< Hebreerbrevet 4 >

1 Så låt oss nu frukta, att vi icke försumme det löfte, som är, att vi skole ingå i hans rolighet; och att ibland oss icke någor tillbakablifver.
Atûn hin Pathien'n ha inngamna roi a misîrna hah ei man theina rangin chonginkhâm mi pêk ani. Masikin nin lâia tute ha inngamna lei khâmna taka lût theiloia nin om loina rangin indîn roi.
2 Ty det är ock oss förkunnadt, så väl som dem; men det halp dem intet att de hörde ordet; efter de, som hörde, satte der icke tro till.
Thurchi Sa chu an riet angtakin eini khomin ei riet. Chong chu an rieta, aniatachu an chong riet han ite satna manpui mak ngei, asikchu chong an riet lâi han taksônnân an pom loi sikin ani.
3 Ty vi, som trom, ingåm i rolighetena, som han sade: Såsom jag svor i mine vrede, de skola icke ingå i mina rolighet; der dock de verk fullbordad voro af verldenes begynnelse.
Eini ama iem ngei chu, Pathien'n a chonginkhâm inngamna han ei lût bang ani. “Ka taksina sikin chonginkhâm inngartak ki sina: ‘Inngamna rang ram ke pêk ngeina han lût tet no ni ngei!’” a ti anghan. A sintho ngei hah rammuol a sinphut zora a zoisai nikhomrese ha chong hah a la ti ani.
4 Ty han sade enstäds om den sjunde dagen alltså: Och Gud hvilade på sjunde dagen af all sin verk;
Pathien Lekhabu'n kho muna mini sûnsarini roi, hi anghin a ti: “Pathien'n sûnsarini chu a sintho murdi renga ânngam zoi.”
5 Och åter nu här: De skola icke ingå i min rolighet.
Ma roi zom nanâk hah “Inngamna rang ram ke pêk ngeina han lût tet no ni ngei,” a ti nôk ani.
6 Efter det är ännu för handene, att somlige skola der ingå, och de, som det i förstone bebådadt vardt, äro icke komne dertill, för otrons skull;
Thurchi Sa lei riet masa ngei han iem loina sika an lût thei khâiloi sikin midang ngei la lût rangin phalna a la om ani.
7 Lägger han åter en dag före, efter så lång tid, och säger genom David: I dag, såsom sagdt är, i dag, om I hören hans röst, så förhärder icke edor hjerta.
Ma anghan, Pathien'n “Aviensûn” tiin nikhuo dang ânkhâm nôk ani. Kum tamtak suonûkin David mangin motona a lei rilsai: “Aviensûn Pathien rôl nin rietin chu, nin mulung minngar khâi no roi,” ti hah a ti nôka.
8 Ty om Josue hade kommit dem till rolighet, hade han ingalunda om en annan dag sedan sagt.
Joshua'n mipui ngei hah Pathien chonginkhâm inngamna hah a lei pêk ngei thei nisenla chu, Pathien'n nûka han nikhuo dang roi misîr khâi no nih.
9 Derföre står Guds folke en rolighet tillbaka.
Ma angdên han, Pathien mingei ta rangin chu sûn sarinia Pathien'n a sintho renga ânngam anghan inngamna hah a la om tit ani.
10 Ty den som ingången är uti hans rolighet, han hafver ock fått hvilo af sin verk, såsom Gud af sin.
Tukhom Pathien chonginkhâm inngamna taka lût chu Pathien'n a sintho renga ânngam anghan ama khom a sintho renga inngamna man a tih.
11 Så vinnläggom oss nu, att vi mågom inkomma uti denna roligheten, på det icke någor skall falla uti samma otros efterdömelse.
Tho, masikin anni ngei angin taksôn loina sika chukloia om loiin inngamna hah ei chang theina rangin ranak song ei tih u.
12 Ty Guds ord är lefvandes och kraftigt, och skarpare än något tveeggadt svärd: och går igenom, tilldess det åtskiljer själ och anda, och märg och ben; och är en domare öfver tankar och hjertans uppsåt.
Pathien chong chu aringa, sin a tho theia, khandai beniknei ngaidak nêkin khom angai uol ani. Ringna le ratha inchunna ngei, rolo le rithingngei dênin a sunkhoi theia. Miriem mulungrîla ôina le mindona khom a riet let ngâi ani.
13 Och för honom är intet kreatur osynligit; utan all ting äro blott och uppenbar för hans ögon; om honom tale vi.
Pathien renga chu neinun ite ânthup thei ommak; neinunsin ngei murdi khom a mitmua chu ânlârphangin an ong-iem ani. Male ama kôm han ei sika ei thurchi chit ei la misîr let ngêt rang ani.
14 Efter vi nu hafve en stor öfversta Prest, Jesum, Guds Son, som i himmelen faren är, så låt oss hålla bekännelsen.
Pathien omna lele invâna lei sesai, Ochai Inlal roiinpuitak Jisua, Pathien Nâipasal hah ei dôn sikin ei taksônna hi sûr mindet tit ei ti u.
15 Ty vi hafve icke en öfversta Prest, som icke kan varkunna sig öfver vår svaghet; utan den som frestad är i all ting, lika som vi, dock utan synd.
Ochai Inlaltak ei dôn hih ei râtloina mi rietpui phâkloi ni maka, eini anghan lam tina huongna tong sai ani, aniatachu, sietna chu tho loi mi ei dôn ani.
16 Derföre låt oss trösteliga framgå till Nådastolen; att vi måge få barmhertighet, och finna nåd, på den tid oss hjelp behöfves.
Tho, masika han lungkhamna jâra moroina le sanna ei nâng tika ei man theina rangin Pathien moroina rêngsukmun hah hâitakin pan ei ti u.

< Hebreerbrevet 4 >