka lak ving han.
15 Jag vill gå åter till mitt rum igen, tilldess de känna sina skuld, och söka mitt ansigte.
Nihcae mah a sak o ih zaehaih to taphong o moe, ka mikhmai pakrong o ai karoek to ka ohhaih ahmuen ah ka caehtaak ving han; raihaih a tongh o naah ni nihcae mah kai to palungthin tang hoi pakrong o tih.
