Hebreerbrevet 8

1 Men summan af det vi tale är detta; Vi hafvom en sådan öfversta Prest, som sitter på högra handen på majestätsens stol i himmelen;

To sum up what I have been saying: Such is the high priest that we have, one who has taken his seat at the right hand of the throne of God’s Majesty in heaven,

2 Och är en skaffare öfver de heliga håfvor, och öfver det sannskyldiga tabernaklet, hvilket Gud upprest hafver, och ingen menniska.

where he serves in the sanctuary, in that true tent set up by the Lord and not by man.

3 Ty hvar och en öfverste Prest varder skickad till att offra gåfvor och offer; derföre är det af nöden, att denne ock något hafver, det han offra skall.

Every high priest is appointed for the purpose of offering gifts and sacrifices to God; it follows, therefore, that this high priest must have some offering to make.

4 Hvar han nu vore på jordene, så vore han icke Prest; der Prester äro, de der efter lagen offra gåfvor;

If he were, however, still on earth, he would not even be a priest, since there are already priests who offer the gifts as the Law directs.

5 Hvilke tjena eftersynene, och skugganom till de himmelska ting; såsom Mose af Gudi svaradt vardt, då han skulle fullkomna tabernaklet: Se till, sade han, att du gör allt efter den eftersyn, som dig vist är på berget.

(These priests, it is true, are engaged in a service which is only a copy and shadow of the heavenly realities, as is shown by the directions given to Moses when he was about to construct the tent. “Look to it,” are the words, “that you make every part in accordance with the pattern shown you on the mountain.”)

6 Men nu hafver han fått ett bättre ämbete, såsom han ens bättre Testaments Medlare är; det ock på bättre löfte satt är.

But Jesus, as we see, has obtained a ministry as far excelling theirs, as the covenant of which he is the intermediary, based, as it is, on better promises, excels the former covenant.

7 Ty om det första hade varit ostraffeligit, hade ingalunda vordit sökt rum till ett annat.

If that first covenant had been faultless, there would have been no occasion for a second.

8 Ty han straffar dem, och säger: Si, de dagar skola komma, säger Herren, att jag skall fullkomna öfver Israels hus, och Juda hus, ett nytt Testament;

But, finding fault with the people, God says – “‘A time is coming,’ says the Lord, ‘When I will ratify a new covenant with the people of Israel and with the people of Judah –

9 Icke efter det Testamentet, som jag deras fäder gjorde, på den dag då jag tog dem vid deras hand, att utföra dem af Egypti land; efter de blefvo icke ståndande i mitt Testament, så hafver jag ock gifvit dem utu mitt sinne, säger Herren.

Not such a covenant as I made with their ancestors on the day when I took them by the hand to lead them out of the land of Egypt. For they did not abide by their covenant with me, and therefore I disregarded them,’ says the Lord.

10 Ty detta är det Testament, som jag vill göra Israels huse, efter dessa dagar, säger Herren: Jag vill gifva min lag uti deras sinne, och uti deras hjerta vill jag skrifva dem; och jag vill vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.

‘This is the covenant that I will make with the people of Israel after those days,’ says the Lord. ‘I will impress my laws on their minds, and will inscribe them on their hearts; and I will be their God, and they will be my people.

11 Och skall ingen lära sin nästa, eller sin broder, och säga: Känn Herran; ty de skola alle känna mig, ifrå den minsta ibland dem, och till den största.

There will be no need for anyone to instruct their fellow citizen, or for a person to say to their relatives “Learn to know the Lord”; for everyone will know me, from the lowest to the highest.

12 Ty jag varder förblidkad öfver deras orättfärdigheter, och deras synder, och deras ondsko skall jag icke mer ihågkomma.

For I will be merciful to their wrongdoings, and I will no longer remember their sins.’”

13 I det han säger: Ett nytt, föråldrade han det första; det nu åldrigt och gammalt är, det är hardt vid ändan.

By speaking of a new covenant, God at once renders the former covenant obsolete; and whatever becomes obsolete and loses its force is virtually annulled.