Hebreerbrevet 6
1 Derföre vilje vi låta bestå den lärdom, som lyder på begynnelsen till ett Christeligit lefverne, och taga det före som till fullkomligheten drager; icke på nytt läggande grunden till bättring af döda gerningar, till trona på Gud;
Wherefore omitting the discourse about the first principles of the doctrine of Christ, let us proceed to perfection: not laying again the foundation of repentance from dead works,
2 Till döpelsen, till lärdom, till händers påläggning, till de dödas uppståndelse, och till den eviga domen. (aiōnios g166)
and of faith in God, of the doctrine of baptisms, and laying on of hands, and of the resurrection from the dead, and of eternal judgement: (tho' we will do this also, if God permit: ) (aiōnios g166)
3 Och det vilje vi göra, om Gud annars det tillstäder.
for it is impossible that those,
4 Ty det är omöjeligit att de, som en gång upplyste äro, och smakat hafva den himmelska gåfvan, och delaktige vordne äro af den Helga Anda;
who were once enlightened, and have tasted of the heavenly gift, and were made partakers of the holy Spirit,
and of the good word of God, (aiōn g165)
6 Om de affalla, och på nytt sig sjelfvom korsfästa Guds Son, och för spott hålla; att de skola igen förnyas till bättring.
and the powers of the gospel-age, and yet fall away, should be renewed again to repentance: since they again crucify to themselves the Son of God, and make an open example of Him.
7 Ty jorden, som indricker regnet, som ofta kommer på henne, och bär dem beqväma örter som henne bruka, hon får välsignelse af Gudi;
For as the earth, which imbibeth the rain that is frequently coming upon it, and produceth herbs fit for those by whom it is cultivated, receiveth a blessing from God:
8 Men den törn och tistel bär, hon är odugelig, och närmast förbannelsen; hvilkens ändalykt är, att hon skall brännas.
but that which bringeth forth thorns and briars, is rejected and near to a curse, (whose end is burning) so are they.
9 Men vi förse oss, I älskelige, till eder det bättre är, och det salighetene närmer är; ändock vi så talom.
But, beloved, we are persuaded better things of you, and things that accompany salvation, though we thus speak for your caution.
10 Ty Gud är icke orättvis, att han förgäter edra gerning och arbete i kärlekenom, som I bevisat hafven på hans Namn, då I tjenten helgonen, och ännu tjenen.
For God is not unjust to forget your work and labor of love, which ye have shewn to his name, by having ministred to the saints, and yet ministring.
11 Men vi begäre, att hvar och en af eder den samma flit bevisar, till att hålla hoppet fast allt intill ändan;
And we desire that every one of you would shew the same diligence to acquire the full assurance of hope even unto the end:
12 Att I icke tröge blifven, utan deras efterföljare, som genom trona och långmodighet få det arf, som utlofvadt är.
that ye would not be sluggish, but imitators of them who through faith and patience are inheriting the promises.
13 Ty när Gud lofvade Abrahe, då han ingen större hade der han vid svärja kunde, svor han vid sig sjelf,
For when God made the promise to Abraham, because He could swear by no greater, He sware by Himself, saying,
14 Och sade: Sannerliga, jag vill välsigna dig, och föröka dig.
"Verily blessing I will bless thee, and multiplying I will multiply thee."
15 Och så, efter han i tålamod förbidde, fick han det som utlofvadt var.
And thus waiting patiently he obtained the promise.
16 Ty menniskorna svärja vid den der större är än de, och dem emellan blifver en ände på alla trätor, om det stadfäst blifver med en ed.
For men swear by a greater Being, and an oath for confirmation is to them an end of all controversy.
17 Men då Gud ville rikeliga bevisa arfvingomen till löftet sins uppsåts fasthet, lade han der en ed uppå;
Wherefore God being willing more abundantly to manifest unto the heirs of the promise the immutability of his counsel, confirmed it with an oath:
18 Att vi genom tu ovikelig ting, i hvilkom omöjeligit är att Gud ljuga skulle, ena starka tröst hafva skullom, vi som dertill flytt hafve, att vi måtte få det hopp som tillbudet är;
that by two immutable things, in which it is impossible for God to fail, we might have strong consolation, who have fled for refuge to lay hold on the hope set before us;
19 Hvilket vi hålle, såsom ett säkert och fast vår själs ankare; det ock ingår intill det som innanför förlåten är;
which we have as an anchor of the soul safe and stedfast, and which entereth within the veil.
