Hebreerbrevet 3

1 Derföre, I helige bröder, som delaktige ären uti den himmelska kallelsen, akter på Apostelen, och öfversta Presten, den vi bekännom, Christum Jesum;

Derfor, hellige brødre, I som har fått del i et himmelsk kall, gi akt på den apostel og yppersteprest som vi bekjenner, Jesus,

2 Hvilken trogen är honom, som honom gjort hafver, såsom ock Moses, i allt hans hus;

han som var tro mot den som gjorde ham dertil, likesom og Moses var i hele hans hus.

3 Så mycket större äro värd än Moses, som han hafver större äro, som huset byggde, än sjelfva huset.

For denne er aktet så meget større ære verd enn Moses, som den som har gjort huset, har større ære enn huset selv.

4 Ty hvart och ett hus bygges af någon; men Gud är den, som all ting gjort hafver.

Hvert hus blir jo gjort av nogen; men den som har gjort alt, er Gud;

5 Och Moses var trogen i allt hans hus, såsom en tjenare, de ting till vittnesbörd, som framdeles yppas skulle;

og Moses var vel tro i hele hans hus som tjener til å vidne om det som skulde tales,

6 Men Christus, såsom en Son, i sitt hus; hvilket hus vi ärom, om vi annars förtröstningen, och hoppsens berömmelse, intill ändan fast behålle.

men Kristus som Sønn over hans hus, og hans hus er vi, såfremt vi holder vår frimodighet og det håp som vi roser oss av, fast inntil enden.

7 Derföre, såsom den Helge Ande säger: I dag, om I fån höra hans röst,

Derfor, som den Hellige Ånd sier: Idag, om I hører hans røst,

8 Så förhärder icke edor hjerta; såsom skedde i vredene på frestelsedagen, i öknene;

da forherd ikke eders hjerter som ved forbitrelsen, på fristelsesdagen i ørkenen,

9 Då edre fäder frestade mig; de bepröfvade, och sågo min verk, i fyratio år.

hvor eders fedre fristet mig ved å sette mig på prøve, enda de så mine gjerninger i firti år;

10 Derföre vardt jag vred på detta slägtet, och sade: Alltid fara de ville med hjertat; men de visste icke mina vägar;

derfor harmedes jeg på denne slekt og sa: De farer alltid vill i hjertet; men de kjente ikke mine veier,

11 Så att jag ock svor i mine vrede: De skola icke komma uti mina rolighet.

så jeg svor i min vrede: Sannelig, de skal ikke komme inn til min hvile!

12 Ser till, käre bröder, att tilläfventyrs uti någon edra icke är ett argt och otroget hjerta, som träder ifrå lefvandes Gud.

Se til, brødre, at det ikke i nogen av eder er et ondt, vantro hjerte, så han faller fra den levende Gud;

13 Utan förmaner eder sjelfva alla dagar, så länge det nämnes: I dag; att ingen ibland eder blifver förhärd, genom syndenes bedragelse.

men forman hverandre hver dag, så lenge det heter idag, forat ikke nogen av eder skal forherdes ved syndens svik;

14 Ty vi äre delaktige vordne af Christo; om vi annars trona, som vi begynt hafve, fast behålle intill ändan.

for vi har fått del med Kristus, såfremt vi holder vår første fulle visshet fast inntil enden.

15 Emedan det sägs: I dag, om I fån höra hans röst, så förhärder icke edor hjerta, såsom skedde i vredene.

Når det sies: Idag, om I hører hans røst, da forherd ikke eders hjerter som ved forbitrelsen,

16 Ty somlige, som henne hörde, förtörnade honom; men icke alle, som farne voro utaf Egypten, genom Mosen.

hvem var det da vel som hørte den og dog forbitret ham? var det ikke alle de som gikk ut av Egypten ved Moses?

17 Men hvilkom var han vred i fyratio år? Var han icke dem som syndat hade, hvilkas kroppar förföllo i öknene?

Og hvem var det han harmedes på i firti år? var det ikke på dem som hadde syndet, så deres kropper falt i ørkenen?

18 Men hvilkom svor han då, att de icke skulle komma in i hans rolighet, utan dem otrognom?

Og om hvem var det han svor at de ikke skulde komme inn til hans hvile, uten om dem som ikke hadde villet tro?

19 Och vi sem, att de icke kunde ingå, för otrones skull.

Så ser vi da at det var for vantros skyld de ikke kunde komme inn.