Habackuk 1

1 Detta är den tunge, som Propheten Habacuc sett hafver.

THE BURDEN which Habakkuk the prophet did see.

2 Herre, huru länge skall jag ropa, och du vill icke höra? Huru länge skall jag ropa till dig för öfvervålds skull, och du vill icke hjelpa?

How long, O LORD, shall I cry, and Thou wilt not hear? I cry out unto Thee of violence, and Thou wilt not save.

3 Hvi låter du mig se mödo och arbete? Hvi hafver du låtit mig se rof och öfvervåld? Våld går öfver rätt.

Why dost Thou show me iniquity, and beholdest mischief? And why are spoiling and violence before me? so that there is strife, and contention ariseth.

4 Derföre måste lagen blifva tillbaka, och ingen rätt kan till ända komma; ty den ogudaktige öfverfaller den rättfärdiga, derföre gå vrånga domar.

Therefore the law is slacked, and right doth never go forth; for the wicked doth beset the righteous; therefore right goeth forth perverted.

5 Ser ibland Hedningarna; ser till, och förundrer eder ty jag vill något göra i edrom tid, det i icke tro skolen, då man derom talar.

Look ye among the nations, and behold, and wonder marvellously; for, behold, a work shall be wrought in your days, which ye will not believe though it be told you.

6 Ty si, jag vill uppväcka de Chaldeer, ett bittert och snart folk, hvilket draga skall så vidt som landet är, till att intaga de boningar som icke äro deras.

For, lo, I raise up the Chaldeans, that bitter and impetuous nation, that march through the breadth of the earth, to possess dwelling-places that are not theirs.

7 Och skall vara grufveligit och förfärligit; och skall bjuda och tvinga såsom det vill.

They are terrible and dreadful; their law and their majesty proceed from themselves.

8 Deras hästar äro raskare än parder, så äro de ock ilsknare än ulfvar om aftonen; hans resenärer draga med storom hopom fjerranefter, lika som de flögo, såsom örnar hasta sig till ett as.

Their horses also are swifter than leopards, and are more fierce than the wolves of the desert; and their horsemen spread themselves; yea, their horsemen come from far, they fly as a vulture that hasteth to devour.

9 De komma allesamman till att göra skada ehvart de vilja; der gå de igenom, lika som ett östan väder, och samka fångar tillhopa, såsom sand.

They come all of them for violence; their faces are set eagerly as the east wind; and they gather captives as the sand.

10 De skola bespotta Konungar, och begabba Förstar; all fäste skola vara dem ett skämt; ty de skola göra der blåverk före, och vinna dem.

And they scoff at kings, and princes are a derision unto them; they deride every stronghold, for they heap up earth, and take it.

11 Då skola de taga sig ett nytt mod, fara framåt och synda; och så måste då deras seger höra deras gud till.

Then their spirit doth pass over and transgress, and they become guilty: even they who impute their might unto their god.

12 Men du Herre, min Gud, min Helige, du som äst af evighet, låt oss icke dö; utan låt dem, Herre, allenast vara oss till ett straff; och låt dem, o vår tröst, allenast tukta oss.

Art not Thou from everlasting, O LORD my God, my Holy One? We shall not die. O LORD, Thou hast ordained them for judgment, and Thou, O Rock, hast established them for correction.

13 Din ögon äro ren, så att du icke orkar se det onda, och kan icke se uppå jämmer. Hvi ser du då på de öfverträdare, och tiger, att den ogudaktige uppslukar den, som frommare är än han?

Thou that art of eyes too pure to behold evil, and that canst not look on mischief, wherefore lookest Thou, when they deal treacherously, and holdest Thy peace, when the wicked swalloweth up the man that is more righteous than he;

14 Och låter menniskorna gå, lika som fiskar i hafvet; såsom matkar, de ingen herm hafva?

And makest men as the fishes of the sea, as the creeping things, that have no ruler over them?

15 De dragat allt med krok, och fuskar med sin nät, och församlat med sin garn; dess fröjda de sig, och äro glade.

They take up all of them with the angle, they catch them in their net, and gather them in their drag; therefore they rejoice and exult.

16 Derföre offra de sinom nätom, och röka sinom garnom; efter det deras del är derigenom så fet, och deras mat så kräselig vorden.

Therefore they sacrifice unto their net, and offer unto their drag; because by them their portion is fat, and their food plenteous.

17 Derföre kasta de sin nät ännu alltid ut, och vilja icke återvända att dräpa folk.

Shall they therefore empty their net, and not spare to slay the nations continually?