Hebreerbrevet 10
1 Ty lagen hafver skuggan af det tillkommande goda, och icke sjelfva varelsen. Årliga måste man offra alltid enahanda offer, och kan icke göra dem fullborda, som det offra;
Jehudi Hootthe ah tah khomka eno amiisak angla rah erah laaphaang; erah ese ah dong suh heh laaphaang ah ban noisok ha. Phoosiitsiit romhoon ah saarookwe hoonha, paang siit ang leh hoon. Erah Hootthe jun ih Rangte reeni wangte mina loong ah arah romhoon jun ih mamah ma jen punsiit ah?
2 Annars hade det återvändt offras; efter de, som så offra, hade sedan intet samvet haft af synder, när de hade ena reso varit rene gjorde;
Mina loong Rangte khorongngot rangsoom nawa ih neng rangdah ah mok jen saahaat rumta bah, neng rangdah asuh ethih ngeh takah li rum thengta, khojoop hoon ah thinhaat erum thengta.
3 Utan dermed sker en åminnelse på synderna hvart år;
Emamah ih hepaang rookwe khojoop rumta rah ih neng rangdah loong rah woot dokthun thuk rumha.
4 Ty omöjeligit är genom oxablod och bockablod borttaga synder.
Mamah liidih maan nyia ki sih loong rah ih timtok doh uh rangdah ah tajen dok haatta.
5 Derföre, då han kommer i verldena, säger han: Offer och gåfvor hafver du icke velat; men kroppen hafver du mig beredt.
Erah raangtaan ih, Kristo ah mongrep ni eraak nanah dih heh ih Rangte suh baatta: “Khojoop siik hoon ah an ih takah jam ko ang uh, enoothong nga raangtaan ih sak esiit ban khookhamtu.
6 Bränneoffer och syndoffer behaga dig icke.
Romthong ni huiawak sook ha suh nyia rangdah dok haat raangtaan ih khojoop ha suh an taroon ko.
7 Då sade jag: Si, jag kommer; i bokene är skrifvet om mig, att jag skall göra din vilja, o Gud.
Eno ngah ih baattang, O Rangte, an thung jun ih re suh, ‘Ngah aani’ Hootthe leedap ni nga raang ih raangha likhiikkhiik ah.’”
8 Tillförene, då han sade: Offer och gåfvor, bränneoffer och syndoffer hafver du icke velat; icke behaga de dig heller, hvilke efter lagen offras;
Jaakhoh phangbaatta ah, “Khojoop siik hoon suh nyia rangdah dok haat suh luiamaan sook ano kot ah tah jamko edoleh tah roonko.” Heh ih emah laang jengta bah uh Hootthe jun ih khojoop siik hoon ah hoon ruh erumta.
9 Då sade han: Si, jag kommer, till att göra, o Gud, din vilja. Der tager han det första bort, att han det andra insätta skall;
Eno heh ih liita, “O Rangte, an thung jundoh re suh ngah aani.” Eno ehak khojoop ah Rangte ih dok haat ano Kristo khojoop ah weelek thinta.
10 I hvilkom vilja vi helgade ärom ena reso, genom Jesu Christi kropps offer.
Mamah liidih Jisu Kristo ah Rangte thung jun ih reeta, erah jaasiit saarookwe raangtaan ih heh sak tek haat raangtaan ih seng loong ah seng rangdah nawa esa eti.
11 Och hvar och en Prest är insatt, att han dageliga skall sköta Gudstjensten, och ofta offra enahanda offer, hvilka aldrig kunna borttaga synder.
Jehudi romwah ih saarookwe heh moot ah mota eno erarah khojoop ah jaarook we kahoonta; enoothong erah khojoop siik hoon rah ih tim saadoh uh rangdah ah tah sa haatka.
12 Men denne, då han hade offrat ett offer för synderna, det evinnerliga gäller, sitter han på Guds högra hand;
Enoothong, Kristo ibah rangdah loong raangtaan ih khojoop jaasiit hoonta, erah saarookwe raangtaan ih angla, eno heh ah Rangte dakchah ko adi tongla.
13 Och väntar nu, tilldess hans ovänner lagde varda, honom till en fotapall.
Eradi Rangte ih heh raawah loong ah heh lanak theng maang thinthin eh banha.
14 Ty med ett offer hafver han evinnerliga fullkomnat dem, som helige varda.
Jaasiit khojoop ih ngo rangdah sa haatta erah loong ah saarookwe raangtaan ih epunthoon ih hoon thuk rumta.
15 Det betygar oss ock den Helge Ande; ty då han tillförene sagt hade:
Esa Chiiala ih uh seng suh haaki koh tahe. Jaakhoh adi heh ih liita,
16 Det är det Testamentet som jag dem göra vill, efter de dagar, säger Herren: Jag vill gifva min lag i deras hjerta, och i deras sinne vill jag skrifva dem;
“Saakaan thok ha doh arah nuumiijeng ah neng damdoh hoon ang Ngah ih nga hootthe rah neng ten nah nopsak ang eno neng khotih nah nep raang ang.” Teesu ih liita.
17 Och deras synder och orättfärdighet vill jag icke mer ihågkomma.
Eno heh ih amah we liita, “Ngah ih neng rangdah loong nyia neng thet re loong ah takah dokthun kang.”
18 Der nu sådana förlåtelse är, der är icke mer offer för synder.
Erah thoi biin anaan hoonta dowa ih, rangdah dok haat suh khojoop takah jamka.
19 Efter vi nu hafve, käre bröder, frihet till att ingå uti det helga, genom Jesu blod;
Phoh ano loong, erah raangtaan ih Jisu tek jun ih lacho laphaan Esa Thoon Rum adoh jen wang ih.
20 Hvilken han oss beredt hafver till en ny och lefvande väg, genom förlåten, det är, genom sitt kött;
Nyukho ah jun ih seng loong suh lam ena nyia ething lamlaang koh hali—erah langla, Heh teewah sak jun ih.
21 Och hafvom en öfversta Prest öfver Guds hus;
Seng loong raang ih Rangte nok sokboite elongthoon romwah esiit je ah.
22 Så låt oss framgå med ett sannskyldigt hjerta, uti en fullkomlig tro, bestänkte i hjertan ifrån ett ondt samvet, och tvagne om kroppen med rent vatten.
Erah raang ih Rangte reenah esa tenthun nyia amiimi tuungmaang ah kap ino wang ih, erah damdi seng tenthun ethih dowa saahaat nyia seng sak ah erah joong ih chot choi wang ih.
23 Och låt oss hålla hoppsens bekännelse ovikliga; ty han är trofast, som det lofvat hafver.
Marah ten ih jamhi erah laalom ah rongrong eh thin ih, timnge liidih Rangte suh laalom idoh ba heh kakham ah seng jinnah jen thin ih.
24 Och låt oss akta på oss inbördes, till att uppväcka till kärlek och goda gerningar;
Seng laktung nah esok boi mui etheng, huinong ah nong hui mui suh nyia ese reeraang moot suh ah, eno minchan ah noisok mui ih.
25 Icke öfvergifvandes vår församling, såsom somlige för sed hafva; utan förmaner eder inbördes, och det dess mer, att I sen huru dagen nalkas.
Wahoh ih thinhaat ha likhiik seng laktung nah rangsoom rangtu theng nah chomui tah toihaat ke. Erah nang ibah seng laktung nah ehanhan thong huk baattaan mui ih, sen ih uh ejat ehan Teesu raak Saakaan ah rapne haniik angla.
26 Ty om vi sjelfviljande syndom, sedan vi förstått hafve sanningen, då står oss intet offer igen för synderna;
Seng suh amiisak tiit ah jatthuk hali lidoh, jatchoi doh rangdah motkaat karuh mok eh ibah erah rangdah sa haat suh khojoop siik hoon theng takah jeeka.
27 Utan en förskräckelig domsens förbidelse, och eldsens nit, som motståndarena förtära skall.
Erah naang ibah, Rangte tiit daante thet haat suh dande rangwuung nyia weeluung thok hala ra echo damdoh ban soktheng ba je ah!
28 Ho som bryter Mosi lag, han måste dö utan barmhertighet, efter tu eller tre vittne.
Ngo ih Moses Hootthe lah chaatka, erah loong ah edande saadoh neng thet re ah dong baat rum ano, wanyi nang ih ehan haakiite mok dong abah, lah minchan thang ih tek haat kah ih rum ah.
29 Huru mycket större näpst, menen I, förtjenar den som Guds Son förtrampar, och Testamentsens blod såsom orent aktar, genom hvilket han helgad är, och försmädar nådenes Anda?
Emah ang abah, ngo ih Rangte Sah ah thetsok haate ah mamah angte ah? eno marah mina ih Rangte nuumiijeng sih ih saasiit rumha asuh thaangniin ngeh thun rumha loong asuh uh mamah angte ang ah? eno Chiiala minchan ah thaangjuute loong asuh uh mamah angte ah? Taatthun thaak an eho chamthuk theng bansok rumha rah timthan echo theng ah!
30 Ty vi kännom den som sade: Hämnden är min; jag skall vedergällat, säger Herren; och åter: Herren skall döma sitt folk.
Timnge liidih erah ngo jengta erah seng ih jat ehi, “Jaadaak ah ngah ih hoon ang, ngah ih ngaak kot ih ang”; eno amah uh eli eta, “Rangte ih heh mina loong ah dande eh ah.”
31 Det är gräseligit falla uti lefvandes Guds händer.
Ething Rangte lak khonah dat abah timthan echo etheng ah!
32 Men kommer ihåg de framledna dagar, i hvilkom I upplyste voren, och stoden en stor törning i bedröfvelsen;
Dokthun uh an damdi jaakhoh ni mamah angta, Rangte weephaak ah an sak ni ra taha lini ah, an jirep lam ni chamtu, ang abah uh echam enaang rah ih tajen taho.
33 Endels, då I sjelfve, genom hädelse och bedröfvelse, ett vidunder vorden; och endels, då I sällskap haden med dem, som det så går.
Tim saasa di an midung ni thaangju rum taho eno rakri rum thuk taho, tim saasa di an thaangju rum taho loong damdi joon tong suh ban tongtu.
34 Ty I hafven delaktige varit af de bedröfvelser, som af minom bojom gingo, och med fröjd lidit edra ägodelars försköfling, vetandes att I när eder sjelfva bättre och blifvande ägodelar hafven i himmelen.
Phaatak ni tongte loong damdi roong chamtu, an hupkhaak thaaja rumta di uh an ih tenroon lam ih enaan etu, mamah liidih an ih ejat etu marah thet haat rumta thaknang ibah an ese ngaak chote angtu rah ah, erah hupkhaak ah roitang raangtaan ih ang ah.
35 Så kaster icke nu bort edra tröst, som en stor lön hafver.
An thung nak joong uh mamah liidih erah dowa an ih hethaang ah elong choh uh.
36 Ty tålamodet är eder behof; på det I mågen göra Guds vilja, och få det som lofvadt är.
Rangte thung jun ih re suh nyia Rangte kakham ah chosuh li ubah an ih ejen naan etheng ang ah.
37 Ty ännu en liten tid, så kommer den som komma skall, och fördröjer icke.
Mamah liidih rangteele ni baat ha, “Chomroi lidoh, marah eraak ete angla erah wah rah eraak eha; heh tah beenba ka.
38 Men den rättfärdige skall lefva af tron; och hvilken sig undandrager, han skall icke behaga mine själ.
Mamah ang abah uh nga kateng mina loong ih hanpi rum ano ething eh tong rum ah; Enoothong marah mina heh liko ngaak ah, erah mina asuh ngah tah roonkang.”
39 Men vi ärom icke de, som oss undandrage till förtappelse; utan af dem som tro, och frälsa själena.
Seng loong heh liko ngaakte nyia emat ete mina likhiik tah angke. Erah nang ibah seng jiinni laalom eje eno seng loong ah epuipang choi.
