Hebreerbrevet 6
1 Derföre vilje vi låta bestå den lärdom, som lyder på begynnelsen till ett Christeligit lefverne, och taga det före som till fullkomligheten drager; icke på nytt läggande grunden till bättring af döda gerningar, till trona på Gud;
Seepärast jätkem selja taha algõpetus Kristusest ja mingem edasi täiuse poole! Meil on alus, mida pole vaja uuesti rajada: ärapöördumine surnud tegudest ja usk Jumalasse,
2 Till döpelsen, till lärdom, till händers påläggning, till de dödas uppståndelse, och till den eviga domen. (aiōnios g166)
õpetus ristimistest ja käte pealepanemisest, surnute ülestõusmisest ja igavesest kohtumõistmisest. (aiōnios g166)
3 Och det vilje vi göra, om Gud annars det tillstäder.
Ja seda me teeme, kui Jumal lubab.
4 Ty det är omöjeligit att de, som en gång upplyste äro, och smakat hafva den himmelska gåfvan, och delaktige vordne äro af den Helga Anda;
Sest on võimatu neid, kes kord on olnud valgustatud, kes on maitsnud taevaseid ande, saanud osa Pühast Vaimust,
kogenud Jumala sõna headust ja tulevase ajastu väge (aiōn g165)
6 Om de affalla, och på nytt sig sjelfvom korsfästa Guds Son, och för spott hålla; att de skola igen förnyas till bättring.
ning siiski usust taganenud, tuua taas patukahetsusele. Iseendi kahjuks löövad nad Jumala Poja ikka ja jälle risti ja häbistavad teda avalikult!
7 Ty jorden, som indricker regnet, som ofta kommer på henne, och bär dem beqväma örter som henne bruka, hon får välsignelse af Gudi;
Sest maa, mis joob tihti talle langevat vihma ja kasvatab kasulikke taimi oma harijaile, saab õnnistuse Jumalalt.
8 Men den törn och tistel bär, hon är odugelig, och närmast förbannelsen; hvilkens ändalykt är, att hon skall brännas.
Aga see maa, mis kasvatab kibuvitsu ja ohakaid, on kasutu ja lähedal needusele. Lõpuks see põletatakse.
9 Men vi förse oss, I älskelige, till eder det bättre är, och det salighetene närmer är; ändock vi så talom.
Teie puhul, armsad, isegi kui me niimoodi räägime, oleme me veendunud paremas – asjades, mis puudutavad päästmist.
10 Ty Gud är icke orättvis, att han förgäter edra gerning och arbete i kärlekenom, som I bevisat hafven på hans Namn, då I tjenten helgonen, och ännu tjenen.
Jumal ei ole ju ebaõiglane, et ta unustaks teie töö ja armastuse, mida te olete osutanud temale, kui te teenite tema rahvast ja teenite jätkuvalt.
11 Men vi begäre, att hvar och en af eder den samma flit bevisar, till att hålla hoppet fast allt intill ändan;
Kuid me ihkame, et igaüks teist näitaks üles samasugust innukust, nõnda et teie lootus oleks täiesti kindel kuni lõpuni.
12 Att I icke tröge blifven, utan deras efterföljare, som genom trona och långmodighet få det arf, som utlofvadt är.
Me ei taha, et te muutuksite laisaks, vaid võtaksite eeskujuks neid, kes usu ja pika meele tõttu pärivad selle, mida Jumal on tõotanud.
13 Ty när Gud lofvade Abrahe, då han ingen större hade der han vid svärja kunde, svor han vid sig sjelf,
Kui Jumal Aabrahamile andis tõotuse, vandus ta iseenese nimel, sest temast ei olnud kedagi kõrgemat, kelle nimel vanduda.
14 Och sade: Sannerliga, jag vill välsigna dig, och föröka dig.
Ta ütles: „Jah, tõesti ma õnnistan sind ja annan sulle palju järglasi!“
15 Och så, efter han i tålamod förbidde, fick han det som utlofvadt var.
Ja nii Aabraham ootas kannatlikult ja sai kätte, mis talle oli tõotatud.
16 Ty menniskorna svärja vid den der större är än de, och dem emellan blifver en ände på alla trätor, om det stadfäst blifver med en ed.
Inimesed vannuvad endast kõrgema nimel. Ja vanne kinnitab selle, mis on öeldud, ning lõpetab kogu vaidluse.
17 Men då Gud ville rikeliga bevisa arfvingomen till löftet sins uppsåts fasthet, lade han der en ed uppå;
Kuna Jumal soovis tõotuse pärijatele veel selgemini näidata oma eesmärgi muutumatust, kinnitas ta seda vandega.
18 Att vi genom tu ovikelig ting, i hvilkom omöjeligit är att Gud ljuga skulle, ena starka tröst hafva skullom, vi som dertill flytt hafve, att vi måtte få det hopp som tillbudet är;
Kahe muutumatu asja läbi, mille kohta on võimatu Jumalal valetada, leiame meie varjupaiga, et hoida kinni meie ees olevast lootusest.
19 Hvilket vi hålle, såsom ett säkert och fast vår själs ankare; det ock ingår intill det som innanför förlåten är;
See lootus on meie hinge ankur, kõikumatu ja kindel, mis ulatub pühamu eesriide taha,
